Gud är inte en arg monark som hotar med att döma någon till döden utan en arg förälder, vars vrede, hur skrämmande den än ter sig, alltid är mindre än hens kärlek. Det är därför Paulus betonar att vi är Guds barn, skriver Niklas Olaison.

”Jag skulle aldrig använda berättelsen om Noaks ark i undervisning för barn”, sa en feministteolog en gång på en konferens. ”Tänk på alla de döda barnen.” ”Vilka döda barn?” blev svaret. Jo, just det.

En berättelse är som ett trolleritrick. Berättaren styr vart åskådarna ska rikta blicken, att fokusera på det som sker i förgrunden och att ignorera något annat. Och i varje berättelse om utvaldhet finns en utsida, där finns de som inte fick komma med. Och för oss som har erfarenhet av att vara de som inte fick komma med går det inte att ignorera denna utsida.

När Paulus vill övertyga sina syskon i tron om att de inte har något att oroa sig för, att Jesus har friköpt dem i sitt blod, då faller han in i en retorik som påminner om den i Johannesbreven, som skiljer mellan ljusets barn och mörkrets barn, fast Paulus talar om de andligt sinnade och de som lever efter köttets sinnelag (Rom 8:5). Det är en farlig väg att gå, men den är förstås frestande för medlemmar i en liten sekt som känner sig trängda av sin omgivning. På något sätt måste man hålla motivationen uppe och Paulus vet att spela på denna känsla.

Och Paulus är egentligen inte intresserad av dem som lever enligt köttet, alltså världens krassa nollsummespel. Han uppmanar inte till våld mot dem, inte ens till att förskjuta dem (utom i extrema fall (1 Kor 5:1-4)). Vad han vill är att de som är troende ska inse att de inte längre hör hemma i den världen och att de inte längre behöver lyda dess lagar, även om de ständigt kommer krypande och hotar att förvärldsliga församlingen – men inte genom sex eller flärd utan genom prestige och makt.

Paulus talar tröstens ord till de utvalda. Hos honom finns inget av Luthers och hans samtidas oro för att inte duga i Guds ögon. Paulus vet att han och hans romerska medkristna är på rätt väg. Hans poäng är inte att människor är syndiga och ovärdiga Guds nåd, utan att ett liv utan Gud inte är värt att leva. Han hotar inte, han uppmuntrar.

Mycket av det hänger på hur man uppfattar försoningen, vad Jesu död betyder för oss, och det kompliceras av att Paulus blandar flera metaforer för att beskriva Kristi död med maximal tyngd. Det finns hos Paulus drag av både ett försoningsoffer, en syndabock som bär bort synder, ett friköpande och en hjältemodig uppoffring. Allt detta är metaforer, och metaforer är också som trolleritrick. De visar fram något och avleder uppmärksamheten från något annat.

Metaforerna kan inte heller pressas för långt, särskilt inte när man som Paulus blandar motstridiga bilder. Ett offerdjur ska ju vara rent och vackert och själva dödandet sker raskt och som en bisak. Inte piskar man ett  offerdjur som man gör med syndabocken, som ska bespottas och förnedras innan den drivs bort och tar folkets synder med sig. Syndabocken dödas å sin sida inte. Och om korset är ett friköpande, då är det ju en betalning av en skuld och inte en gåva. Analyserar man Paulus metaforer för långt så visar de sig vara fulla av motsägelser.

Samtidigt är den grundläggande poängen tydlig: Kristi nesliga död på korset var i själva verket en kultisk handling som fungerade som ett reningsoffer och skapade en ny relation till Gud för alla som vill ta del i den. Genom detta och genom uppståndelsen så har vi alla förnyats. Om det sker på magisk väg, genom att Gud blidkas genom blodsoffer, eller mer andligt, genom att vi själva genomgår en andlig transformation genom att begrunda korsets mysterium, eller på något annat sätt, det lämnar Paulus öppet. Han visste att det fanns många olika teologier bland hans åhörare och han lät det vara så. Han litade på den inre förvandlingens, andens kraft att leda dem rätt.

En sak som däremot inte finns i Paulus metaforer är ett ställföreträdande lidande. Som en klok tolkare uttryckte det: ”Christ did not die in place of humanity, he died while he was in the place of humanity.” Gud är aldrig fjär. Guds vrede är verklig och i behov av försoning, men Gud är inte en arg monark som hotar med att döma någon till döden utan en arg förälder, vars vrede, hur skrämmande den än ter sig, alltid är mindre än hens kärlek. Det är därför Paulus betonar att vi är Guds barn.

I kraft av detta har de rätt att kalla sig Guds söner (och döttrar). Anledningen att Paulus talar om söner här är antagligen att han vill framhålla att de har full arvsrätt, och att Guds rike tillhör dem, oavsett kön.
”I’ve been called a son of many things, but never a son of God.” Så säger den dödsdömde mördaren i Dead Man Walking när syster Helen äntligen lyckats frälsa honom, nästan bokstavligen under galgen. Och frälsningen gestaltas här som både en ny syn på sig själv och ett nytt sätt att leva. Att ta emot kärlek leder en till att ge kärlek vidare.

Paulus hyser inga tvivel om att åhörarna hör till dem som lever efter sin ande och inte efter sin köttsliga natur – igen, inte den kroppsliga naturen utan den världsliga. De har kommit att ta del av ett annat värdesystem, de har ett annat perspektiv på tillvaron men de har också en annan kraftkälla, anden.

Niklas Olaison

Vi träffas och läser Romarbrevet ur ett queerperspektiv torsdagar udda veckor. Alla är välkomna. Om du är intresserad, kontakta Niklas.