Paulus omförhandlar innanför och utanför genom att säga att det är kallelsen som gör folket. Han menade att alla har ärvt rättfärdigheten genom Abraham, och det skänker upprättelse för dem som av överheten förklarats som drägg och mindre värda, skriver Niklas Olaison.
Paulus var antirasist. Han kämpade den svåra kampen att ständigt framhålla att människor är lika mycket värda oavsett deras ursprung. Han var kanske den förste som försökte bemöta den spirande antisemitismen (eller anti-judiskheten om ni föredrar det) i Medelhavsvärlden. Och samtidigt hade han fått en kallelse till att vara hedningarnas apostel, att se till att Guds frälsning också omfattade de oomskurna, eller ”förhuden” som de föraktfullt kallades. Och det är det ordet som Paulus använder. Han talar inte om judar och hedningar; han talar om ”omskärelsen” och ”förhuden”, inte en utan flera gånger, och han struntar i hur anstötligt det låter (Rom 4:10-12). Det är som om han skulle tala om ”blattar” och ”svennar”, att använda själva de förolämpningar som olika grupper kastar mot varandra för att visa på hur mycket de egentligen har gemensamt.
Paulus, som själv vant sig vid att kallas för mänsklighetens drägg (1 Kor 4:13), vill visa på en väg till försoning bortom smädelserna, en väg där judar som hedningar finner en enhet i Kristus Jesus och där Gud lönar alla efter förtjänst oavsett kulturella skillnader. För Gud ser inte till utanverket utan till hjärtat. Det spelar ingen roll om man säger Gud eller Allah; det betyder precis samma sak, bara att det ena är svenska och det andra arabiska.
Paulus fick förstås möta alla de vanliga argument som antirasister gärna får höra, där människor gärna räknade upp allt ont som den ena eller andra folkgruppen gjort och förklarade varför det inte skulle gå att behandla alla människor lika. De fyra första kapitlen i Romarbrevet är i stort sett ägnade åt just denna fråga: att överbrygga motsättningar mellan judar och hedningar, mellan greker och barbarer, mellan omskärelsen och förhuden. Och i detta spelar Abraham en nyckelroll, eller Abram, som han hette innan han fick ett nytt namn, precis som många migranter ändrar sitt namn för att passa sin nya kontext.
Efter att ha fastställt att både judar och hedningar är lika goda kålsupare när det gäller att fjärma sig från Gud och försöka ställa upp egna spelregler för att mygla sig bort från Guds lag (fast Paulus är noga med att evangeliet till hedningarna inte omintetgör det judiska folkets primat (Rom 3:1-3)) går Paulus vidare med att lyfta fram Abraham som en förenande gestalt. Det är ett genidrag, för Abraham är ju i den judiska traditionen själva sinnebilden för en rättfärdig människa. Men, som Paulus så riktigt påpekar, Abraham var ju rättfärdig även innan han blev omskuren. Det var som oomskuren som han mottog Guds kallelse. På så sätt kan Paulus visa att Abraham är fader till både omskurna och oomskurna. Vi är alla Abrahams barn.
Att vara Abrahams barn är en rik metafor för Paulus. Dels betyder det att vi alla har del av Abrahams natur, vi så att säga brås på honom, alldeles oavsett om vi är köttsligt besläktade. Dels betyder det att vi är Abrahams arvtagare och att de löften som gavs åt Abraham en gång också omfattar oss.
Dessutom var det inte Abrahams rättfärdighet som gjorde att Gud kallade honom, utan det räknades honom till rättfärdighet att han tog emot kallelsen. Paulus metafor här anspelar på prästerna som hade i uppgift att avgöra om ett offer var giltigt eller inte, om Gud kunde ta emot det. När Gud tar emot Abraham så innebär det att han räknas som rättfärdig. Det innebär också att ingen kan förneka den som Gud vill ta emot, och om Gud nu vill utgjuta sin nåd över hedningar och syndare så ska ingen människa stå i vägen för det.
Genom Abraham så överbryggas alltså skillnaderna mellan judar och hedningar. Vår bibelöversättning har överskriften ”Exemplet Abraham”, men Abraham är så mycket mer än ett exempel. Han är en identitetsmarkör, på en gång en människa och förkroppsligandet av ett helt folk och bärare av alla dess egenskaper.
Det finns också en politisk dimension av betoningen av Abraham, för det finns en annan anfader som fyller samma funktion, och det är Aeneas, ”den trofaste Aeneas” som han heter i Aeneiden. Genom att räkna sin härstamning till Aeneas kunde Augustus inte bara hävda ett gudomligt ursprung (Aeneas mor var ju gudinnan Venus) utan också ge själva Rom en gammal och ärevördig historia och annektera alla de grekiska myterna för egen del. Romarna var ju uppkomlingar bland de gamla kulturfolken i medelhavsregionen och behövde en historia som matchade deras politiska anspråk.
Trojanen Aeneas blev den ideala romaren som i sin person sammanfattar alla romerska dygder (enligt dem själva), pliktkänsla, trofasthet, tapperhet och mildhet. Och naturligtvis menade kejsarna, som menade sig härstamma från honom i rakt nedstigande led, att de själva särskilt uppvisade dessa dygder. Det är genom Aeneas (och myten om honom) som romarna blir ett folk. Här blir Abraham i Paulus händer en motbild, en annan uppsättning dygder som formar ett helt annat folk, där judar och hedningar förenas.
Precis som Aeneas inte gjorde något på eget initiativ utan gjorde vad Jupiter (den romerska personifikationen av rättvisan) bjöd honom, så följer Abraham och hans folk efter honom Guds kallelse. Och Paulus poäng är att det är kallelsen som gör folket, inte blodsband och inte omskärelse (det vi översätter som ”laggärningar” kan också betyda ”rituella handlingar”). Det är vad rättfärdiggörelsen genom tro innebär. Vi är alla Abrahams barn, ett folk av migranter, och vi är alla lika mycket värda, oavsett ursprung.
