Gamla testamentet är en skrift som väsentligt skiljer sig från NT. Det är ofta ett exempel på hur vi delar in världen i fack av bra och dåligt, där det dåliga är något oupplyst, ”annat”, som inte är vårt eget att ta ansvar för, skriver Niklas Olaison.

Det är inte ovanligt att man stöter på människor som tycker att Gamla Testamentet är överflödigt, att det bara behandlar det judiska folkets historia och att det alltså är irrelevant för dem av oss som inte är judar. Det är en gammal tanke, som först genomfördes av Marcion under det andra århundradet av vår tideräkning, när han försökte konstruera en helig skrift som var befriad från judiska inslag. Där spelade Paulus brev en stor roll, och likaså en redigerad version av Lukasevangeliet.

Men det är nästan omöjligt att förstå vare sig Jesus eller Paulus utan att sätta dem i relation till de judiska skrifterna och det judiska folkets historia. Förutom det uppenbara faktum att de själva var judar och uppfattade sig som judar så är allt de säger avhängigt de löften som givits. De flesta av Jesu underverk upprepar eller anspelar på tidigare underverk som gjorts av Mose, Elia eller Elisha.

På samma sätt upprepar Paulus och tolkar de budskap som givits genom profeterna. Om han inte hade den auktoriteten – som han delar med sina åhörare – så skulle han snarast låta som en ensam galning, för lösryckta är hans argument inte mycket värda. Och om Jesus inte vore Messias, den som uppfyller Guds löften och fullföljer Guds lag, då vore inte heller han mycket mer än en ensam galning. Och om det inte var Guds lag och löften som Paulus förkunnade, då vore han bara ekande brons och en skrällande cymbal.

Jag hörde nyligen en vän ondgöra sig över Gamla Testamentet och dess hårda gudsbild. Hen tog som exempel liknelsen om talenterna, där Gud straffar den som av rädsla för straff inte vågat investera sitt pund, och menade att Jesus kom med en ny och annorlunda moral. Men som ni förstås vet så är det ju Jesus egna ord. (Matt 25:10ff) Jag vill inte göra mig lustig över någon men jag tror att denna incident avslöjar något försåtligt i allas vårt tänkesätt, och ger en ledtråd till hur antisemitism och supersessionism kan smyga sig in hos annars kloka människor.

Vi blir sedan barnsben uppfostrade med att vi lever i ett upplyst samhälle, en demokrati där alla är lika värda. Visst finns det rasism, diskriminering och fördomar av olika slag, men det är rester av en gammal ond tid som snart ska försvinna. Därför delar vi upp världen i en upplyst och en oupplyst del. Tudelningen är så inrotad i oss att den sker innan vi ens börjat tänka – lådorna har så att säga etiketterna klara redan innan vi stoppar något i dem. Så när vi hör något som stöter vår känslighet, något som verkar oförnuftigt, då stoppar vi det i den främmande lådan, även om det egentligen är vårt eget.

Därför upprörs vi med rätta över hedersvåld i Mellanöstern och IS terrordåd, men vi står handfallna och saknar ord inför det ständigt pågående våldet mot kvinnor och qtbh-personer och inför explosioner av våld från kränkta vita män som Breivik. Det har så att säga hamnat i fel låda, så vi kan inte tolka det annat än som en anomali, en olyckshändelse eller något övergående.

Visst finns det mycket våld i Gamla Testamentet (eller bättre: den hebreiska bibeln), men det har att göra med att det är en bok om ett helt folk. En sådan historia kommer med nödvändighet att innehålla mycket krig och politik, till skillnad från Nya Testamentet, som är en bok om en liten och ganska maktlös sekt. Men för den som tror att dess författare var mindre våldsamma i vad de ville göra med sina fiender än Gamla Testamentets profeter så rekommenderar jag att läsa Uppenbarelseboken.

Istället sorterar vi så att de milda och kärleksfulla orden om Gud som en kycklingmamma anses förebåda Jesus och hamnar i den kända lådan medan Jesus hårda och dömande ord glöms bort eller läggs i den främmande lådan. Så kan vi behålla vår föreställningsvärld intakt men samtidigt skapas en stereotyp av den blodtörstige juden, som är första steget till antisemitism.

Tycker man sedan fortfarande att Gamla Testamentet bara är fullt av våld så kan jag rekommendera den ungefär samtida Iliaden, en veritabel våldsorgie. Eller för all del de isländska sagorna. Dessa har också gemensamt med Gamla Testamentet en förkärlek för lakonismer, vilket gör att de framstår som än mer brutala. Det finstämda spel av känslor som också finns där får man så att säga läsa mellan raderna, vilket samtida läsare förstod att göra.

Men tyvärr har många progressiva kristna – och än mer människor som sällan läser Bibeln – missat dessa nyanser och därmed har Gamla Testamentet blivit Bibelns strykpojke (den pojke av lägre status som fick stryk istället när det var förbjudet att slå den som egentligen gjort sig förtjänt av straff). Gamla Testamentet och judar i allmänhet har för många kristna blivit den inre muslimen.

Niklas Olaison