Genom att omvärdera alla värden så skapas en ny värld, ett nytt rike, där den som varit föraktad kan bli upphöjd och där alla privilegier är upphävda, skriver Niklas Olaison.

Jag lånade häromdagen en bok med titeln Egalitarian Community, som gav ett antropologiskt perspektiv på Paulus. När jag fick den var den stämplad ”Tillhör avdelningen för u-landsstudier”. Förutom att det kändes lite retro och fick mig att le en smula så blev jag lite fundersam över att idén om ett jämlikt samhälle skulle framstå som något exotiskt. Men faktum är att jämlikhet inte är någon självklarhet, vare sig om man tänker sig jämlikhet mellan könen eller mellan raser eller klasser.

Den tanken är ju – i teorin – en grundbult i vår moderna, liberala ideologi och ganska allmänt accepterad. Men vi har inte lärt oss att leva den än, vilket visas av alla kvardröjande ojämlikheter och hur vi faktiskt agerar och tänker, inte minst när vi inte reflekterar. Man behöver bara lyssna på äldre människor där demensen har ryckt bort anständighetens mask för att inse hur kort tid det är som vi har tagit människors lika värde för givet.

Trots att somliga debattörer menar att det politiskt korrekta, alltså det demokratiska och jämlika idealet, är det enda som får framföras offentligt, så är det egentligen precis tvärtom, bara man skrapar lite på ytan. Faktum är att vi har levt med en jämlikhetsideologi så kort tid att den närmast är att betrakta som ett experiment, ungefär som man på 70-talet levde i kollektiv för att gestalta och utöva ett ideologiskt ideal. Vår invanda tendens, när vi inte anstränger oss, är att tänka i binära oppositioner där manligt är bättre än kvinnligt, vitt är bättre än svart och hetero är bättre än homo – för att inte tala om andra, mindre binära kön och identiter.

Ett hierarkiskt tänkande präglar oss på djupet, och just därför är det angeläget att vara uppmärksam på alla möjligheter att frigöra sig. Där tror jag Paulus kan vara en viktig inspiration, för Paulus var, tvärt emot sitt rykte, på många sätt en radikal tänkare.

Man kan beskriva Paulus församlingar med ett begrepp lånad från antropologen Mary Douglas, group/grid. De två parametrarna group och grid beskriver dels hur stark den sociala sammanhållningen är, dels hur starkt reglerad gemenskapen är. Det vanliga är att de följs åt, så att man har en social grupp som antingen har lågt i både group och grid, vilket innebär en ganska individualistisk situation där människor förhåller sig mer marknadsmässigt, eller att både group och grid är höga, och att gruppen är både hårt sammanhållen och hierarkiskt ordnad.

Paulus gemenskaper är speciella på det sättet att de ligger högt i group och lågt i grid, alltså att de har en stark sammanhållning men inget starkt ledarskap, inga strikta regler och inga starka sanktioner mot att lämna gruppen. Det är en spännande grupp som skildras, ungefär som ett revolutionärt band eller en samling anarkister. En sådan gemenskap är sårbar dels därför att det är lätt att lämna den när det blir jobbigt, dels att det finns en tendens till institutionalisering. Ofta blir sådana strukturer därför inte särskilt långvariga, om man inte arbetar mycket medvetet på att bevara dem och på att motverka de tendenser som leder mot en annan konfiguration.

Det var just en liknande skör gemenskap som Jesus och Paulus skapade, men samtidigt var den så kraftfull att den fortfarande består och då och då dyker upp igen, om än kanske muterad näst intill oigenkännlighet. En del av vad de lanserade i motsättning till det romerska imperiet med dess stabila hierarkier och traditionella dygder, var en idé om radikal jämlikhet.

På många sätt påminner de tidiga församlingarnas organisation om det som de franska filosoferna Deleuze och Guattari kallar för det nomadiska. Tidigare forskning hade en tendens att se bofasthet som en högre form en nomadism, men Deleuze och Guattari menar att det är två radikalt olika sätt att organisera samhället, motsatta men samtidigt kompletterande eftersom de inte existerar i sin renaste form.

Det som kännetecknar den nomadiska organisationen är förstås rörlighet, men också avsaknad av hierarkier. Medan bofasta organisationer utvecklar en statsapparat och organiserar rummet genom normer och strukturer där var och en har sin egen plats så uppfyller nomaderna rummet genom att breda ut sig och ta det i besittning.

Nomaderna är inte ett lägre stadium av samhällsutveckling som äldre tiders antropologi menade, utan en organisationsform som på olika sätt värjer sig från att assimileras in i staten, utan existerar utanför och vid dess gränser. På samma sätt bygger Paulus sina församlingar, som små rörliga gemenskaper i utkanten av det romerska riket, ett konglomerat som inte låter sig assimileras.

Medan hela ikonografin i statens ideologi pekade mot kejsaren, som fungerade som en symbol för den imperiella ordningen, lanserade Paulus och de första Jesus-anhängarna en motideologi med fokus på en korsfäst frälsare, vars rike inte är av denna världen. Genom att värdera det värdelösa och vända upp och ner på hierarkier, genom en ledarstil som inte byggde på någon människas förträfflighet utan på Andens ledning, genom att ifrågasätta alla rådande härskare och visa män, så etableras en gemenskap som går på tvärs mot traditionella kategorier och öppnar för nya möjligheter.

Genom att omvärdera alla värden så skapas en ny värld, ett nytt rike, där den som varit föraktad kan bli upphöjd och där alla privilegier är upphävda.