”Queer” må vara ett modeord, men den queera erfarenheten är en radikal uppmaning att gå förbi plattityder och välmenande gester. Under hösten kommer prästen och queerteologen Niklas Olaison att skriva en serie inlägg i bloggformat om queerteologi på Dagens Seglora. 

Romarbrevet är Paulus längsta och viktigaste brev. Det innehåller fröet till läran om arvssynden och har lästs som det tydligaste fördömandet av homosexualitet i hela Bibeln. Men det är också ett brev som hyllar mångfalden och strävar efter att ena en splittrad kristenhet genom att mana till ömsesidig respekt, ett brev som kan ge inspiration till försoning och skänka hopp åt queera kristna överallt.

Här vill jag göra ett utkast till en queer läsning av Romarbrevet, ett gemensamt teologiskt projekt som är öppet för alla människor av god vilja att delta i.

Vad är en queer läsning?

Queer har blivit ett modeord idag, och som alla sådana så blir det missbrukat och uttänjt tills det tappat all passform det än gång hade. Ändå är det ett ord jag väljer att använda för att beskriva min läsning. Men egentligen är min läsning bara min och ansluter sig inte till någon speciell kategori annat än till vad jag finner rimligt och fruktbart.

En queer läsning behöver ta sin utgångspunkt i den speciella sårbarhet som det innebär att genom hela livet ha fått viktiga delar av sin person och sin kärlek ifrågasatt och nedvärderad. Kränkning är ett alldeles för milt ord för vad många HBT-personer dagligen får uppleva.

Det är denna medvetenhet som bör prägla vår läsning av Paulus brev och frågan om hur dessa brev drabbar och hur de kan tjäna våra queera syskon måste vara central. Utan att förringa textens motspänstighet (inte vilka tolkningar som helst är möjliga eller rimliga) måste textens verkan och nytta få vara ett tolkningskriterium. De måste helt enkelt tjäna livet, det queera livet, det liv som inte följer normerna men ändå är ett heligt liv, ett liv skapat av Gud.

Det finns en viktig, ogripbar men nog så påtaglig, skillnad mellan HBT-vänliga läsningar och queera läsningar, att de senare är skrivna från ett inifrånperspektiv. Det är det som jag försöker uppnå i betraktelserna på min hemsida, att utan att be om ursäkt gestalta och tänka från ett queer-perspektiv. Det betyder inte att dessa läsningar är bättre utan bara att de fyller en annan funktion. Ett utmärkt exempel på en HBT-vänlig exegetik är Jesper Svartviks Bibeltolkningens bakgator. Det är en utomordentligt värdefull bok som har tillfört mycket, men den ger mig inte den där känslan av igenkänning, av att hitta hem.

För att vara HBT är lite som en etnicitet, även om denna som alla liknelser haltar på några punkter. Det finns en sinnlighet i identiteter, att höra sitt eget språk talas, att möta andra som ser ut som en själv, att få äta sin egen mat och så vidare, som man också kan uppleva i HBT-communityt. Det är inom denna förtrollade krets som jag vill röra mig med mina tolkningar. Heterosexuella är naturligtvis också välkomna att ta del – och en del heterosexuella känner sig mer hemma i HBT-communityt än utanför – men var snälla och bli inte arga om ni inte förstår allt. Allt i världen är inte till för er, även om mainstreamkulturen vill få er att tro det.

Det finns en försåtlig tendens inom kyrkan som är nästan ofrånkomlig, och det är att se världen i ”vi” och ”dem”. Jag skriver vi och dem för ”de andra” är oftast objekt för ”oss”, i bästa fall för våra omsorger. Även de bästa insatser som görs faller ofta i denna fälla, som när kyrkan vill göra något för HBT-personer. Till och med när det, som det ofta är, är kristna HBT-personer som deltar i och anordnar aktiviteter så är det svårt att undvika att hamna i att producera något för andra, vare sig det är texter eller gudstjänster.

Jag drömmer om en kyrka som byggs underifrån och som är öppen åt sidorna, som är som ett nätverk som växer i sidled, inte ett träd som växer uppåt och förvedas. Queermässan har för mig varit det sammanhang som kommit närmast detta ideal, men även där finns mer att göra.

För det handlar om demokrati, om verklig demokrati, om att varje människas åsikt och tankar verkligen är lika mycket värda och får samma chans att komma till uttryck. Det är ett ideal som är nästan löjligt svårt att förverkliga i praktiken, men samtidigt är det ett uttryck för det allmänna prästadömet. För respekten och ödmjukheten inför medmänniskan är inte bara respekt för människan utan också för Anden och dess uttryck i henne. Det är inget vi kan kompromissa bort. Det är vad Jesus kallar oss till.

Men för att denna viktiga insikt inte ska slätas ut till något slags allmän välvilja måste man inse att vi läser i en specifik historisk situation där traditionella teologier har uteslutit en mängd människor från Guds nåd. Gutierrez säger någonstans att 1900-talets stora teologiska utmaning var den icke-troende, medan befrielseteologins största utmaning är icke-personen, den som inte riktigt räknas som människa, det som gäller för många av oss queers.

Därför hoppas jag att den här bloggen ska kunna bli en plats där många röster bryts mot varandra. Även om jag som skriver är en vit medelklasscisbög och skriver från mitt eget begränsade perspektiv hoppas jag kunna inspirera andra med andra erfarenheter att själv börja läsa, tala och skriva. För Bibeln är allas. Alla som vill läsa, brottas med texten och låta sig inspireras måste få göra det. Här vill jag försöka ge röst åt några av de queera läsningar som alltför länge blivit utestängda och uteslutna ur den kristna gemenskapen.

Vi är här nu. Vi har alltid varit här men nu hörs vi. Det är lika bra att du vänjer dig.