Många poänger har gjorts av brödernas olikheter genom historien. Men när det kommer till kritan försonades de genom att mötas som människor, skriver Niklas Olaison.
Jakob och Esau var tvillingar. De hade samma mor, samma far, samma stjärntecken. Alla yttre förutsättningar var desamma, men ändå hade Gud beslutat att den äldre skulle tjäna den yngre. Den lilla detaljen att Esau var den förstfödde, det som människor satte sådan vikt vid, det betydde ingenting för Gud. Trots sitt gemensamma ursprung och sina likadana förutsättningar så var de väldigt olika som personer, och representerar ganska olika mansroller. Esau är den mer traditionellt manlige av dem, den hårige sportkillen som gillar att jaga och som är sin fars favorit, medan Jakob är den veka pojken med släta vita händer som gillar att sitta inne och hänger mamma i kjolarna. Den lille queera pojken om man så vill.
Fast berättelsen har ju flera nivåer. Jakob och Esau är inte bara två personer, de är också när berättelsen skrivs ner två folk, Israel och Edom, som allt som oftast ligger i luven på varandra. Och den judiska midrash tolkar det som att när de sparkar i Rebeckas mage, då är det för att när hon går förbi ett tempel, då sparkar Jakob och vill ut, medan när hon går förbi ett horhus, då sparkar Esau och vill ut. På så vis försöker man läsa tillbaka deras karaktär ända in i moderlivet och göra Jakob till hjälten, trots att de båda agerar ganska skurkaktigt mot varandra. Jakob får ju också känna hur svinhugg går igen när hans svärfar som just har lurat honom i säng med fel dotter säger: ”Det är inte skick och bruk här på orten att ge bort den yngre dottern före den äldre” (1 Mos 29:26) – ett passande straff för den yngre broder som lagt sig till med den äldres rätt.
Själva berättelsen respekterar alltså brödernas olikhet medan tolkningarna försöker rangordna mellan dem. Det står skrivet hos profeten Malaki: ”Jag älskade Jakob men hatade Esau” (Mal 1:2), och det får väl ses som ett tecken på de försämrade relationerna mellan Israel och Edom. På samma sätt vill vi också gärna förklara andra människors beteende med något slags medfödd natur, och ibland har det gått så långt att man tillskriver hela grupper av människor, raser, klasser eller andra kategorier, vissa oföränderliga egenskaper som får ersätta en förståelse av människors situation och livsmiljö. Och detta sker sällan på något oskyldigt sätt utan oftast för att utesluta människor på det ena eller andra sättet, att diskvalificera dem från den mänskliga gemenskapen och undvika att se dem som subjekt.
Egentligen är det detta som alla systematiska kränkningar går ut på, vare sig de riktar sig mot kvinnor, romer, hbt-personer eller rasifierade personer eller någon annan underordnad grupp. De går ut på att förmedla att dessa människor inte är och inte ska vara fullvärdiga medlemmar av den mänskliga gemenskapen, att de på ett eller annat sätt är en sämre sort och borde bete sig därefter.
Men det var inte så Jakob mötte Esau när de till sist försonades efter många år, utan efter att ha sänt många gåvor i förväg och efter att ha skyddat sina närmaste, så kom han honom till mötes, ensam, vapenlös och fruktande det värsta. Men Esau valde att ta emot honom som en broder, inte som någon som stulit hans förstfödslorätt, vilket han med full rätt hade kunnat. Så kunde de försonas till slut, genom att de båda gjorde avkall på sin prestige och möttes som människor.
Paulus refererar till den här berättelsen för att förklara hur i all världen hedningarna skulle kunna gå före judarna in i Guds rike, hur dessa smutsiga och syndiga satar kunde få ta del av Guds nåd medan judarna fortfarande hotades av straff. Och Paulus svar är att Gud förbarmar sig över vem han vill. Gud förhärdar förvisso också vem han vill men det intresserar inte Paulus så mycket. Paulus är ingen svavelpredikant. Han är mycket mer intresserad av att rädda folk till himmelriket än vad som händer med dem som inte hinner bli räddade.
Att Gud sägs älska Jakob men hata Esau beror inte på något de hade gjort, eller på att Jakob var en bättre människa. Allt gott som Gud gjorde för Jakob (och Gud gjorde en hel del gott för Esau också, Malaki får ursäkta), det var en ren gåva. Faktum är att det var ett rent mirakel att de alls fanns till, eftersom deras far inte ens borde ha varit född. Han var ett sant regnbågsbarn, ett barn som inte alls hade kommit till om Gud och människor hade följt reglerna. Men Gud ville att han skulle finnas, att han skulle bli far till Jakob och Esau och att de båda skulle följa sin väg genom livet, olika som bär.
Niklas Olaison
