Paulus texter slår mot homo-, bi- och transpersoner med en respektlöshet som sårar. De är en dealbreaker för många. Andra försöker hitta sätt att omtolka Paulus, ofta med anakronistiska resultat. Men vi behöver inte ställa Paulus sexualpolitik mot Jesus kärleksbudskap för att komma framåt i diskussionen. Det räcker med att ställa Paulus mot Paulus. I församlingen är vi fullvärdiga medlemmar. Så bygger vi kyrka tillsammans, skriver Niklas Olaison.
Det finns de som inte skulle kunna tänka sig att leva tillsammans med någon som snusar. Och det finns andra saker som skulle kunna få var och en av oss att avsluta ett förhållande, eller inte alls inleda det. Likadant är det med bibeltexter. Det finns många HBTQ-personer som har tagit väldigt illa vid sig av inte minst Paulus ord i Romarbrevet, så till den grad att man ibland har valt att inte kalla sig kristen. För mig och många med mig skulle kravet att göra avkall på min sexualitet innebära ett förnekande av en så stor del av mitt liv och min personlighet att det skulle bli svårt att leva ett fullt liv och fortfarande kalla mig kristen. Frågan är hur man ska hantera detta faktum.
Min väg var en annan och ledde inte förbi detta dilemma. När jag kom till tro var jag professionell idéhistoriker och skolad i historisk-kritisk metod redan innan jag började läsa Bibeln på allvar. För andra är det svårare att göra avkall på Bibelns ord. Det finns många HBTQ-personer som har förträngt eller förnekat sin läggning, eller som har ansett att det är ett nödvändigt offer att ge avkall på sin sexualitet. Men det finns också många som inte tycker att detta är ett alternativ och som alltså har valt att istället ge avkall på sin religion, antingen genom att helt lämna kristendomen därhän eller genom att skapa någon form av privatreligiositet.
Det är en sak hur man bemöts i sin församling, men det går inte att undgå att även själva bibeltexten är ett problem, särskilt med den tolkning och den översättning som varit förhärskande. Vad som står i Gamla Testamentet kan ofta bemötas med att Jesus har upphävt åtminstone de rituella delarna av lagen (så att vi inte har något problem med att äta skaldjur eller ha kläder av blandade fibrer), men när vi kommer till Nya Testamentet blir det svårare. Där är det Paulus ord i Romarbrevet (och Första Korintierbrevet) som främst blir en stötesten.
Olika människor reagerar olika. En del bestämmer sig för att Paulus helt enkelt hade fel, antingen i denna fråga eller över huvud taget. Andra menar på att kärleksbudskapet trumfar enskilda uttalanden, ytterligare andra anstränger sig för att visa att Paulus menade något annat och att det inte är sex mellan fria vuxna som menas utan antingen sex med pojkar eller också (anakronistiskt) att det handlar om människor som är heterosexuella som låter sig förledas till homosex. Men vi är inte hjälpta av anakronistiska tolkningar, även om de leder till tilltalande resultat.
Hur som helst finns här ett problem, som påminner om när någon som vi tycker mycket om säger något förfärligt. Det är inte orden i sig och den förolämpning som de innebär som är problemet, det är att det är någon som vi litade på som visat sig tänka saker om oss som vi inte hade en aning om. Det väcker frågan om vad mer den här personen går omkring och tänker och om vi verkligen kan vara vänner om hen går omkring och tänker så om mig. Det är en förtroendekris, och det är en sådan kris som vi drabbas av när vi läser Romarbrevet.
En möjlig reaktion är som sagt att säga att Paulus har fel. Bernadette Brooten (Love Among Women), som menar att Paulus fördömer både manlig och kvinnlig homosexualitet, men att det finns goda skäl att inte betrakta Paulus åsikt som normerande på den här punkten. Paulus, i den mån man kan kalla honom homofob, var ett barn av sin tid och uttryckte värderingar som var tidsbundna. De är inte heller nödvändiga för hans huvudsakliga resonemang. Hans diskussioner om människor som på olika sätt missbrukar och vanärar sina kroppar i Rom 1:26-29 är mer en illustration till mänsklighetens eländiga tillstånd. Hans argumentation, och allt det andra han vill säga i Romarbrevet står och faller inte med detta.
Å andra sidan finns det ju flera andra tvivelaktiga uttalanden av Paulus och han uttrycker sig sannerligen inte som en modern upplyst människa, speciellt inte när det gäller sexualitet och kön. Samtidigt tycker jag att det vore en stor förlust att helt ta avstånd från Paulus. Jag önskar att diskussionen kan få vara levande, med Paulus som en samtalspartner att ta spjärn mot. För trots allt har han en del goda idéer om hur man bygger en församling. Så även om man inte erkänner Paulus som en sexualpolitisk auktoritet finns det skäl att läsa honom.
Problemet är att många människor mår så dåligt av att läsa Paulus att man helst låter bli, antingen för att han är obegriplig eller för att han säger saker som strider mot ens värderingar. Men jag tror att gammal dålig teologi har stor skuld i båda de problemen.
Konservativa tolkare brukar tycka att det är bra att man mår lite dåligt av att läsa Bibeln, för då väcks ens syndamedvetande. Och det kan nog vara så att en del passager i Bibeln påminner oss om vår ofullkomlighet och känns obehagliga på det viset, men det är inte det som är problemet med de homofoba, transfoba eller sexistiska texterna och läsningarna. Där handlar det inte om vår syndfullhet, utan om en del av vår identitet.
Därför tycker jag att den alternativa lösningen på dilemmat, att tänka sig att Paulus har rätt och att jag behöver ändra mig, är olycklig. Paulus syndakataloger handlar nämligen inte om att tillrättavisa församlingsmedlemmar. De handlar om att upprätta en distinktion mellan vi och dem, att skapa en kontrast mellan den kristna församlingen och den omgivande världen som blir så tydlig som möjligt. De är karikatyrer, inte tillrättavisningar. Så här finns ett vägval: antingen vill man utesluta HBTQ-personer från den kristna församlingen eller så vill man inkludera dem. Och om man har bjudit in någon i sitt hus, då kan man inte förolämpa henom. Om HBTQ-personer är fullvärdiga medlemmar i församlingen (och för Paulus finns det inget annat än fullvärdiga medlemmar – i kraft av dopet), då måste vi mötas med respekt för varandras olikheter, det som Paulus manar till på andra ställen i Romarbrevet.
Ett perspektiv innebär inte att det bara finns ett svar. Två människor som står på samma plats kan se helt olika saker. Men det finns också en del saker som man bara kan se från en plats och inte från en annan. Därför måste vi respektera perspektivet men också komma ihåg att perspektivet inte i sig ger svaret. Så med all respekt för dem som har gjort slut med Paulus tror jag trots allt att han kan vara en viktig allierad för oss HBTQ-personer om vi bara lyckas prata oss igenom våra svårigheter.
