”Every bigot shut up!” Så börjar fyndigt nog en av de feministiska parodier på Robin Thickes Blurred Lines som cirkulerar på Youtube, och jag tror det skulle kunna sammanfatta Paulus intentioner i Romarbrevets andra kapitel.

Efter att ha ondgjort sig över vad som ofta uppfattas som hedningarnas syndfullhet och dess destruktiva konsekvenser vänder sig Paulus plötsligt till en tänkt motståndare. I den apologetiska gay-teologin som utvecklats under det sista halvseklet så menade man att Paulus retoriska fälla slog igen. Efter att ha fått sina åhörare med sig på hur hemska hedningarna var så vände han sig plötsligt till dem själva och visade att de inte var ett dugg bättre. Gud gör inte skillnad på människor.

Det finns väl vissa poänger med den tolkningen, inte minst att relativisera kritiken mot homosexualitet som ofta ryckts ur sitt sammanhang. Men jag tror inte längre så mycket på den. Ett skäl är att det inte är hedningar specifikt som Paulus vänder sig emot i Rom 1:24-32 utan människor som ”håller sanningen fången i orättfärdighet”, såväl judar som hedningar. Kontrasten blir inte riktigt som det är tänkt om man gör den distinktionen. Det är inte en korrupt livsstil som utmålas så mycket som konsekvenserna av en inre, andlig, röta, som lika gärna kan vara osynlig som synlig.

Ändå tror jag att det finns en poäng med argumentet. Det är bara det att den retoriska fällan tar längre tid på sig att slå igen, men när den gör det så gör den det med desto större effekt. För vad Paulus syftar till är just att erinra sina åhörare om att de inte ska döma andra, så att de inte själva blir dömda, som Jesus uttryckte det. I den judiska traditionen lika väl som den kristna så var alla medvetna om att det ankommer på Gud och inte på människor att döma, så den person som Paulus målar upp här som ser ner på andra för synder som hen själv begår ter sig desto mer föraktlig.

Att vända sig till en tänkt motståndare på detta sätt var en välkänd retorisk teknik inom antiken, och ett sätt att liva upp sin argumentation. Jag tror att man behöver komma ihåg att Paulus brev inte var tänkta att läsas så mycket som uppföras, att de nästan var en sorts gatuteater.

Här gör Paulus sitt bästa för att måla upp sin motståndare som en ganska patetisk figur. Det fanns ju, precis som på Sokrates tid, många lärare som tog betalt för att lära andra hur de skulle leva, medan deras egen vandel inte alltid var så oklanderlig. I alla fall var det en misstanke som var utbredd, så det var lätt att få med sig publiken. Den uppblåste skrytmånsen var en standardfigur i samtidens komedier. Men han är inte jude.

Om man tolkar det som att Romarbrevets första kapitel vänder sig mot hedningarna är det lätt att förledas att tro att kapitel 2 handlar om en jude som tror sig överlägsen i kraft av lagen, vilket förstärks av vår bibels rubriksättning och styckeindelning. Men det stämmer inte. Det är först i vers 17 som Paulus vänder sig mot en jude som tror sig ha ett försteg i kraft av lagen. Tvärtom är Paulus här noga med att peka på att distinktionen mellan jude och grek inte spelar någon roll inför Guds dom. Den som har syndat utan lag får sitt straff lika väl som den som syndar under lagen. Det viktiga är att visa på Guds rättvisa: varje människa bedöms efter sina handlingar. Gud gör inte skillnad på människor.

Det kan tyckas lite förvånande att Paulus uttrycker något som måste beskrivas som gärningsrättfärdighet, där Gud lönar var och en efter hans gärningar, men han rör sig fortfarande med teologiskt allmängods, så som det kommer till uttryck i Gamla Testamentets historiska böcker. Paulus är också en god jude och ser ingen motsättning mellan att vara jude och att vara kristen, så det är inte konstigt att han ansluter sig till denna syn. Den poäng han vill göra här är inte att ställa tro mot gärningar utan hjärtats inre rättfärdighet mot yttre, synlig rättfärdighet.

Denna yttre rättfärdighet är nämligen ett tveeggat svärd. För inmängt med goda regler och lagar för mänsklig samvaro så finns det mänskliga behovet av att skilja ut sig från andra, som betecknas som orättfärdiga. Dessa sociala processer hotar att slita sönder kyrkan inifrån, och det är den frågan som står i centrum för Romarbrevet.

Tillhör man en minoritet så får man ofta känna av dessa processer. Man blir dömd hela tiden, av blickar, gester och ord och av institutioner som inte tillerkänner en någon plats. Därför är det så befriande att Paulus så entydigt hävdar att det inte finns något försvar för den som dömer, vem hen än är. Ur ett queerperspektiv är det en sak som står klart: ingen människa har rätt att döma någon annan, oavsett om hon anser sig ha lagen på sin sida. Gud gör inte skillnad på människor.

Niklas Olaison