Tanken att tillhöra de utvalda är ett återkommande inslag i tron, men ett urval innebär att andra lämnas utanför. Men att tillhöra Guds utvalda måste inte innebära att Gud egentligen har valt bort någon, skriver Niklas Olaison.

En gång när jag var liten och var på ett kalas så kallade plötsligt min mors väninna (som varit med om att ordna festen) mig till sig och sa förtroligt som så: ”Säg inget till de andra, men bara för att du är du, inte för något annat, så får du ta en tårtbit till.” Jag var förstås förtjust över att få mer tårta men alltsedan dess så har jag funderat på om det var något som hon sa bara till mig eller om hon sa så till alla de andra också. Egentligen spelar det ju ingen roll. Jag fick ju tårta hur som helst, men det är något visst med känslan att känna sig utvald, att få vara speciell bara för en liten stund och utan att behöva prestera.

Likadant är det, tror jag med att vara utvald av Gud. Spinoza påpekar ju torrt att människor varken är mer eller mindre gynnade för att någon annan får samma förmån. Samtidigt lär vissa medeltida teologer ha lärt att den största förmånen i himlen är att få så att säga kika över kanten för att se sina fiender plågas i helvetet, ungefär som i liknelsen om den rike mannen och Lasaros. (Luk 16:23)

Frestelsen att vilja utesluta andra från Guds rike är stark, och naturligtvis ännu starkare för den som blivit illa behandlad. Därför är tanken på att Gud har utvalt några på bekostnad av andra så stark både inom judendomen och inom kristendomen. Den kristna kyrkan har ju likt en gökunge försökt kasta judarna ur boet så att säga genom sitt anspråk på att vara det sanna Gudsfolket (och med fruktansvärda konsekvenser).

Paulus säger ju att ”Israel är inte alla som kommer från Israel” (Rom 9:6) och detta har lett till den så kallade supersessionistiska tolkningen, att det är den kristna kyrkan som är det sanna Israel. Men för Paulus är detta ett övergående tillstånd. Det beskriver situationen som han ser den omkring sig, att judarna i sitt motstånd mot evangeliet rentav har blivit till fiender (men inte Guds fiender, som vår översättning påstår utan något som helst stöd i texten). (Rom 10:28a) Men de är fortfarande Guds älskade. (Rom 10:28b)

Det är inte tanken på ett utvalt folk som är problematisk, utan tanken på att andra människor inte är utvalda, utan förkastade av Gud. Det är ett dehumaniserande tänkande som genom historien har gjort en ofantlig skada i form av olika koloniala projekt. Men Israel är inte utvalt bara för sin egen skull utan också för att vara ett ljus för hedningarna. Därför finns det ingen motsättning mellan att judarna är Guds utvalda folk och att Gud är även hedningarnas Gud.

Paulus är glasklar på två punkter: Israel är utvalt av Gud som står fast vid sina löften och Gud är rättvis och behandlar judar och hedningar lika. I detta ligger en synbar paradox, för dessa grundsatser förefaller strida mot varandra.

Det råder ingen tvekan om att Paulus ord är tvetydiga här, och han själv gör inte anspråk på att känna Guds plan i detalj. Tvärtom beskriver han den som ett mysterion, mysterium (Bibel 2000 talar om en hemlighet, men särskilt hemligt är det ju knappast när Paulus förkunnar det öppet.)(Rom 11:25). Förmodligen är det en rent mystik upplevelse som ligger till grund för Paulus övertygelse här.

Paulus såg till sin fasa att de flesta av judarna inte accepterade Jesus som Messias och anslöt sig till rörelsen, vilket lämnade dem utanför frälsningen. Men han var övertygad om att detta var ett övergående tillstånd och att det skett bara för att hedningarna skulle få tid att komma ikapp, och när hedningarna i fullt antal har nått målet, ska också de bli räddade, allihop. (Rom 11:25f)

Judarna måste falla, enligt Paulus, för att hedningarna skulle få chansen att möta Gud på sina egna villkor. Deras blindhet skapade så att säga ett tomrum där anden kunde få verka. Om judarna med full kraft hade slutit upp bakom Jesus så hade kyrkan blivit en judisk rörelse och hedningarna hade inte fått chansen att möta Gud just som hedningar.

Och judarnas räddning kommer också att bli hedningarnas räddning, både levande och dödas. För Kristus är herre både över levande och döda och Paulus tvivlar inte på Guds makt att rädda vem Gud vill, jude eller hedning, levande eller död, helgon eller syndare. (1 Kor 15:22ff, Rom 8:38)

Att komma till insikt om vad Gud har gjort för oss i Kristus och ta del av anden innebär att alla, hedningar som judar, för en gångs skull kommer att sätta Gud i första rummet och sig själv i andra. (Mark 12:29) Det kommer att göra slut på alla mänskliga futtiga konflikter. Då ska alla knän böjas för Herren och alla tungor prisa Gud. (Rom 14:11)

För ”Gud har gjort alla till olydnadens fångar för att kunna förbarma sig över alla.” (Rom 11:32) Eller som George Michael uttrycker det:
God loves all of us.

All.

Niklas Olaison