Utan kärlek är inget vunnet. Detta var Paulus stora stötesten, och insikten befriar tolkningen av Romarbrevet från sexualfientlighet, skriver Niklas Olaison.
”Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag”. (Rom 7:19) Av alla fraser i Romarbrevet är detta en av de mest kända – och en av de svåraste att tolka. Jag kan på rak arm se tre eller fyra sätt att förstå Paulus resonemang här om en främmande lag i hans lemmar, och jag tycker mycket illa om de flesta av dem. Här når allt det som är problematiskt med den traditionella tolkningen av Romarbrevet en brännpunkt.
När jag säger ”den traditionella tolkningen” så ljuger jag naturligtvis, för de är många och skiftande, tolkningarna. Men de har det gemensamt att de på ett eller annat sätt är fientliga till kroppen och det mänskliga, det som Paulus kallar köttet.
När jag en gång på kyrkans grundkurs dristade mig att påstå att köttet och kroppen inte är synonyma begrepp hos Paulus blev jag utskrattad. Men sedan dess har jag stärkts i min övertygelse. Förvisso använder Paulus ordet ”kött” många gånger och på många olika sätt, och ibland betyder det helt enkelt kroppen, men ofta gör det inte det, som man kan se i Paulus syndakataloger där många rent mentala tillstånd (som girighet, avundsjuka och så vidare) hör till köttet.
Visst kan man härleda allt tillbaka till begäret i god platonsk eller stoisk anda, och tänka sig att det är förnuftet som leder rätt medan begäret leder oss på avvägar. Detta är grundtemat i nästan alla tolkningar, vare sig de bygger på den gamla idén om arvsynden och köttets (framför allt sexualitetens) inneboende syndighet eller bara på tanken om förnuftets överlägsenhet.
Den sexualfientliga tolkningen har redan stötts och blötts, så här vill jag fokusera på den alternativa, som jag kallar den stoiska tolkningen. Den allmänt accepterade lösningen i Paulus samtid som man kunde få höra från vilken gathörnsfilosof som helst, det var att träna förnuftet till att behärska drifterna. Det stoiska idealet innebar att göra förnuftet så starkt och passionerna (lidelserna, något som man led av) så svaga att man var oberörd inför allt som hände. Då skulle inte heller någon vrede eller något begär kunna förleda en till dåliga handlingar.
Stoikernas tanke var att förnuftet i sig var starkare än passionerna och att man i princip med en viljeakt kunde sätta sig över dem. Genom tillräckligt mycket mandom (vir-tus, dygd av vir, man) och insikt så kunde en sann filosof göra det rätta i alla lägen. Via Descartes och upplysningen så har denna tanke kommit att dominera in i vår egen tid. Politiskt är det en konservativ tanke, ungefär som när man idag ordinerar mindfulness som bot för fattigdom istället för att ifrågasätta eller förändra människors villkor. Särskilt tydligt blir det i fråga om Paulus förhållande till slaveriet, en historiskt sett sårig fråga.
Vid ett första påseende kan den stoiska tolkningen te sig tilltalande, och jag måste säga att den är att föredra framför den sexualfientliga tolkningen, förutom att den har en viss rimlighet. Den stoiska tolkningen pekar på att Paulus ovanstående citat mer eller mindre är ett direkt citat från Medea, som drivs av ett allt överskuggande hämndbegär till att döda sina egna barn, trots att hennes förnuft protesterar. I denna tolkning beskriver Paulus också sig själv som ett offer för sina passioner, ”en annan lag i mina lemmar som ligger i strid med lagen i mitt förnuft” (Rom 7:23) som drev honom till dåligheter, ”alla slags begär”. (Rom 7:8)
Men jag säger det igen, Paulus är inte Augustinus. Han hade inga ungdomssynder att stoltsera med. Hans omvändelse var inte från ett tillstånd av ansvarslös njutning och hänsynslöst utnyttjande. Nej, han var sedan sin ungdom en varm upprätthållare av lagen. Det han saknade var inte disciplin eller förnuft; det hade han i övermått. Det han saknade var kärlek.
Paulus erkänner också sitt förnufts gränser: ”Ty jag förstår inte mitt sätt att handla.” (Rom 7:15) Och det är nog som Foucault säger: ”Människor vet vad de gör. Ofta vet de också varför de gör vad de gör. Men vad de inte vet är vad det som de gör gör.”
För som Paulus själv säger: ”Om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting. Och om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit.” (1 Kor 13:2-3)
Så var det för Paulus i hans ungdom. Men insikten som drabbade honom när han såg sig som han verkligen var, den var än värre. Han tyckte sig känna alla hemligheterna och hade hela kunskapen, han hade en tro som kunde förflytta berg, han delade ut allt han ägde och skulle nog låta bränna sig på bål. Men då slog det honom: han var inte ingenting. Trots allt sitt förnuft och sin lagklokhet hade han blivit något mycket värre. Han var en religiös fanatiker, en självmordsbombare, en dödens kropp.
Niklas Olaison
