Hundratals teologer har helt missat att tolka Paulus utifrån hans faktiska förståelse och motiv. Idag vet vi mer, och det borde revolutionera vår läsning av Kristendomens mest inflytelserika tänkare, skriver Niklas Olaison.

Paulus skrev för att höras

Niklas Olaison 150x195Hundratals teologer har helt missat att tolka Paulus utifrån hans faktiska förståelse och motiv. Idag vet vi mer, och det borde revolutionera vår läsning av Kristendomens mest inflytelserika tänkare, skriver Niklas Olaison.

Varför skrev Paulus brev? Den korta förklaringen är att han skrev brev när han var förhindrad att själv vara närvarande men det var något viktigt som behövde förmedlas. Paulus skiljer sig från andra antika brevskrivare, som Cicero eller Seneca, som samlade sina brev för att ge ut dem. Även om en del av Paulus brev fungerade som rundskrivelser så hade de alltid ett praktiskt syfte.

Att skriva brev var ingen enkel sak på Paulus tid. Det var en betydande investering (inte för figurer som Cicero eller Seneca, som var rika som troll, men definitivt för Paulus), och Paulus väger sina ord på guldvåg. De psykologiserande tolkningar som är vanliga gör samtliga misstaget att de gör det nittonde århundradets tänkesätt till tolkningsram för det första. Även det som ser ut som känslomässiga utbrott är ofta noggrant kalkylerade retoriska manövrer, och det som verkar vara osammanhängande och motsägelsefulla argument är ofta egentligen argument som säger något helt annat än man tror men som har vanställts och stympats för att tjäna en senare tids teologiska agenda.

Romarbrevet har länge beskrivits som en teologisk utläggning, men det beror mycket på att vi betraktar brevet som skriven text. För Paulus var breven inte text utan förmedlare av Ande. Paulus skrev inte för att skicka ett paket med information, som äldre modeller för kommunikation brukar framställa det, utan för att sätta igång en process inom åhöraren, samma process som hans förkunnelse när han själv var närvarande var tänkt att sätta igång, det som vi ibland kallar omvändelse.

Vi måste befria oss från våra förutfattade meningar om människan som en oberoende individ. Så tänkte inte Paulus, och ingen annan heller i hans samtid. Med en riktigt usel ordvits skulle jag vilja säga att människan inte är förnuftig, hon är resonabel. Hon kan resonera, alltså återljuda som ett instrument, av de intryck hon hör (och mottar på andra sätt, fast för Paulus är faktiskt hörseln primär – ordet är menat att höras), präglas av dem och föra dem vidare. Människan är ett medium som förändras, ja förvandlas, av sitt innehåll.

Förkunnelsen är inte information för Paulus, den är en inbjudan till förvandling, till att dö och uppstå med Kristus. Men många människor är enligt honom spruckna instrument som inte förmår resonera fullt ut, inte för att de är dumma eller bristfälliga på något sätt utan för att de är slavar under synden (vi kanske skulle säga strukturerna) – vilket vi alla är, Guds nåd förutan.

Många tolkare uppfattar Romarbrevet som en teologisk utläggning av Paulus system. Någon sådan skrev aldrig Paulus. Han skrev bara när man hade en trängande orsak. Denna orsak är inte så uppenbar, men den springer plötsligt fram i Rom 16:17-20, där Paulus far ut i smädelser mot andra lärare. Så är det ju när man skriver brev: det egentliga ärendet, särskilt när det är känsligt, kommer inte först utan sist. Andra lärare är på väg till Rom och de hotar att omintetgöra Paulus hela evangelium.

Vi vet inte så mycket om dessa andra lärare annat än vad vi kan läsa ut ur Paulus brev, men det är förmodligen samma motståndare som han attackerar i Galaterbrevet (1:6f) och Filipperbrevet (3:2f), och en av de viktigaste skiljelinjerna är att de verkar ha förespråkat en lagisk lära som föreskrev omskärelse och underkastelse under lagens alla bud även för hednakristna. Jag tror man får tänka sig en dåtida svavelpredikant som eldade massorna, hetsade mot homosexualitet och sedeförfall och hotade med straff. Paulus såg inte denna lära som ett annat sätt att förkunna evangeliet, utan som en lära som hotade själva dess kärna. Som Paulus säger i Galaterbrevet: det är ett evangelium som inte är ett evangelium. Mot en lära som bygger på goda och onda gärningar, belöningar och straff ställer Paulus en lära som handlar om att ta emot Anden och så att säga resonera med Kristus.

Så vad Paulus gör i Galaterbrevet och Romarbrevet är inte att förklara sin lära, det är att försvara den, i en strid på liv och död mot konkurrerande läror som hotar att omintetgöra själva frälsningen. Det är därför språket är så drastiskt i Galaterbrevet och Filipperbrevet. I Romarbrevet är tonen däremot mycket mer försonlig, ända fram till den extremt giftiga gadden i slutet (16:17-20), som avviker så abrupt att många tolkare har sett det stället som en interpolation.

Detta beror naturligtvis på att Romarbrevet är ställt till en församling som Paulus inte känner och att han därför måste vara mycket diplomatisk. Vad värre är, han vet inte när han skriver om hans fiende har hunnit före hans brev till Rom eller ej, så han vet inte om han ska skriva ett brev som föregår det konkurrerande evangeliet (som då ännu är okänt för romarna) eller ett brev som bemöter det. Han måste alltså både presentera sin egen lära och sin motståndares och samtidigt argumentera för att hans egen är den bästa.

Detta gör han så subtilt att det har gått århundraden av uttolkare förbi, men detta beror i stor utsträckning på det skifte i media som skedde strax efter Paulus död, när hans brev förvandlades från talat ord till skriven text. I den omvandlingen gick så mycket information förlorad att åtminstone Romarbrevet blev nästan obegripligt för många läsare. Men en förnyad medvetenhet om muntlighet och framförande och en noggrann läsning av texten kommer att leda oss till häpnadsväckande slutsatser.

Niklas Olaison

Kommentarsfältet är stängt.