Det radikalt nya i den förlåtelse som kom med korsfästelsen är att Kristus erbjuder ett alternativ till synden för alla människor, vare sig de är judar eller hedningar och vare sig de har förtjänat det eller inte. Den kristna gemenskapen som han har vigt sitt liv åt att bygga upp, står öppen för alla människor, skriver Niklas Olaison.
Paulus talar nästan aldrig om förlåtelse i Romarbrevet och jag tror att det hänger ihop med hans syn på synd. Enda gången ordet ”förlåta” används är i ett citat av en gammal psalm (Rom. 4:7 som citerar Psalm 32), så det är egentligen Davids (eller psalmistens) ord, inte Paulus. Och det hänger samman med att synen på synd har förändrats.
I gammaltestamentlig tid (före exilen för att vara precis) så använde man andra bilder om synd. Synd beskrevs antingen som en fläck eller som en börda. En fläck kunde man tvätta bort eller också täcka över (det är den bilden som psalmen använder) och en börda lastade man rituellt en gång om året på den så kallade syndabocken (ursprungligen något slags lastdjur) som man sedan drev ut i ödemarken, bort från Guds åsyn.
På Paulus och Nya testamentets tid hade man däremot sedan länge börjat tala om synd som en skuld och den blev man istället av med antingen genom att betala tillbaka (oftast genom allmosor till de fattiga eller andra goda gärningar – det är det Jesus menar med att samla skatter i himmelriket) eller genom att skulden efterskänktes. Eller kanske en kombination, ett slags himmelsk skuldsanering där man betalar så mycket man förmår och får resten efterskänkt.
Men om synden är en struktur, då är förlåtelse inte sättet att få bukt med den. Det måste till något annat. Det första som måste till är att man måste börja tala sanning, för när synden blir system så är sanningen det första offret. Sanningen måste återupprättas och vi måste våga se våra liv, våra värderingar (inte minst de omedvetna) och våra omgivningar som de är för att kunna förändra dem. Det är syndabekännelsens viktigaste ärende: självkännedom.
Nästa steg är omvändelsen, att sluta med de beteenden och synsätt som upprätthåller det syndiga systemet. Det är lättare sagt än gjort, men här har Kristus själv gått före och visat dels genom sin död att inte ens de mest brutala hot och straff kan hindra Guds plan, dels genom sitt liv hur man bygger en gemenskap grundad på ömsesidig kärlek och respekt. Det är sannerligen något gudomligt att få möjligheten att i stort eller smått bryta sig ur den onda cirkel som vi alla är födda in i, den blodiga historia som präglar oss, och det desto mer när vi inte talar om den eller är medvetna om den.
Paulus talar om hur Guds rättfärdighet har uppenbarats i Kristus, hans död och uppståndelse och de svallvågor de lämnar i form av de kristna församlingarna och evangeliets utbredning. Som Paulus skriver är detta inte föremål för tro i vår mening, utan något som de kan se med egna ögon. Guds rättfärdighet har uppenbarats, och inte genom lagen utan för alla som tror på, det vill säga ansluter sig till Kristus.
Hela Romarbrevet handlar alltså om att undanröja hinder för en gemenskap med Gud och medmänniskorna. Men hur det ska gå till exakt är en öppen fråga, och faktiskt mindre viktigt. Eftersom Paulus inte har mött de romerska församlingarna och inte är deras grundare så talar han inte om för dem vad de ska göra. Han bara varnar dem för vad de inte ska göra, och han lämnar ett stort utrymme för dem själva att forma sin gemenskap.
Alla har friköpts genom Jesus Kristus. Rättfärdighet är en status inför Gud som vi får utan att förtjäna den. 1917 års översättning är trognare originalet här (Rom 3:25): ”honom som Gud har ställt fram såsom ett försoningsmedel genom tro, i hans blod.” Här citerar Paulus igen äldre material och ordet som översätts ”försoningsmedel” (Bibel 2000: ”försoningsoffer) är hilasterion, nådastol, överdelen av förbundsarken som årligen, på försoningsdagen, bestänktes med blod för att renas. Men den reningen var inte i sig ett försoningsoffer utan syftade till att utplåna folkets och prästerskapets synder (alltså strukturella synder) så att altaret sedan kunde fortsätta fungera som en kommunikationskanal mellan människor och Gud, där de kunde frambära sina offer på ett sätt som Gud kunde ta emot.
När Kristus alltså blir den nya nådastolen handlar det om att skapa en ny kommunikationskanal, ett sätt för även hedningarna att få räknas som rättfärdiga, utan att behöva förtjäna det. Det radikalt nya här är att Kristus erbjuder ett alternativ till synden för alla människor, vare sig de är judar eller hedningar och vare sig de har förtjänat det eller inte. Den kristna gemenskapen som han har vigt sitt liv åt att bygga upp, står öppen för alla människor och utgör ett alternativ till synden. För alla.
