Synd är inte bara fråga om Platons idé, om ett eget tillkortakommande för de egna lasterna. Paulus pratade om en syndig samtid, om ett samhälle som vänt sig från det viktigaste, människovärdet. I vår tid syns den synden tydligast i den rasism som genomsyrar samhället, skriver Niklas Olaison.

Synd är ett svårt ord för oss queera. Om en i åratal har fått höra att ens djupaste känslor, och en hel del av de allra finaste och skiraste känslorna en har, är synd, att den jag är inte är den Gud vill att jag ska vara och att jag inte kan lita på det jag känner, då är det inte lätt att förstå sig på Gud. Jag måste säga att jag beundrar de queera personer jag känner som har lyckats sätta sig över detta och hitta fram till en relation till Gud bortom alla dumheter vi har blivit itutade.

Många av de dumheterna rättfärdigas dessutom genom att man hänvisar till Romarbrevet. Men då gör man en väldigt skev läsning av detta brev. Det är frestande att undvika att tala om synd helt och hållet och kanske att undvika att läsa Romarbrevet, men då gör man i båda fallen en stor förlust, för jag tror att Romarbrevet innehåller viktiga resurser för att tänka kring synd.

Synd kan vara väldigt olika saker i Paulus språkbruk. Ibland talar han om enstaka handlingar, ibland om ett sinnelag som inte tar någon hänsyn till Gud, och ibland är det som att synden är liksom en kosmisk makt som agerar av sig själv och som människor måste kämpa emot. Men det är sällan som han tänker på det sättet som vi gör, att synd är något individuellt. Synd är snarare något kollektivt, strukturellt som vi skulle säga.

Det är den platonska, filosofiska traditionen som tänker sig att synd är ett resultat av att begäret får överhanden över förnuftet. Hos Paulus är problemet inte främst detta utan att människor är bortvända från Gud, att hela deras samhälles värderingar är skeva och gudlösa. Med ”gudlös” menas inte ateism, även om det kanske gjorde det då, utan att allt det innehåll som uttrycks i Torah har gått förlorat, som skulle kunna uttryckas i människors lika värde och omsorgen om de fattiga. (Se Psalm 12.) Istället jagar alla efter världsliga fördelar och ”håller sanningen fången i orättfärdighet”. Synden är strukturell, som rasism.

Rasism är också en kollektiv, nästan osynlig struktur som genomsyrar vårt samhälle. Den kan ta sig uttryck som är antingen subtila och diskreta eller flagranta och ofta ytterst våldsamma. Den grundar sig på en falsk föreställning om människors olika värde och den strider fullständigt mot Guds vilja. Det finns människor som inte skäms för sin rasism utan är stolt över den, men ingen av oss är helt fri från den. Den rasism som finns i vårt samhälle har en bakgrund i kolonialismen, ett system av utsugning där de västeuropeiska nationerna lade under sig hela världen och utestängde hela folkslag från den politiska makten och förslavade eller utrotade miljontals människor runt hela världen. Detta system har nu upphävts – i alla fall i dess mest flagranta former, men dess tänkesätt lever kvar, och yttrar sig bland annat som rasism, som ursprungligen var ett sätt för kolonialisterna att rättfärdiga sina brott genom att utmåla människor från andra världsdelar som onda eller enfaldiga och därigenom hålla sanningen fången i orättfärdighet. Rasism är helt enkelt ett lysande exempel på synd.

Att tänka sig synd som en struktur som ligger bakom människors handlande stämmer mycket bättre med Paulus sätt att tänka och skriva än vårt atomistiska sätt att räkna enskilda handlingar och fråga oss huruvida de är syndiga eller inte. För det är ett mycket mindre problem att människor vet vad som är rätt och ändå gör det som är fel, att de bryter mot lagen, än att lagen i sig är orättfärdig, att lagen så att säga bryter mot mänskligheten. Riktigt bekymmersamt blir det först när människor inte längre vet vad som är rätt och fel, när hela lagen blir förvrängd och människan så att säga blir såld som slav under synden.

När Paulus alltså skriver att alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud, så menar han inte att alla enskilt har syndat och gjort sig förtjänta av helvetesstraff, som det senare kom att uppfattas, utan snarare att hela vårt perspektiv har förskjutits så att andra hänsyn än Guds har kommit i förgrunden. Att vinna rikedom och ära har blivit viktigare för människor än att göra Guds vilja, till och med för de religiösa, som han understryker inte är ett dugg bättre än de andra. Hela Romarbrevets andra kapitel handlar om just det.

Vad Gud gjorde genom Kristus och som Paulus ville förmedla var alltså att erbjuda en annan väg, ett alternativ som innebar att man helt gav sig hän åt en annan livsstil, en livsstil baserad på ömsesidig respekt för människor och för Guds eviga lag, fjärran från det etablerade och hierarkiska statussystem som upprätthöll det romerska imperiet. Men en sak som Paulus däremot aldrig gjorde, det var att ta debatten med synden.

Niklas Olaison

Vi träffas och läser Romarbrevet ur ett queerperspektiv torsdagar udda veckor. Alla är välkomna. Om du är intresserad, kontakta Niklas.