”Utan tvivel är man inte klok.” Det är ett av många visdomsord som Tage Danielsson lämnat efter sig, och diskussionerna om den nya ärkebiskopens yttranden om jungfrufödseln och islam visar detta med all önskvärd tydlighet. För många verkar det viktigt att ha en tydlig sanning att hålla fast vid, särskilt för att markera mot andra som inte hör till. Det är raka motsatsen till vad Paulus förkunnar.
Paulus ägnar hela det andra kapitlet i Romarbrevet åt att ifrågasätta olika vishetslärare, både hedniska och judiska. I vers 1-16 går han till rätta med en hednisk vishetslärare, förmodligen något i stil med en stoisk filosof (som menade att förnuftet kunde lösa alla problem och att känslorna måste underordnas förnuftet, och vars högsta dygd var självkontroll), och i vers 17-31 med en judisk lärare som gör anspråk på att undervisa människor i Tora, lagen. I båda fallen anlägger Paulus en bredsida i form av ett antal retoriska frågor som är ägnade att underminera lärarens trovärdighet eftersom han (förmodligen får man tänka sig en han) inte lever efter sina egna föreskrifter.
Tyvärr har vår översättning dolt denna eleganta attack genom att översätta det som förmodligen var frågor, om än retoriska, till påståenden. Den grekiska originaltexten innehöll ju inga skiljetecken och grekiskans ordföljd är fri, så det finns egentligen inget sätt att veta huruvida meningarna är menade som frågor eller som påståenden.
Men om man översätter det som påståenden så verkar det som att Paulus kastar ur sig en rad ogrundade anklagelser. För även om det var en känd trop att lärare inte levde efter sina egna lärosatser så är det ju inget som är självklart. Dessutom, genom att formulera kritiken som frågor, så ställer man indirekt frågan till läsaren själv, vilket förmodligen var Paulus egentliga avsikt, att mana till självkritik.
En annan textkritisk frågeställning är om hur man ska läsa inledningen på vers 17. I vår översättning står det ”Du kallar dig jude”. Men det kan också läsas: ”Om du kallar dig jude”. Det finns nämligen olika läsarter. Olika manuskript har olika versioner av texten. I somliga står det ”Ide”, ”Se”, i andra ”Ei de”, ”Men om”. Till saken hör att dessa uttalas likadant i nyare grekiska, så att det lätt kan ha blivit fel.
Det är inte helt självklart vilken som är den bättre (mer trovärdiga) läsningen, och sådana överväganden är komplicerade och måste ta hänsyn både till tekniska frågor, som vilka manuskript som är mer tillförlitliga, hur felet har kunnat uppstå och så vidare, men också vilken läsning som gör den bästa texten och den som stämmer bäst med Paulus sätt att tänka. Som synes finns det inga självklara svar, men jag föredrar läsningen ”Men om”.
Paulus byter här fot och skiftar tänkt motståndare till en tänkt judisk lärare, därav ”Men”. Men kritiken är i stort sett densamma. Både den stoiske filosofen och den judiske läraren menar sig besitta sanningen. Båda är de självutnämnda vishetslärare. Båda är de suspekta enligt Paulus sätt att se, eftersom de dömer andra. Det finns också en stegring här, eftersom Tora, den gudomliga lagen, måste smälla högre än det rent mänskliga förnuftet, men det finns också en kontinuitet i argumentationen, som syftar till att ingen människa sitter på facit till hur man ska leva och ingen människa har rätt att döma någon annan.
Paulus attack är vackert konstruerad i tre serier av fem. Den lagkloke vishetsläraren gör fem anspråk på överlägsenhet. ”Du kallar dig jude och förlitar dig på lagen, du är stolt över din Gud, känner hans vilja och kan avgöra vad som är väsentligt – du har ju ledning i lagen.” (Rom 2:17-18) Det följer fem sätt på vilka denna överlägsenhet yttrar sig och sedan kommer fem retoriska frågor, kopplade till just de anspråken. Du undervisar andra, men undervisar du dig själv? Du fördömer stöld – men stjäl du? Och så fortsätter det, tills den som nyss stod stolt får stå med skam.
Rollerna är ombytta. Den som nyss dömde andra, som känner Guds vilja och kan avgöra vad som är väsentligt, blir själv dömd – och inte av Guds dom utan sin egen. För det finns inget sätt att se på en människa om hon är rättfärdig eller inte, inte på hur hon klär sig eller hur hon talar, inte ens på hennes beteende. Bara Gud kan se in i människors hjärtan och därför är det bara Gud som har rätt att döma.
Alla mänskliga kategoriseringar, alla försök att dela upp människor i rättfärdiga och orättfärdiga, förnuftiga och oförnuftiga, normala och perversa, är en form av högmod, att sätta mänskliga gränser där Gud inte har satt några. Inte ens lagen är menad som ett vapen mot andra, bara som ett rättesnöre för en själv. Själva omskärelsen, förbundstecknet, är inget värd om det inte är en hjärtats omskärelse, precis som det inte är någon poäng med att bära en vigselring om man är ständigt otrogen.
Idag är det många som menar sig besitta den rätta läran och definiera ut andra. Men de har lika fel som den lagkloke vishetslärare som Paulus tillrättavisar. Lagen, eller idag läran, är inte ett vapen att använda mot andra, det är en krycka för en själv, ett gott redskap som hjälper oss att ta oss fram dit vi ska. Men då kan den inte samtidigt användas som tillhygge.
Niklas Olaison
En grupp för queerteologiska bibelstudier träffas och läser Romarbrevet ur ett queerperspektiv torsdagar udda veckor. Alla är välkomna. Om du är intresserad, kontakta Niklas (niklas.olaison@gmail.com) för mer information.
