Sant är att Jesus dog för oss, men korsfästelsen var inget offer. Det är en senare konstruktion som lever kvar i våra dagar. Offrandet på Paulus tid handlade om ett överlämnande mellan människorna och Gud, inte om en syndabocksritual, skriver Niklas Olaison.
När jag var liten var “offer” ett skällsord. “Ditt jävla offer”, kunde man säga, och det var en ganska grov förolämpning även om jag inte är riktigt säker på exakt vad det skulle betyda, men sannolikt ingenting som går att uttrycka på ett politiskt korrekt sätt. Idag är det däremot populärt att framställa sig som offer, inte minst bland rasister och homofober.
Själva ordet kommer från latinets offero, bära fram, erbjuda (oblat kommer av samma ordstam – latin är ett underligt språk). Och det är väl ungefär vad meningen var med offer under antiken. Det var lite som när man ger sin lärare ett äpple, inte för att hen livnär sig på äpplen eller gör sig en förtjänst på dem, eller som om hen inte skulle kunna köpa sina äpplen själv, utan för att hålla sig väl med någon som man är beroende av och också som ett erkännande av dennas position. Ungefär så förhöll man sig till gudarna – man såg till att de fick sin andel av allt i förhoppning om deras gunst.
Det finns en väl inarbetad föreställning om att kristendomen upphävde offer genom att Jesus utgav sig själv som ett offer för att göra slut på alla offer. Denna uppfattning finns representerad i Nya Testamentet i Hebréerbrevet, som kom med i vår kanon för att man trodde att det hörde till Paulus brev. Men det gör det inte, och Paulus har en helt annan syn på offer.
Den moderna diskussionen om offer har tyvärr kommit att präglas mycket av René Girards teorier, som är behäftade med några grundläggande fel, genom att han lägger alldeles för stor tonvikt vid dödandet. Enligt hans tanke är våld en grundläggande aspekt av mänskliga kulturer som sedan projiceras på en syndabock av något slag, vilket sedan ger upphov till religioner.
Girard har en i mitt tycke osund besatthet av våld, som möjligen kan vara begriplig i ljuset av 1900-talets blodiga historia. Men dödandet (och ännu mindre grymhet) är inte ett centralt tema i antikens offer. En offerritual är nämligen inte samma sak som en syndabocksritual, vilket är den modell som Girard betraktar som grundläggande.
I själva verket är de nära nog varandras motsatser.
Offerritualer fokuserar inte på dödande eller våld. Det dödande som sker sker så snabbt och smärtfritt som möjligt, och helst ska offret ge sitt (oftast fiktiva) godkännande. En syndabock däremot lastas med hela gruppens synder, bespottas och smädas innan den drivs bort för att ta med sig den rituella besmutsningen. Ett offer däremot måste vara rent och fullkomligt, och får inte ha några skavanker.
Fokus i offerritualen ligger istället på delandet och överlämnandet mellan gudar och människor. Det är bara på grund av sekellångt arbete från kristna apologeter som offer och syndabock har sammansmält i korsfästelsen. För antikens människor fanns det över huvud taget inga likheter mellan korsfästelse och offer. Det var en lång process för de kristna tänkarna att göra denna koppling och den formuleras tydligt först av Cyprianus i mitten av 200-talet.
Hos Paulus finns ingen tanke på Jesu död som ett offer. Det är sant att Jesus dog för oss (Rom 5:8) eller till och med för våra synders skull (Gal 1:3f) och Paulus kan gå så långt som att beskriva Jesus som påskalammet (1 Kor 5:7) men det är en ren metafor. Att dö för någon är inte samma sak som att när ett djur offras, även om de har blandats samman i vårt språkbruk.
När Paulus därför uppmanar de romerska kristna att frambära sina kroppar (fast vår översättning skriver “sig själva”) som ett levande och heligt offer som behagar Gud (Rom 12:1) så är det inget plågsamt eller motbjudande han uppmanar till. Det handlar inte om att förstöra sina kroppar utan bara att ställa dem i Guds tjänst, levande och oskadda.
Paulus är inte främmande för martyrskap och han har själv varit nära att få sätta livet till (och fick det till slut) men det är inte det han talar om här. Inte heller handlar det om att späka eller neutralisera kroppen. Det handlar bara om att placera den i rätt relation till medmänniskan och till Gud. Det är vad han kallar en förnuftig gudsdyrkan (inte “andlig gudstjänst”, som vår översättning skriver). (Rom 12:1) För Paulus är alltså det inte något lidande att vara ett offer, det vill säga en gåva till Gud och världen.
Niklas Olaison
Skall vi helt plötsligt överge det vi lärt i skolan och predikningar; att Jesus inte dog på korset? Hur dog han då för våra synder, kan du förklara det? Han dog och uppstod efter tre dagar, det tror jag på helt.
Allan: Att Jesus dog på korset men att korsfästelsen inte är ett offer, det är två olika saker för mig. Han dog på korset för så avrättade man människor på den tiden men själva fästelsen är inget offer. Förstår du vad jag menar?
What’s the problem?
Av evangelierna framgår att Jesus var och är Messias (grekiska Christos, Kristus), att han dog och uppstod för att vi skulle kunna få evigt liv. Det är kristendomens hela kärna. Det är det som är hela ”meningen” med kristendomen. Att alla människor kan bli räddade (frälsta) undan evig död och uppstå eller förvandlas till odödlighet precis på samma sätt som Jesus uppstod till evigt liv.
Bibeln beskriver också Jesus som ett offer som dör för mänsklighetens synder och brister. Det som inte vi kan göra det gör Gud. På korset, in i döden bär han all världens smärta och elände för oss. Gud visar på förlåtelsens möjlighet och betydelse. Man brukar säga att han försonar världen med sig själv. Därmed kan vi få förlåtelse och helande för det som blir fel i våra liv. Vi får kallelsen att förlåta så som han har förlåtit oss. (hämtat från Svenska kyrkans hemsida).
Så, vad vill du säga med din text, och till vem/vilka?
För att reda ut det här tror jag det behövs några förtydligande svar på den här typen av frågor:
– Var Jesus Guds son på riktigt eller bara metaforiskt?
– Finns liv efter döden på riktigt eller bara metaforiskt?
– Var hans död en nödvändighet för att vi ska få uppleva detta liv, på riktigt eller bara metaforiskt?
Hela diskussionen är obegriplig om man inte svarar på dessa frågor. I metaforernas värld är allt möjligt (både offer och icke-offer, men är allt på riktigt blir problemet allvarligare. Så jag ser gärna ett förtydligande.
Detta är nog första gången som jag läser något om att Jesus inte offrade sig, eller var ett offer. Getsemanestunden där Jesus till slut, efter stor vånda, accepterar sin framtid att vara det enda offer som mänskligheten behöver visar att det verkligen handlade om ett offrande. Precis som vi kristna på ett sätt offrar ett mycket enklare (och trivialare) liv genom att väja att bära korset. Den slutsats som här torgförs kränker Jesu gärning till något ganska meningslöst i världshistorien. Abraham var nära att offra sin son, dock inte genom ett kors utan en kniv, eftersom Herren gett honom det uppdraget. Det skulle offras kalvar och andra djur men i och med Jesus är det slut på det! Vi behöver bara ställa våra liv (offra dem) till Herrens tjänst eftersom det eviga brännoffret är klart. Svara på frågorna ovan, de är mycket bra ställda.
Det är ofta klokt att ompröva sånt som man lärt sig i skolan, särskilt när det framkommer nya rön. Mina texter utgår från de diskussioner vi haft under vårt studium av Romarbrevet samt annat jag läst under tiden. Tanken är att nå fram till en mer trovärdig tolkning av vad Paulus kan ha menat med sin text. För en del av oss är det nämligen viktigt, antingen vi uppfattar Paulus som kanonisk eller bara som en intressant tänkare.
Sedan måste man skilja på en händelse och tolkningen av den. Att Jesus dog på korset för våra synders skull och uppstod på den tredje dagen är själva utgångspunkten för Paulus, men det finns ingenstans hos honom tanken på att detta skulle kunna beskrivas som ett offer. Att säga att Gud kräver offer för att blidkas leder, som många visat, till en problematisk gudsbild och därför är det av värde att visa på alternativa tolkningar.
Det finns många andra innebörder av att dö för någon, till exempel martyrskap. Det är naturligtvis inte den enda innebörden i Jesu död (inte för Paulus heller), men det är en innebörd som till skillnad från offertanken fanns levande hos hans samtida, inklusive Paulus. För att citera Mikael Wiehe: ”Och de förtvivlade säger att döden är lika för alla. Men det är väl sannare att säga att man kan dö på samma sätt man har levt. Och att dö för profit, det väger lätt som en fjäder, men att dö för sitt folk, det väger tungt som en sten.”
Hej Niklas.
När man tänker på Jesus som jude och tittar på GT, som ju ser fram mot Messias, så tycker jag det är rimligt att se Jesu offer som det sista och fullbordande offret.
Om Jesu död inte är ett offer så måste man ju säga att GT och NT är väldigt annorlunda och kanske t.o.m. om en annan Gud.
När man talar om Jesus som lammet så är det ju för att säga att pga hans blod går Guds vrede förbi. Precis som i uttåget ur Egypten.
Jag hävdar att om man tolkar Jesu död som du har gjort här (och som Sofia Canmerin i EK) så skapar det mer frågor än det svarar på.
Bibeln är ju som sagt bara svår att förstå där man inte håller med.
Du menar att det moderna tänkandet är format av Girard. Därmed samanblandar de offer och lidande.
Dock hävdar du även att kristna redan på 200-talet redan var förvirrade.
Samt Hebreérbrevets författare.
Men inte Paulus. Som tycker precis som du!
Förvisso är Jesus Messias, det är ju det Kristus betyder. Men det var ingen som hade föreställt sig att Messias skulle bli korsfäst. Detta skandalösa faktum har de kristna hanterat på olika sätt.
Min poäng är att tolkningen av Jesus som offer är betydligt yngre än vi tror (med ett undantag för Hebréerbrevet, som är en minoritetsuppfattning) och inte finns hos Paulus. Det betyder inte att Paulus tycker som jag eller att de kristna som formar teologin som offer. Men det öppnar för en annan läsning av Paulus som jag finner är mer fruktbar.
En bibelläsning som väcker frågor är något positivt för mig. De här betraktelserna är ett sätt för mig att så att säga provtänka och att introducera lite nya tankar.
Om man å andra sidan föredrar att rapa upp andras tankar och redan har sin uppfattning klar och så är det förstås lätt att finna bekräftelse på den i Bibeln. Men att säga att Bibeln som helhet, med alla sina motsägelser och komplexiteter, är lätt att förstå, det är bara enfaldigt.