Förbjuder Paulus homosexualitet? Det finns inget som tyder på det, när vi läser texten med historievetenskapens ögon. Tvärtom är homosexualitet en anakronism, en översättning som färgades av 1800-talets tidsanda. Begreppet var okänt på Paulus tid, skriver Niklas Olaison.

”Homophobia: the fear that gay men will treat you the way you treat women”. Det är ett skämt som jag tror rymmer en djup klangbotten av sanning, samtidigt som jag tror att homofobi är ett ord som har kommit att skeva en del i jämförelse med sitt ursprung. Idag handlar det inte om rädsla eller ens avsky så mycket som om ett politiskt ställningstagande, ungefär som rasism. Med en formulering som felaktigt tillskrivits Morgan Freeman: ”You’re not scared. You’re an asshole”.

Ett problem är också att ordet likställer manlig och kvinnlig homosexualitet, som om de vore samma sak. Men även om det finns likheter och lesbiska och bögar har funnit det användbart (om än inte alltid oproblematiskt) att organisera sig tillsammans, så finns det också stora skillnader, och ju längre man går tillbaka i historien, desto mer skiljer de sig åt.

Att det i alla tider har funnits människor som attraherats av sitt eget kön är tydligt, men de har haft väldigt olika namn och identiteter och en del av dem kanske vi idag hellre skulle kalla transpersoner än homosexuella. Det finns inget självklart svar på den sortens frågor, för det är ju en fråga om tolkning och översättning av ett system av identiteter till ett annat. Det fanns dock ord för något som liknade vad vi kallar homosexuella (kinaidos respektive tribades), och det är slående att Paulus inte använder de orden.

Översättning sker ju inte heller i ett vakuum, utan påverkas av rådande maktförhållanden. Det har gjort att ordet homosexualitet plötsligt dök upp i bibelöversättningar under senare hälften av 1900-talet, inklusive vår egen NT-81, som fortfarande är den översättning vi har att arbeta med, även om man efter hård kritik strök själva ordet ”homosexuell” ur översättningen. Homosexualitet har, ända sedan ordet och identiteten uppfanns mot slutet av 1800-talet betraktats som något onaturligt, eller kanske mer precist som en avart, som en slags andlig missbildning. Det präglar också vår översättning, men den är anakronistisk.

När Paulus talar om vad som är naturligt och onaturligt så betyder det något helt annat än det gör för oss som är skolade i en aristotelisk syn, där människan har en idealform (som naturligtvis är manlig) som man på olika sätt kan avvika från. Naturen är hos Aristoteles (och därifrån rätt in i den teologiska traditionen) en slags både skapande och normativ kraft, vars mål är att forma varje individ till ett praktexemplar av sin art, men som kan råka på olika missöden längs vägen (som att livmodern är för kall så att fostret blir så att säga döbakt och föds som kvinna).

Men när Paulus och hans samtida talar om natur, då finns inte motsättningen mellan natur och kultur som uppträdde på 1800-talet. ”Natur” betyder lika mycket mänskliga skick och bruk som biologiska fakta, och ett onaturligt beteende är något som man bara inte gör. Därför beskriver inte Paulus manlig homosexualitet som onaturlig annat än genom en analogi med kvinnlig homosexualitet (”likaså”). Medan kvinnlig homosexualitet under antiken ansågs som något monstruöst så var manlig homosexualitet något vardagligt, och invändningen mot denna var snarare att den förnedrade den manliga kroppen (som ansågs vara högre stående än den kvinnliga) genom att behandla den som en kvinna.

Nu kan man nog med fog hävda att Paulus ansåg att homosexuella handlingar mellan män var förbjudet enligt Mose lag, men det är inte så han uttrycker sig för sina romerska medkristna (som ju såsom hedningar inte heller är bundna av Mose lag). Vår översättning skriver att männen som upptänds av begär till varandra bedriver otukt med varandra, men det är inte vad Paulus skriver. Otukt, eller porneia, var det gängse ordet för förbjudet sex. Beroende på stränghet kan detta definieras snävt som bara incest (och incest är ingenting biologiskt) och äktenskapsbrott, eller som det kom att ske senare, allt sex utanför äktenskapet. Men det är inte det ord som Paulus använder. Han säger att de bedriver aschemosyne, något skamligt. Det de gör är fult och förmodligen äckligt i Paulus ögon, men det är inte förbjudet.

En stor del av församlingarna han skriver till var slavar eller frigivna och som bekant så var dessa, både män och kvinnor tvungna att ställa upp med sexuella tjänster. Det kan vara detta som gjorde att Paulus hade så lätt att fördöma detta – i den verklighet som mottagarna levde i var det ju frågan om ett ständigt sexuellt utnyttjande som jag kan tänka mig att många längtade efter att befrias från. För manliga slavar och frigivna var denna förnedring – att låta sig behandlas som en kvinna – en högst påtaglig realitet och en del av själva klassamhället, där en viktig markör för en fullvärdig medborgare var att slippa kroppslig bestraffning och sexuella trakasserier.

I den tidigkristna rörelsens jämlikhetsideal ingick drömmen att alla människor, män som kvinnor, fria som slavar, skulle slippa vad vi idag skulle kalla sexuella trakasserier eller sexuellt utnyttjande. Så om man ska diskutera Bibelns eller ens Paulus syn på homosexualitet så behöver man en långt mer nyanserad läsning än den traditionella. Sex mellan män framstår i det här sammanhanget inte så mycket som en synd som ett straff, desto mer om man frivilligt ger sig in på det. Paulus syn är, som jag uttryckt det i ett annat sammanhang, att ”otukt är världens lön.”

Niklas Olaison