Psalmförfattaren John Newton deltog länge i mitten av slavhandelns omänskliga praktik, men blev sedan en aktiv motståndare mot slaveriet. Det är en berättelse om hur synden tvingar oss att rätta oss i ledet som en välsmord kugge, och en påminnelse om kyrkans del i det djävulska maskineriet, skriver Niklas Olaison.

John Newton var en slavhandlare. Ingen lyxlirare just, utan en enkel sjöman som hade gått tills sjöss redan som 11-åring, och som 18-åring blivit tvångsvärvad till flottan. Efter att ha blivit piskad och degraderad för ett försök att desertera övervägde han att döda kaptenen och sedan sig själv, men ändrade sig. Efter att ha blivit landsatt på en ö utanför Västafrika och levt i misär fick han till slut befälet över ett slavskepp.

Förhållandena på slavskeppen var som bekant vidriga, och risken för uppror var konstant. Newton lät piska och sätta tumskruvar på många slavar och gevär och musköter var ständigt riktade mot slavarnas kvarter, trots att han upplevt ett religiöst uppvaknande 1748. Några år senare mönstrade han dock av och kom att ta avstånd från sitt tidigare liv, inte minst hans del i slavhandeln, och han blev en aktiv slaverimotståndare och (trots ärkebiskopens nej) till slut anglikansk präst. Mest känd är han för sin psalm: ”Amazing Grace”.

Newton är det bästa exempel jag kan tänka mig för att illustrera Paulus ord om att inte låta synden bruka ens lemmar som redskap (eller ordagrant ”vapen”) för orättvärdigheten, utan att låta Gud bruka våra lemmar som redskap (vapen) för rättfärdigheten. (Rom 6:13) Att tala om vapen för rättfärdighet kan låta som en självmotsägelse och det måste naturligtvis tolkas bildligt, men jag tror att man gör Paulus en orätt om man tonar ner den krigiska metaforiken. Kampen mellan synden och nåden är ju en allvarlig sak, en kamp på liv och död, och jag tror att det är det som Paulus vill visa med sitt ordval.

Newtons exempel visar också att det inte finns någon motsättning mellan att vara förövare och offer. Tvärtom ligger det i syndens natur att tvinga oss att rätta oss i ledet, tills vi blir en välsmord kugge i ett djävulskt maskineri. Vi ska inte glömma att kyrkan också lät sig köpas och att otaliga predikningar, inte minst över Paulus och de brev som tillskrivits honom, under århundraden tjänade till att rättfärdiga slaveriet.

Att Newton blev kristen hindrade honom inte från att piska och tortera de slavar han fraktade. Men någonstans såddes ett frö, och hans exempel visar också på möjligheten att bryta den onda cirkeln, att inte låta synden härska i ens dödliga kropp. Det var inte lätt för Newton – hans tidiga försök att bryta sig loss från ett orättfärdigt system misslyckades och gjorde det bara värre för honom själv – men med tiden fann han ett sätt att inte längre leva som slav under synden.

Att reducera dessa ord om synd hos Paulus till att handla om sex, bara för att det talas om begär och lemmar, är nästan skamligt i sin enkelspårighet. Förvisso är sexualiteten en del av varje förtryckande system, och slaveriet var sannerligen inget undantag. Men syndens strukturer och våldsapparat kan inte reduceras till en fråga om lössläppthet. Det är snarare en fråga om en kortsynt egoism och en hänsynslöshet som för män som Newton förmodligen kan ha varit ett nödtvång för att överleva. Den våldsförhärligande manlighet som odlades bland sjömännen och slaveriets hänsynslösa profiterande på mänskligt lidande och den rasism som var dess onda tvilling kryper lätt under skinnet på oss och gör våra lemmar till vapen för orättfärdighet, ofta i rent självförsvar.

För problemet är inte våra okontrollerade begär som en platonist som Paulus samtida Filon ville ha det till, utan att vi är dödliga, vilket gör att våra kroppar och vi själva är mottagliga för våld och hot. Vi kan skrämmas, tuktas och lockas, gärna i förening, till att bli en avbild av våra plågoandar, och att föra det onda vidare. Paulus egna förföljelser av de kristna vittnar om hur den mest goda vilja i världen kan bli ett vapen för orättfärdigheten. Men vi kan också bryta den onda cirkeln genom att lämna synden bakom oss. Vi står inte under lagen utan under nåden.

Som Newton själv uttrycker det:
Amazing grace! (how sweet the sound)/ That sav’d a wretch like me!
I once was lost, but now am found/ Was blind, but now I see.
Thro’ many dangers, toils and snares/ I have already come;
’Tis grace has brought me safe thus far/ And grace will lead me home.

Niklas Olaison