Precis som i skräcklitteraturen inser Paulus till slut att hans fiende inte är någon annan än han själv, som att se sig i spegeln och se ett monster. Men kampen förs inte mot hans egna lastbara sidor, utan mot den obönhörliga samtidens logik som låser hans gärningar i banor som inte är hans egna, skriver Niklas Olaison.

I skräckmästaren Alan Moores Watchmen (serieromanen) finns det inflikat en historia i historien, en pirathistoria vid namn ”Tales of the Black Freighter”. Det är en serieroman i serieromanen så att säga, som berättas genom de serietidningar som en ung pojke tjuvläser vid en tidningskiosk (ungefär som jag själv brukade göra som barn med de tidningar som jag inte hade råd att köpa).

”Tales of the Black Freighter” är en skrämmande historia om en man vars skepp blir anfallet av pirater, och där han lämnas som enda överlevande. I ett desperat försök att ta sig tillbaka i tid för att hinna varna sin hemstad bygger han en flotte av sina döda kamraters kroppar och försöker hinna före piraterna, men hans fruktansvärda upplevelser gör att han till slut själv blir just det som han försökte förhindra, en galen mördare som sprider död och förödelse omkring sig.

Berättelsen avspeglar huvudintrigen i Watchmen med dess upprepade fråga från Juvenalis: Quis custodiet custodes? (”Vem vaktar väktarna?” Alltså: Vem garanterar att de som ska skydda oss från yttre hot inte själva blir ett hot – en allt mer dagsaktuell fråga). Mer vill jag inte säga för att inte spoila (som det heter på svenska) för dem som varken sett filmen eller läst boken.

Själva piratskeppets namn, ”The Black Freighter” är hämtat från ”Sjörövarjennys sång” i Brechts Tolvskillingsoperan, som handlar om hur vår arrogans och våra oförrätter till sist kommer att hemsöka oss, ett dunkelt hot likt Jesu ord om vad vi har gjort mot hans minsta. Som all bra skräck så bygger denna på skuld. De hemskaste monstren är vi själva.

Paulus skildring i Romarbrevets sjunde kapitel är nästan lika gastkramande som Alan Moores ”Tales of the Black Freighter”. Vad Paulus beskriver är samma klaustrofobiska känsla av vanmakt som huvudpersonen i ”Black Freighter” känner, ett trängande behov av hot och ett behov av att göra något åt det, samt också en smygande beredvillighet att gripa till våld om nöden kräver – och det gör den alltid, förr eller senare.

Paulus brottning med lagen innebär ett uppvaknande likt Adams och Evas. ”Genom lagen har jag lärt känna synden” (Rom 7:7). I sin brottning med synden dras Paulus obönhörligt in i en process som leder till döden. Hans egna handlingar, när han har erkänt lagen som något gott, leder trots allt bara till dåliga konsekvenser och djupare och djupare synd. Som någon som kämpar i kvicksand sjunker han bara fortare ju mer han fäktar. ”Det jag vill, det gör jag inte, men det jag avskyr, det gör jag”. (Rom 7:15) I själva verket är han maktlös inför det onda som håller på att ske. ”Viljan finns hos mig, men inte förmågan att göra gott” (Rom 7:18)

Men varför är det så? Är det för att Paulus har del av Adams korrupta natur så att allt han tänker är förvrängt så till den grad att han inte kan sikta rakt utan att alla hans handlingar kommer att vändas till något ont? Ja – och nej. Hans tankar är förvrängda, men inte av Adams skuld utan av det system han är del av. Han är socialiserad in i ett system som premierar konkurrens och egoism. Det är vi alla. Våra beteendemönster sitter så djupt att vi inte förmår ändra dem med enbart viljekraft.

Det är det Paulus menar med att det bor en annan lag i hans lemmar. Denna lag är inte de okontrollerade passionerna utan de invanda mönster som gör att hans handlingar och deras konsekvenser inte blir det han tänkt sig. Det är också därför de socialistiska experiment som utförts under 1900-talet, precis som huvudpersonen i ”Black Freighter”, bara har lyckats överträffa det kapitalistiska systemet i egoism och barbari.

Och precis som berättelsens huvudperson så inser Paulus till slut att den fiende han har förföljt så länge inte är någon annan än han själv. Det är som att se sig i spegeln och se ett monster, just det monster som man har jagat för att försöka få slut på dess härjningar. Det är han själv och ingen annan som har gjort allt detta. Till slut kan han inte annat än skrika ut sin vanmakt. ”Jag arma människa, vem ska befria mig från denna dödens kropp?” (Rom 7:24)

Och där vänder det plötsligt, ganska obegripligt för den som har läst denna berättelse som en berättelse om arvsynden eller om förnuftets behov att tygla passionerna. ”Men jag tackar Gud, genom Jesus Kristus, vår Herre!”(Rom 7:25) Förklaringen är förstås att Paulus har talat om sitt gamla jag, före omvändelsen, inte om sitt nuvarande tillstånd. Det är som om han just vaknat ur en ond dröm, en tillbakablick på den gamla onda tiden.

Det är en kontrast till livet i Kristus som Paulus kommer till i kapitel 8, ett jublande crescendo placerat just i mitten av brevet, när åhörarnas uppmärksamhet har börjat svikta. Men berättelsen är inte bara underhållning, för detta är vad som väntar den som lämnas åt sig själv, med eller utan lag.

Paulus huvudsakliga poäng är emellertid att visa att lagen är något gott, och att den fortsätter att vara något gott även om den i en syndig kontext kan förvrängas till något fruktansvärt. För Paulus är detta en tillbakablick – för oss, liksom för romarna som han skriver till, är det en diger varning.