Erich Fromm dömde ut Luther och Calvin som några av historiens största hatare. Men det hat de ger uttryck för är den konservativa medelklassens frustration, ett undertryckt hat som fick sitt uttryck i förvissningen att de rika var dömda till evig fördömelse, och å andra sidan att de fattiga fick skylla sig själva, skriver Niklas Olaison.

Man kan vara både Fromm och Luthersk

niklas_olaison 150x150Erich Fromm dömde ut Luther och Calvin som några av historiens största hatare. Men det hat de ger uttryck för är den konservativa medelklassens frustration, ett undertryckt hat som fick sitt uttryck i förvissningen att de rika var dömda till evig fördömelse, och å andra sidan att de fattiga fick skylla sig själva, skriver Niklas Olaison.

I mina tonår var jag vad man idag skulle kalla en fanboi. Mer ovanligt var kanske att föremålet för min hängivenhet var en åttioårig judisk farbror, nämligen Erich Fromm. Hans djupa humanism, baserad på Frankfurtskolans blandning av marxism och psykoanalys, hans skoningslösa kritik av auktoritetstro och våldsdyrkan och även av konsumtionssamhället, överensstämde så mycket med min egen övertygelse att han blev min husgud under många år.

Fromms kanske främsta bidrag till filosofin var hans analys av nazismen och dess bevekelsegrunder, som han formulerade i Flykten från friheten, där han pekade på den västerländska traditionens ambivalenta förhållande till frihet. Friheten var å ena sidan något eftersträvansvärt, som han (i stil med sin tids historieskrivning) menade kom att förverkligas genom renässans och upplysning, men samtidigt något som, precis som Sartre sa, gav upphov till en närmast outhärdlig ångest.

För att undfly denna ångest kom människor att sträva efter att utplåna sin egen frihet genom att underordna sig en ledargestalt, som man tillskrev all sin egen kraft medan man framställde sig själv som liten och hjälplös. Genom att underordna sig denna auktoritet och bli del av något större (som kyrkan eller nationen) kan man återvinna känslan av kraft och värde utan att besväras av de plågsamma och svåra val som friheten ställer en inför.

Som synes är detta Fromms svar på vilka psykologiska krafter som förde Hitler (och hans gelikar) till makten (och varför med Spinozas ord ”människor kämpar för sin träldom som vore det deras frälsning”), men det som än idag drabbar mig som en knytnäve i magen är att Luther och hans lära om arvssynden följer samma mönster. Luther förnekar ju att människan av egen kraft förmår göra något gott, och att hon måste nå ett tillstånd av fullständig förkrosselse och underordna sig Gud för att därigenom nå frälsning och helgas genom Guds godhet. Detta är en lära som blir extremt obehaglig 1941, när Flykten från friheten skrevs.

Fromm är inte blind för Luthers goda sidor, men hans dom är hård. Luther och Calvin hör enligt honom till några av historiens största hatare. Men det hat de ger uttryck för är inte någon personlig avvikelse utan uttrycker medelklassens frustration och uppdämda hat. Medan överklassen kan göra vad de vill och de lägre klasserna fritt kunde uttrycka (åtminstone för sig själva) sitt hat mot de härskande, så är medelklassen i grunden konservativ. Inom medelklassen hoppas var och en på att kunna ta sig fram i världen, och hatet måste därför undertryckas.

Det kom att uttryckas i en förvissning om att de rika och privilegierade var dömda till evig fördömelse, parat med ett förakt för de fattiga, som gärna fick skylla sig själva. Detta hat utgjorde, då som nu, också en rik jordmån för antisemitism och rasism. Inte minst är Luthers människa hjälplös inför de krafter som drar i henne, i det religiösa universum Gud och Satan, i det världsliga de ekonomiska krafterna. Luthers lösning är underkastelse under Gud och den rådande auktoriteten.

Den positiva sidan av Luthers lära, och den som ofta framhävs, är att han befriade individen från kyrkans auktoritet och gjorde människan fri, vilket bidrog till liberalismens och demokratins framväxt. Men det han gav tog han tillbaka med andra handen i betoningen på människans radikala syndfullhet och vanmakt. Särskilt Luthers läsning av Romarbrevet är att framhäva människans uselhet och på så vis omintetgöra hennes potential för förbättring för att istället lägga denna i Guds händer.

Även om Fromms kritik i vissa stycken är ganska daterad, så är hans huvudpoäng besvärande aktuell, och den gäller framför allt den läsning av Romarbrevet som menar att brevets tre första kapitel är ägnade att bevisa att människan av naturen är ond och måste underordna sig den gudomliga auktoriteten för att frälsas ifrån sig själv. Om detta är Paulus syfte så är hans argumentation påfallande svag och består mest av lösryckta påståenden. Bara någon som redan håller med honom skulle kunna följa hans argumentation.

Och jag tror att det just är nyckeln. Paulus anstränger sig inte för att visa att världen är ond för någon som inte redan tror det. Hans syfte är istället att bekräfta någonting som de redan vet genom sin erfarenhet. Och denna erfarenhet består i att de är fattiga människor i en hänsynslös värld. Högmod är inte problemet, utan konkurrens. Det Paulus beskriver är inte ett individuellt problem utan ett samhällsproblem, och här tror jag att Luthers läsning, med alla dess oumbärliga kvaliteter, också är början på en läsning som leder fel.

En bidragande anledning till det är att jag tror att de positiva sidorna av Luthers lära, betoningen på nåden, anden och Guds kärlek, är de som inte går att lära ut – de behöver upplevas. De negativa sidorna däremot, förkastandet av gärningsrättfärdighet, självrannsakan och det ständiga dåliga samvetet, de är lätta att lära ut, och de har också hamrats in i oss av generationer av svartrockade pedagoger. I jämförelse med luthersk ortodoxi är Romarbrevet, som jag läser det, rent evangelium.

Niklas Olaison

2 kommentarer på “Man kan vara både Fromm och Luthersk

  1. John Nilsson skriver:

    Modigt av dig, Niklas Olaison, att som ”queerteolog” uppmärksamma Erich Fromm, som i sin bästsäljande bok ”Kärlekens konst” skrev följande (ur ett bloggcitat på engelska som jag hittade på nätet):

    ”Fromm even presciently tackles the now imperious ideology of the gay agenda: ”The male-female polarity is also the basis for interpersonal creativity. This is obvious biologically in the fact that the union of sperm and ovum is the basis for the birth of a child. But in the purely psychic realm it is not different; in the love between man and woman, each of them is reborn. (The homosexual deviation is a failure to attain this polarized union, and thus the homosexual suffers from the pain of never-resolved separateness, a failure, however, which he shares with the average heterosexual who cannot love.)””

    http://www.oswaldsobrino.com/2006/03/erich-fromm-on-love-surprise.html

    Men Fromm var också i mina tonår (och är nog fortfarande…) min husgud, så där kanske vi har något gemensamt. Jag har dock aldrig känt något behov av att överge honom för diverse franska ”postmodernister” (som er egen Arne Carlsson och hela vänstern vad det verkar), som nu verkar vara ”Gud fader själv”, som Pernilla Ouis (muslimsk konvertit som sedan lämnade islam) skrivit om Michel Foucault:

    http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=4185&artikel=3386426
    http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=503&artikel=4851668

    Fromm förtjänar fortfarande helt klart uppmärksamhet och diskussion, inte minst för vänstern:

    ”Inom ramen för Frankfurtskolan genomförde han socialpsykologisk forskning om tyska arbetare och tjänstemäns karaktärsorientering under Weimarrepublikens tid. Projektet utgjordes av frågeformulär som riktades till arbetare och tjänstemän rörande deras inställning i olika frågor (politisk inställning, förebilder, kvinnosyn, barnuppfostran etc) och det slutfördes 1931. […] Analysen visade att många till synes radikala vänsteranhängare inom dessa grupper hade underliggande auktoritära attityder. Fromms slutsats var att vänsterns anhängare – trots vänsterpartiernas framgångar vid allmänna val – inte kunde hindra en seger för nationalsocialismen mot bakgrund av sin underliggande auktoritetstroende karaktärsstruktur.”

    http://sv.wikipedia.org/wiki/Erich_Fromm

    Så Fromms ”djupa humanism” kommer inte automatiskt med ens placering på höger-vänster skalan, om man skall tro Fromm, och jag dristar mig till att säga att vare sig anammandet av dagens feminism, ”antirasism” eller HBTQ-rörelse utgör någon garanti för en humanistisk hållning. Inte så länge vita, heterosexuella män (som kanske dessutom är västerländska, kristna eller ateister) utesluts från ”de omfamnade” i alla fall. Eller vad säger du, Niklas Olaison?

  2. Niklas Olaison skriver:

    Jag har alltid betraktat Kärlekens konst som Fromms i särklass sämsta bok, men det är inte konstigt att en psykoanalytiker på 50-talet (tjugo år innan sjukdomsstämpeln avskaffades) har en mossig syn på kön och sexualitet.
    Fromms djupa humanism är däremot värd att ta på allvar och ta vidare in i 2000-talet, och jag tänker att många postmoderna filosofer har gjort just det, däribland Deleuze och Guattari som skriver om mikrofascism som subtila processer som inga organisationer är immuna emot och som det gäller att värja sig emot. Många av de skarpaste analyserna av sådana processer kommer i min mening från feministiskt håll.
    För man blir inte humanist för att man kallar sig det. Att vara humanist innebär att engagera sig för människovärdet när det är hotat, och det är det idag i hög grad för många kvinnor, hbtq-personer och rasifierade personer, som ständigt utsätts för hot, våld och diskriminering.
    Jag kan försäkra dig om att vita heterosexuella män är omfamnade i detta. Flera mycket uppskattade deltagare i våra queera bibelstudier är just vita heterosexuella män. Men utmaningen är att göra avkall på sina privilegier, som Jesus sa till den rike mannen som ville sluta sig till honom. William Countryman menar till och med att det är det Jesus menar med att göra sig könlös för himmelrikets skull.