Många viktiga retoriska grepp hos Paulus går förlorade i den svenska översättningen. Passager som är tydligt riktade till en publik får istället en mer skriftlig prägel. Då försvinner mycket av det radikala i budskapet, skriver Niklas Olaison.

Kyrkomötets beslut att HBT-certifiera församlingar har väckt ont blod på många håll. Jag läser en sverigedemokrats rasande tirader och inser att jag kunnat läsa liknande drapor nästintill varje vecka i Kyrkans Tidning (som jag gudskelov har gjort mig av med). Det är många inom kyrkan som vill ta avstånd från mig och från andra queera personer. Vår närvaro, vår synlighet och att vi har slutat be om ursäkt för vilka vi är, för hur vi lever, rör oss och är till, sticker i ögonen på många som vill att kyrkan ska vara en symbol för att världen aldrig förändras – trots att det redan är alldeles för sent, och det utan vår förskyllan.

Men om Gud är för oss, vem kan då vara emot oss? Detta är bland de mest hoppfulla av alla Paulus ord, och även om jag knappast skulle våga hävda att Gud tar parti så enkelt i mellanmänskliga konflikter, så kan jag känna igen mig i hans åhörare. Paulus har ju just förklarat för dem att de är utsedda och kallade till rättfärdighet och härlighet. (Rom 8:30) Jag kan tänka mig både deras tveksamhet och deras trotsiga hopp.

Återigen finns i detta stycke en retorisk poäng som försvunnit i den svenska översättningen. Paulus spelar på sin publik som ett instrument och här befinner vi oss i ett crescendo, en klimax till hela denna del av brevet (kapitel 5-8). Detta stycke är uppbyggt på en dynamik mellan frågor och svar, retoriska frågor förstås, för svaret är redan givet, uppenbart i kraft av Guds välgärningar, så att svaren blir till ironiska motfrågor. Paulus är nästan som en hejaklacksledare som försöker egga de sina och visa dem att de har segern som i en liten ask.

Den övergripande metaforen här är en rättegång, där olika tänkbara anklagare uppträder för att utmana Guds utvalda, de som bekänner sig till Kristus. Paulus har ju redan avgjort att Anden vädjar i vår förmån, och han resonerar sig igenom alla konsekvenser av detta, fram till den jublande finalen.

”Om Gud är för oss, vem kan då vara emot oss? Den som inte skonade sin egen son utan utlämnade honom för att hjälpa oss alla, hur skulle han kunna undgå att ge oss allt tillsammans med honom?”

”Vem kan anklaga Guds utvalda? Gud – som frikänner?”

”Vem dömer (oss)? Kristus – som har dött (för oss), ja som har uppväckts och sitter på Guds högra sida och vädjar för oss?”

”Vad kan då skilja oss från Kristi kärlek? Nöd? Ångest? Förföljelser? Svält? Nakenhet? Fara? Svärd?”

Man kan nästan höra församlingen skrika ”Nej” efter varje fråga, högre och högre för varje fråga. Notera också sjutalet som understryker att uppräkningen syftar till alla tänkbara plågor. Allt han räknat upp är förstås saker som både Paulus och hans åhörare är bekanta med, och som queera människor i hela världen dagligen får uppleva.
Men det slutar inte här, för elaka tungor, då som nu, menar att dessa lidanden är något som Paulus och de andra kristna själva har dragit på sig. Därför stärker Paulus sitt resonemang med ett bibelord som visar att rättfärdighet och lidande inte alls är främmande för varandra. ”För din skull lider vi dödens kval dagen lång, vi har räknats som slaktfår.” (Rom 8:36 som citerar Psalm 44:23) Också detta är skrämmande aktuellt. Behöver jag ens nämna Matthew Shepard och Tyra Hunter?

Och sedan vänder det. ”För över allt detta segrar vi överlägset (hypernikao) genom honom som har visat oss sin kärlek.”(Rom 8:37) Kraften i Kristus-händelsen är så mycket starkare än allt lidande i världen (Rom 5:16) att det leder fram till Paulus slutkläm: ”Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, inte makter, inte höjd eller djup eller någonting skapat, ska kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår herre.”(Rom 8:39)

Tiotalet i uppräkningen (som också det har förfuskats i vår översättning) visar än en gång på det kompletta i uppräkningen. Ingenting i skapelsen kan alltså skilja oss från Guds kärlek. Ingen institutionaliserad rasism eller homofobi, inget patriarkat, inga stater eller våldsmakter, ingen mobbing eller diskriminering, inte syndens makt, ingen djävul, ingen nöd, ingenting. Ingenting i hela skapelsen.