Martin Luther var antisemit. Sådär, nu är det sagt. Tekniskt sett var han inte antisemit utan antijudisk eftersom det inte finns något rasistiskt inslag i hans hat, men det gör föga skillnad i sak. Förmodligen var han inte värre än många i hans samtid, men rent verkningshistoriskt är hans lilla skrift Om judarna och deras lögner en av de värsta antisemitiska pamfletterna genom historien, och något som med glädje citerades av nazisterna. Idag är den med rätta förvisad till giftskåpet och nästan omöjlig att få tag på i tryckt form, men ett hårresande utdrag om Luthers planer för judarna finns i Jesper Svartviks Bibeltolkningens bakgator.
Jag säger inte detta för att jag tycker illa om Luther, även om jag får kämpa med många drag i hans personlighet och lära. Jag säger det tvärtom just därför att jag är lutheran och arbetar i en kyrka som bygger hela sin lära på Martin Luther. Just för att han är så teologiskt oundgänglig och har bidragit med så mycket är det nödvändigt att vara extra kritisk, även om det kanske är omöjligt att helt skilja det onda från det goda. Det innebär att jag som luthersk präst är ansvarig för vad Luther säger, även det som jag önskar att han aldrig sagt.
Det är nödvändigt att ha med sig ett historiskt perspektiv när man närmar sig frågan om Paulus förhållande till judendomen, därför att själva denna fråga har präglats av den antisemitism som går som en skugga genom teologihistorien. Även om begreppet antisemitism förutsätter en biologism som inte uppstod förrän på 1800-talet så är hatet emot och förföljelser av judar något som har djupa rötter, ända tillbaka till antiken, till och med före kristendomens uppkomst. Men genom historiska tillfälligheter, särskilt det judiska upproret 66-70 som polariserade det som skulle bli den tidiga kristna rörelsen, har gjort att antisemitismen och polemiken mot judendomen, har blivit en del av den kristna traditionen, något som syns redan i evangelierna och försöken att utmåla judarna som de som dödade Jesus.
Även om antisemitismen äntligen inte är politiskt gångbar så har dess arv präglat teologin genom att kristendomen har kommit att definiera sig själv i motsats till judendomen, särskilt en vrångbild av judendomen från Jesu tid, som uppfattas som legalistisk och inskränkt. Mot detta ställer man, särskilt i perioden efter upplysningen, kristendomen med dess universalistiska syn. Paulus blir gärna en representant för detta och har traditionellt uppfattas som någon som helt bröt med sitt judiska arv.
Augustinus var den förste som tolkade Rom 2:1-5 som riktat till judarna, och med den teologi som Augustinus och Luther utvecklade, som tar avstånd från gärningsrättfärdighet, så blir judarnas förhållande till lagen något enbart ont. Judendomen blir här en symbol för en dålig teologi. Augustinus teologi var viktig för att bekämpa elitismen hos Pelagius som menade att varje människa kunde välja att inte synda, och Luthers teologi var banbrytande gentemot senmedeltidens urartade katolicism. Judarna var alltså inte den primära måltavlan men vare sig Augustinus eller Luther tog heller tydligt avstånd från sin tids antisemitism, utan förde den tvärtom vidare. Det får vi på inga villkor göra idag.
Nu säger jag inte att någon modern bibelforskare är antisemit, oavsett hur olika vi må tänka om Paulus, men jag tror att många protestanter är otillräckligt medvetna om hur mycket traditionen har präglat deras tänkande och hur antisemitisk denna tradition är, vilket till exempel framgår av Luther själv. Ironiskt nog har både befrielseteologin och feministteologin många gånger fallit i samma fälla. I sin iver att framställa Jesus som en radikal reformator tecknar man gärna en vrångbild av den samtida judendomen, som gör det svårare att förstå och uppskatta de judiska dragen i Jesus och Paulus tänkande. Idag är medvetandet om detta större men det kräver en ständig vaksamhet att inte förfalla till gamla stereotyper.
Strävan efter att finna en radikal Jesus eller Paulus får aldrig leda till att vi svärtar ner deras bakgrund för att de ska framträda tydligare. Ett sådant förfaringssätt drabbar nämligen indirekt människor av kött och blod. Som queera bibeltolkare är vi kallade att ständigt stå på de utsattas sida. Luther kunde inte ana hur hans skrifter skulle användas men för oss finns ingen ursäkt.
Niklas Olaison
Först när jag läste Elisabet Åsbrinks bok ”Och i Wienerwald står träden kvar” – de delarna som handlade om den svenska Israelmission i Wien – insåg jag hur svenska kristna så sent som på 30-talet gav ”judarna” skuld för att ha avrättat Jesus. En syn som fanns även i andra delar kristenheten och som beredde mark för nazismen.
Hur rimmar detta resonemang med den hållning till antisemiter som Dagens Seglora uttryckt tidigare: ”Att antisemiter inte platser i Svenska kyrkan”?
Vad gör att Luther fortfarande får vara med men inte dagens antisemiter? Att han är död? Att han är omistlig för Svensk kyrkan? Att han är mera god än ond?
Jag vet att det inte går att svara entydigt på denna fråga, så det är mer som en tankeväckare för reflektion.
En lösning är att skrota personkulten runt Luther (om det nu finns en sådan) och endast behålla de idéer han framförde som man fortfarande gillar. Tilltalande idéer kan vara frikopplade från personen som uttryckte dem, om inte auktoriteten hos personen krävs för att de skall ha bäring.
Niklas Olaissons hållning att inte dölja men klargöra Luthers hållning är en framkomlig väg.För antisemitism finns ingen plats i Svenska kyrkan, för oss finns heller ingen ursäkt att vara antisemiter. Det måste också prägla vår hållning i tolkningen av judendomens betydelse och särart. Samhörigheten mellan de abrahamitiska religionerna kan förstärkas genom kunskap.
I djupare mening är nog de abrahamitiska religionerna en och samma religion. Det är utanverken som skiljer. Och det är också de som skapar skillnader och strider inom respektive religionstradition. För en som kallar sig ”kristen” kan det vara nyttigt att tänka tanken att Jesus inte bara är ”Kristus” utan även en ”rättänkande jude” och en ”sann muslim”.
Hej och tack för kloka kommentarer. Att säga att Luther är antisemit är en medveten anakronism, och det är inte vare sig rättvist eller rimligt att bedöma honom med samtidens måttstockar. Delvis är mina hårda ord en reaktion på att man gärna sopar dessa mindre tilltalande sidor under mattan. En del av Luthers tankar är omistliga, medan annat måste förkastas, men för att göra det med rätt urskillning måste vi ha en nyanserad bild av honom.
Min poäng i detta sammanhang är att det finns en del av Luthers tankegods som vi måste vara försiktiga med, inte minst hans inställning till lagen som lever kvar oreflekterad hos många protestanter. Jag tror att en mer modern inställning till judendomen kan ge en fördjupad förståelse av Paulus, men då måste vi vara beredda att göra avkall på eller omformulera en del gamla dogmer, som till exempel förhållandet mellan lag och evangelium.