När Paulus skriver att vi döps in i döden så menar han att vi döps till jämlikhet och gemenskap, till massgravens utplåning av de gamla identiteterna, där våra ben andligen blandas med varandra, och med Kristus, skriver Niklas Olaison.
Genom dopet har vi döpts in i Jesu död, skriver Paulus. Vi har dött och blivit begravda med honom. Men ordet han använder för att bli begravd med någon, synthapto, används nästan alltid annars om människor som läggs i massgravar. Det är då man begravs tillsammans. Så var förstås fallet med de allra flesta som korsfästes, om man alls brydde sig om att begrava dem. Så det är inte bara döden vi delar med Kristus, det är en neslig och skamfylld död, där människors kvarlevor slarvigt slumpas ner i en grund grav, där deras ben blandas och deras identitet plånas ut.
Sådant händer med fattiga och med dem som betraktas som överflödiga, det händer slavar och soldater och offer för tyranner eller epidemier, och detta att inte få någon riktig, enskild begravning, det var en stor katastrof för antikens människor. Det var ett slag mot själva människovärdet och kunde också hota ens andes möjligheter till fridfull vila. Det är en sådan död vi döps in i och får dela med Jesus Kristus.
Även för oss som döpts in i Kristus har vår identitet på ett sätt plånats ut. Liksom det sker med massgravarnas offer blandas våra ben när vi begravts tillsammans oåterkalleligen med andras, men alldeles särskilt med Kristus, och när vi uppstår så gör vi det inte längre som oss själva utan som delaktiga i en större gemenskap, en som omfattar Kristus. Det nya liv vi har fått är inte längre vårt, det är vårt-och-Kristus-och-andras, ett gemensamt liv.
Naturligtvis menar Paulus inte detta bokstavligt: Vi har ju inte bokstavligen dött eller blivit korsfästa, utan bara kommit att ta del av något som liknar hans död, även om vår översättning inte lyckas återge den nyansen. (Rom 6:5) Men vi har symboliskt och på ett andligt plan kommit att ta del av Jesu död och uppståndelse, och därmed delar vi hans egenskap att vara fria från synden. Synden har inga anspråk på oss – vi är inte längre dess slavar. Eller rättare sagt, vi är mer som förrymda slavar, med ett nytt liv och en ny identitet, medan våra förra ägare räknar oss som döda.
Döden är den stora utjämnaren. Inför döden är alla lika, syndare som rättfärdiga. Men för somliga av oss så slutar inte berättelsen där, utan den följs av uppståndelsen, där vi som döpts får ta del och börja ett nytt liv. Eftersom syndens lön är döden så är den som dött inte längre föremål för straff, inte ens om han lever igen. Vi har bokstavligen dött bort från synden.
Men det är inte dopet som sådant som har den effekten, utan den omvändelse som föregår dopet och som dopet representerar. Det vore också konstigt om Paulus av alla människor skulle lägga vikt vid de rituella handlingarna (laggärningarna) snarare än deras andliga innehåll. Dopet hotar ju ibland, särskilt när man som vi praktiserar barndop, att bli just en tom ceremoni, och jag har svårt att tänka mig att det ska vara någon särskild poäng med att döpa för döpandets skull. En kollega till mig uttryckte en gång den ståndpunkten men eftersom det här var i Svenska kyrkan så lade samtalsledaren locket på innan jag hann få ta del av argumentationen för det. Den hade varit intressant att höra.
Barndop som praktik har naturligtvis sina fördelar, inte minst att visa på Guds förbehållslösa nåd, men inte ens Luther kunde uppbåda några särskilt starka argument för det förutom tradition och praxis. Paulus egen omvändelse kom ju långt innan han döptes, precis som Abrahams omvändelse föregick omskärelsen. Dopet är ju den kristna motsvarigheten till omskärelsen, och även om det har fördelen att vara oblodigt och omfatta även penislösa, så är det fortfarande i grunden en rituell handling, nog så värdefull i sitt sammanhang men inte allena saliggörande.
Viktigare är som sagt den andliga omvändelsen, den som dopet får symbolisera i Paulus argumentation, att ställa sig solidarisk med Kristus och med alla andra som dött eller lidit orättfärdigt, och vars ben blandas med våra och med Kristus ben i den symboliska döden, och som får ta del av uppståndelsens triumf.
Paulus skarpa kontraster mellan liv och död syftar till att göra det omöjligt för någon att vilja stanna kvar i synden. Genom dopet har vi genomgått en transformation. Våra ben är inte längre våra ben, de är våra-och-Kristus-och-andras ben. ”Jag har blivit korsfäst med Kristus, men jag lever, fast inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig.” (Gal 2:19-20) Det liv jag som döpt kristen lever är inte mitt eget utan hela församlingens, ja hela den världsvida kyrkans liv.
Niklas Olaison
Vi träffas och läser Romarbrevet ur ett queerperspektiv torsdagar udda veckor. Alla är välkomna. Om du är intresserad, kontakta Niklas.
