Paulus, som så många andra politiska radikaler, grep omkring sig efter sätt att göra retoriska poänger i en romersk samtid som präglades av av en mycket annorlunda syn på sex och samlevnad. Också i den nästan osynliga frågan om homosexualitet mellan kvinnor fanns ett rikt sammanhang som vi måste förstå för att kunna läsa Paulus rättvist, skriver Niklas Olaison.

”Kvinnorna bytte ut det naturliga umgänget mot ett onaturligt”

Denna lilla fras är det enda omnämnandet i hela Bibeln av lesbisk sexualitet, och det gör att den har fått en oproportionerlig tyngd. Det är i sig talande att bara detta enda ställe i hela Bibeln talar om sex mellan kvinnor. Och Bibeln är inget undantag. Att försöka utröna antikens inställning över huvud taget till sex mellan kvinnor är ett ganska tröstlöst göra, eftersom nästan alla texter skrivits av män och kvinnors sexualitet har en tendens att antingen osynliggöras eller demoniseras. Ett lysande undantag är förstås Sapfo, men vi vet nästan ingenting om hennes liv och har bara några fragment av hennes texter.

I antikens Grekland och Rom var det dock så att sex mellan kvinnor betraktades som något monstruöst, åtminstone i den allmänna diskursen, de texter som bevarats. Bernadette Brooten har i Love Between Women gjort ett enormt arbete i att samla all tänkbar evidens för sexualitet mellan kvinnor, och hittat material i gamla trollformler och handböcker i astrologi och drömtolkning. Där kan man se att tystnaden kring sexualitet mellan kvinnor inte berodde på att något sådant inte förekom. Däremot fanns det ingen plats för den i ett tänkande där sex (och också giftermål för den delen) uttrycktes med ett transitivt verb. Sex var något som någon gjorde med någon. Likaså gifte man sig inte med varandra – en man gifte sig, en kvinna blev bortgift.

Det är inte heller helt självklart att det onaturliga umgänget här handlar om lesbiskt sex. Det finns en del tolkare som menat att det onaturliga umgänget som omnämns handlar om till exempel analsex eller oralsex (det senare enligt antikens sätt att tänka ännu mer perverst än det förra), och Theodore Jennings har i Plato or Paul presenterat ytterligare en intressant möjlighet.

Trots Augustus försök till moralisk upprustning var hans efterträdare ökända för sina sexuella perversioner, som skildras målande hos Suetonius. Även om Suetonius skriver betydligt senare så baserar han sig på rykten som antagligen florerade i kejsarnas samtid. Det är i sammanhanget oväsentligt om ryktena var sanna eller ej, utan mer att Paulus tilltänkta adressater hade hört dem. Boken och TV-serien Jag, Claudius bygger på den sortens rykten om Augustus hustru Livia.

Detta var också en tid då åtminstone romarrikets välbärgade kvinnor åtnjöt en relativt stor frihet, vilket upprörde tidens moralister. Men man kan notera att till och med i de få fall när något som liknar en lesbisk identitet skildras så är det inte begäret till andra kvinnor som står i centrum eller är chockerande, utan överskridandet av könsrollerna, att en kvinna beter sig som en man, som Martialis’ Philaenis, som knullar både pojkar och flickor.

Ett närliggande exempel på romersk skamlöshet (förutom Claudius ökända hustru Messalina), som kan ha varit vad Paulus anspelar på var Agrippina den yngre, syster och älskarinna till Caligula, sedermera gift med Claudius (som Tacitus menar att hon mördade) och mor till Nero som hon offentligt påstod sig ha ett sexuellt förhållande till. Sant eller osant så syftade det förmodligen till att kontrollera den unge kejsaren (17 år när han tillträdde), och det var förstås ett flagrant exempel på romarnas och alltså hedningarnas skamlöshet. Här kan man sannerligen tala om att byta ut det naturliga umgänget mot ett onaturligt, samtidigt som det var något som Paulus inte gärna kunde säga rätt ut.

Man kan ganska säkert säga att Paulus anspelar på en gängse moralism för att göra sin poäng. För vad texten egentligen handlar om här är att måla upp en kontrast till rättfärdigheten och måla upp hur människorna har fjärmat sig från Guds rättfärdighet. I vers 24-27 beskrivs hur de missbrukar sina kroppar och i vers 28-31 än värre hur de missbrukar sina själar. Det är intressant att märka att i Paulus text är straffet för de kroppsliga villfarelserna skam och förnedring, medan straffet för de felaktiga tänkesätten är döden.

Tyvärr har man i en homofobisk tolkningstradition tolkat Paulus eskalerande retorik som att det är homosexuella handlingar som förtjänar döden (Rom 1:32), men det finns inget som tyder på att det var så Paulus menade. Till och med när han konfronteras med ännu värre överträdelser som i 1 Kor 5, där en man lever med sin styvmor (ett fall av incest, enligt tidens synsätt), är hans rekommendation bara att mannen exkommuniceras. Romarbrevets första kapitel bygger mer på att måla upp en kontrast mellan det goda och det onda livet och Paulus griper här till de starkaste bilder han har tillgång till. Det kan också vara därför som han börjar med att fördöma kvinnlig homosexualitet, något som inte var allmänt accepterat, för att därigenom kunna göra en analogi till manlig homosexualitet, som var utbredd och generellt inte ansågs som särskilt problematisk i den romerska kontexten.

Med tanke på denna texts verkningshistoria är det tragiskt att Paulus här vädjar till åhörarnas fördomar för att kritisera romarrikets sedeslösa leverne, men det är typiskt att även många politiska radikaler griper till sexistiska, homofoba och transfoba stereotyper för att göra billiga poänger. Där är Paulus långt ifrån ensam.

Niklas Olaison