Paulus beskriver den omskakande upplevelsen att ställas inför sina egna gärningar, men genom en annan människas ögon. Det är inte att undra på att han liknar det vid att dö och begravas. Det är en fundamental omvärdering av alla värden, i barmhärtighetens ljus, skriver Niklas Olaison.

Vägen till helvetet är stenlagd med goda föresatser. Och ingen kan göra så mycket ont som den som är övertygad om att hen har rätt.

”När budordet kom fick synden liv, och jag dog”, säger Paulus (Rom 7:9f), och vi förstår att han inte menar det bokstavligt, inte ens i den symboliska mening som han tidigare använt när han beskrivit hur han dött och uppstått med Kristus. Här måste han mena något annat. Han menar att han genom synden blev ett redskap för döden.

Det är första gången i brevet som Paulus så direkt använder sig själv som ett exempel. Hans egen trosvisshet som ung zelot har för honom fått en bitter eftersmak sedan han insett hur mycket ont han gjort med de bästa avsikter.

Paulus är ingen Augustinus. Den frestelse som rider honom är inte sexuell, utan har snarare koppling till ärelystnad, eller kanske snarare maktlystnad, att få sin vilja fram. När han talar om begäret så handlar det inte om fysiska begär – han fann ju utan större svårighet sig tillrätta i ett liv som celibatär – utan snarare om frestelsen att påtvinga andra sin vilja, sin tolkning. Det var det han gjorde när han i Guds namn förföljde de kristna. Men det var Paulus vilja han gjorde, inte Guds, det blev smärtsamt tydligt för honom där på vägen till Damaskus.

Det är inget speciellt judiskt med Paulus dilemma här, utan något allmängiltigt, nästan som en naturlag. Den som tror sig ha rätten på sin sida och inte stannar upp och tänker efter, inte frågar efter andras perspektiv, den människan kommer garanterat att bli en källa till mycket ont, alldeles oavsett vilken religion eller ideologi hen tillhör. Lagen som Paulus talar om här, det är inte den judiska lagen, det är vilken lag som helst. Vilken lag som helst dödar nämligen om den inte mildras med barmhärtighet.

För det enda som kan hindra oss från att begå en stor orätt är den andres blick. Det är att se en annan människa i ögonen och erkänna att hen också har ett perspektiv som är giltigt, tankar som är värda att lyssna på och ett liv som är värt att leva.

Det finns en bild som då och då dyker upp på Internet, av en tjurfäktare i tårar, som just har sett tjuren som han var på väg att döda i ögonen. Bildtexten beskriver att han efter denna upplevelse insåg vad han gjort och höll på att göra, och slutade som tjurfäktare. Jag vet inte om historien är sann eller ej, men oavsett vilket så är det en bra illustration på vad som hände Paulus själv på vägen till Damaskus. Han var ju en duktig tjurfäktare så att säga, en av de främsta enligt honom själv (blygsamhet var aldrig hans starka sida), som plötsligt konfronterades med sina handlingar sedda ur en annans perspektiv.

Detta är vad Kristus betyder för Paulus. Detta för den utomstående nästan obegripliga chiffer betyder helt enkelt mötet med den absoluta barmhärtigheten, att få möta någon annans blick och se sig själv med andras ögon. Det är en omskakande upplevelse, och det är inte att undra på att Paulus liknar det vid att dö och begravas. Det är en fundamental omvärdering av alla värden, i barmhärtighetens ljus.

Det är ett smärtsamt möte men som är ”skarpare än något tveeggat svärd och tränger så djupt att det skiljer själ och ande, led och märg och blottlägger hjärtats uppsåt och tankar.” (Heb 4:12) Men det är likväl fullständigt livsnödvändigt, för om man ignorerar den andres blick och bara fortsätter med sitt projekt, då väntar fasor. Döden är en oundviklig konsekvens.

Nu är våra livsval sällan så dramatiska, sällan tecknade i så svart och vitt som Paulus skildrar det för att verkligen få fram sitt budskap, men själva motsättningen finns där: ska vi våga möta den andres blick eller ska vi fortsätta att följa vår ursprungliga plan, lagen? Paulus använder sig själv och sin historia för att visa vad han vill säga, men hans udd är riktad framåt, mot församlingarna i Rom och mot oss.

Det är synden som griper tillfället. Om vi liksom Kain inte förmår lyfta blicken, då lurar synden vid dörren. (1 Mos 4:6) Inte ens den mest förträffliga lag, inte ens Guds heliga ord, leder till något gott om den inte tolkas genom barmhärtighetens ljus, utan tvärtom blir den ett dödsbringande vapen för synden.

Niklas Olaison