Den som söker ära måste betrakta Gud som en fiende, om vi ska tro Paulus. I spelet om ära och berömmelse kan vinst bara ske på andras bekostnad, skriver Niklas Olaison.

Tic-tac-toe är ett konstigt spel, säger superdatorn i den gamla åttiotalsfilmen War Games. Det går inte att vinna mot korrekt motspel. Likaså förhåller det sig, visar det sig efter en stunds analys, med ett atomkrig. Inte heller det går att vinna. ”Konstigt spel”, säger datorn. ”Det enda sättet att vinna är att inte spela.” På samma sätt förhåller det sig med det spel som människor vanligtvis spelar, spelet om rikedom och ära.

Strävan efter ära är ett nollsummespel. Det en vinner måste en annan förlora. Därför är det ett spel som gör alla till motståndare, och där alla allianser bara är tillfälliga. Det går förstås att ligga på topp en lång tid, kanske till och med en hel livstid, men det kostar på och det gör det omöjligt att ha några riktiga vänner.

För den som har den här inställningen, och för att man ska bli skicklig på detta spel måste den bli som en andra natur, så är det nästan omöjligt, och i vart fall väldigt plågsamt att möta Gud. För hur ska man kunna vinna över Gud eller ens komma undan med ett hedersamt oavgjort? Den som har den inställningen måste betrakta Gud som en fiende. Och det är också vad Paulus säger om människorna före omvändelsen, eller före korset om man så vill. Vi var Guds fiender (Rom 5:10). Och då, mitt bland ondska, hat, misstro och konkurrens, så hittar Gud det vinnande draget: att inte spela.

Jesus dör för våra synder. Och inte under trots eller under protest, fastän domen mot honom är så orättfärdig som den kan vara. Nej, han går som lammet som leds till slakt, som det heter hos Jesaja, och han öppnade inte sin mun. Han lånar sig inte till våld eller våldsamt motstånd, inte ens ett hårt ord undslipper honom om hans fiender. Så dör Kristus för alla gudlösa.

Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare, skriver Paulus. Men med det menar han inte vad vi förmodligen menar om vi säger att vi är syndare. Han menar inte någon som då och då trillar dit och syndar, utan någon som fullständigt struntar i Gud och som syndar hela tiden. Syndare och gudlösa är i stort sett synonymer. Det är människor som är Guds fiender.

För sådana människor dör Kristus och blir till ett försoningens tecken. Genom att inte ge igen visar Gud att Gud vill försoning och öppnar en möjlighet till omvändelse. Men det är vi som behöver försonas med Gud, sluta vara rädda för Gud och rentav hata Gud. Men Gud hatar inte oss och har aldrig gjort det. Gud behöver inte försonas med mänskligheten. Den försoningen är redan ett faktum redan när Gud väljer att födas in i den här världen, att bli en del av den, ett litet barn, skyddslöst och utsatt för allt vad en människa kan råka ut för.

Paulus förkunnar inte någon framgångsteologi. Tvärtom kan man säga att han förkunnar en motgångsteologi. Att följa Kristus måste betyda att man tar avstånd från strävan efter rikedom och ära. I bästa fall kan detta leda till obemärkthet och kanske förakt från somliga. I värsta fall kan man bli förföljd. Men det är enligt Paulus ett tecken på att man är på rätt väg.

Han gick i direkt polemik med sin tids värdeskala, som kunde sammanfattas med ”Bättre rik och frisk än fattig och sjuk”. Enligt antikens sätt att se var självhävdelse en dygd, speciellt för en fri man, och den som inte skröt för att framhäva sig själv, han var mest en krake. Kvinnor, slavar och barbarer ska vi inte ens tala om.

Här gör Paulus något radikalt, även om vi har blivit avtrubbade av århundraden av kristen tradition och glorifierande av lidandet. Han säger att han (liksom de han skriver till, de ganska hårt trängda församlingarna i Rom) är stolt över sina lidanden. Det skulle ingen romare vara. Visst fanns det en macho-kultur inom filosofin (särskilt bland cyniker och stoiker) som gick ut på att vara oberörd inför alla olyckor som kunde drabba en, men inte ens de gick så långt som att vara stolta över sina lidanden. Lidande var något skamligt.

Men Paulus går ett steg närmare. Lidande är inte bara karaktärsdanande, det är också en källa till hopp. För Paulus förkunnar en korsfäst frälsare, och lidandet leder till uthållighet, fasthet och hopp. (Rom 5:3)Hoppet är ett hopp om att Kristi uppståndelse ska förvandla världen. Det är inte Guds lidande som förvandlar världen utan Guds överflödande liv, som uttrycks i uppståndelsen.

Genom Jesus Kristus, genom korsfästelse och uppståndelse, har vi fått chansen att sluta fred med Gud. Och lika bra det, för det går inte att vinna mot Gud, inte mot korrekt motspel.

Niklas Olaison