Det levande ordet är så mycket rikare än den döda bokstaven. Paulus skrev för att läsas upp högt, skriver Niklas Olaison. Och kanske kan vi förstå Paulus bättre genom att lyssna på dramatiken: ”Vad säger vi nu om detta? Bort det!”
”Bort det!”, ”Aldrig i livet!”, ” Nänämensan!”, ” Glöm det! ” eller som en exegetiklärare föreslog med glimten i ögat: ”F-n heller!” Det finns många sätt att översätta Paulus uttryck ”Mä genoito” (ordagrant: må det icke ske), och de flesta är åtminstone roligare än NT81:s ”Naturligtvis inte”. (Jag gillar Jewetts ”No way!” men jag vet inte riktigt hur man återger det på svenska). Uttrycket dyker upp åtskilliga gånger hos Paulus, varje gång han besvarar en tänkt fråga nekande.
För mig som färsk exegetikstudent, när jag kämpade med grekiskan och Paulus hopplöst långa meningar, var detta uttryck ett av de få tillfällena till lite comic relief, som det heter på svenska. Att, delvis skämtsamt, söka efter sätt att översätta denna fras, gav en kort respit från tragglandet av grekisk grammatik.
Den Paulus som lärs ut vid universiteten är väl just den Paulus som fick Tage Danielsson att skriva i ”Efesiernas brev till Paulus” att: ”Du bara sitter och skriver och skriver, svåra ord är det också, så man begriper ju inte hälften. Snälla du, skriv inte så mycket, för det är ingen som läser Dina brev, uppriktigt sagt.” Långa meningar och svåra ord och en abstraktionsnivå som lämnar alla utom de mest hängivna bakom sig.
Det är bara det att det omöjligen kan ha varit så Paulus menade. Hans brev var skrivna för att läsas upp högt, mer som en enmansföreställning än som ett brev i modern mening. De flesta av mottagarna av åtminstone Romarbrevet kunde hur som helst inte läsa. Romarbrevet tar ungefär 50 minuter att läsa upp. Jag har hållit betydligt längre föreläsningar än så och det utan paus. Men när man skriver för att höras, inte läsas, då måste man också lägga in pauser och en inre dramaturgi. Den finns också hos Paulus, men har i mycket gått förlorad i vår skriftcentrerade tolkningstradition.
Men i Paulus utrop mot fingerade motståndare, vars röster en skicklig uppläsare visste att modulera och variera, där bryter det muntliga igenom. Här och var i breven kan man se spår av hur Paulus byter spår, så att säga hittar en ny vinkel och väcker intresset till liv. Hans utrop ”Mä geneito” är ett tecken på det. Det är ett kraftfullt nej till diverse försåtliga frågor, ibland satiriskt framställda, ibland kanske representanter för andra läror än Paulus egen. De bildar ingången till en uppgörelse och de skapar dramatik.
Diatriben, eller meningsutbytet med en tänkt meningsmotståndare, är förstås inte Paulus enda sätt att variera sig och att skapa spänning och dynamik i sina brev, men det hör till de knep som är lättast att upptäcka. Översättningen gör ofta inte rättvisa åt variationerna i stil och tonläge i originalet, och de lärde tvista för fullt om argumentationens struktur.
Patrick Chamoiseau beskriver i Solibo Magnificient hur de västindiska professionella berättarna arbetade, hur de höll publiken i spänning och hur de plötsligt kunde kasta ur sig ett ”É krii!” varpå publiken förväntades svara ”É kraa!”. På svenska skulle det väl vara något i stil med ”Är ni med?” och svaret ”Vi är med”. Jag tror att ”Mä genoito” är något av Paulus ”É krii”. Av naturliga skäl finns inte publikens svar angivet, men frågan själv är ofta antingen så dum eller så provocerande att man nästan kan höra hur det skriks ikapp med Paulus (eller snarare den som läser upp brevet). Antikens lyssnare var inte direkt några väluppfostrade borgerliga operabesökare. De var med i matchen, om man säger så.
När man inser att breven skrevs för att läsas upp, då är de inte på långt när den envägskommunikation som de presenteras som och Paulus är inte längre det ensamma geniet som försöker införa sina bångstyriga församlingar i den rätta läran. Breven var istället en del i ett samtal mellan Paulus, hans medarbetare och församlingarna, den enda del som bevarats till oss men inte nödvändigtvis den viktigaste delen. För det levande ordet är så mycket rikare än den döda bokstaven, brevet som förlorat sitt sammanhang och för oss blivit ett dött ting. Det är först när vi kan återställa dess betydelse genom att på nytt göra det till ett talat ord som det blir levande igen.
Niklas Olaison
