Att bekänna en korsfäst upprorsman som sin frälsare som Paulus gjorde var skamligt på många nivåer, i en tid då anseende var hårdvaluta. Korsfästelsen reserverades för icke-människor, imperiets fiender. Det var en position av radikalt utanförskap som påminner om många queeras tillvaro. Att vara HBT-person är att leva med skam. Men på samma sätt som uppståndelsen gör döden och våldet om intet, så gör evangeliet skammen om intet, skriver Niklas Olaison.

”Jag skäms inte för evangeliet” säger Paulus, och för oss moderna läsare är det lätt att fråga sig varför han skulle skämmas. Men faktum är att Paulus, och hela den tidiga kristna rörelsen utmanade ett helt system av skam – och heder. Romarriket var nämligen en hederskultur och en människas anseende var ett påtagligt faktum som påverkade hela hennes existens.

För en romare var anseende viktigare än pengar, för hade man det förra var det lätt att skaffa sig det senare, medan det för oss snarare är tvärtom – pengar är den vara som man knappast kan leva utan. Romarriket var istället ett komplicerat system av tjänster och gentjänster och av relationer som definierades utifrån status, som var den tidens hårdvaluta. Heder var livsviktigt och skam ledde bokstavligen till döden.

Att bekänna en korsfäst upprorsman som sin frälsare som Paulus gjorde var skamligt på många nivåer. Korsfästelsen var nämligen, förutom ett djävulskt sätt att tortera ihjäl en människa, ett sätt att skämma ut henne, androm till varnagel. Skammen som var förknippad med korsfästelsen (och den nakenhet som var förbunden med den men som våra avbildningar oftast väjer för) var en lika viktig del av straffet som den fysiska smärtan. Därför var också korsfästelse något som reserverades för icke-människor: icke-medborgare, utlänningar, människor som enligt romarnas sätt att se var värdelösa.

Korsfästelsen var på ett fruktansvärt sätt både banal (den drabbade tusentals människor) och placerade sitt offer i en specifik position såsom utanför, som samhällets fiende. Det upprättades en motpol mellan det goda imperiet och dess mänskliga avskräde i form av barbarer och brottslingar, som i romarnas ögon inte förstod något annat språk än det nakna våldets.

Denna utstötthet är en queer position, om man med det lägger in ett klassperspektiv. Många queers idag, särskilt ungdomar, är hemlösa och rotlösa. När Paulus alltså börjar predika den korsfäste Kristus ställer han sig solidarisk med dessa i etablissemangets ögon icke-människor, eller med hans egna ord, mänsklighetens drägg. (1Kor 4:13) Det är en anslående resa för en assimilationist som enligt Apostlagärningarna tyckte att det var rätt att bråkmakaren Stefanos dödades. (Apg 8:1)

Men på samma sätt som uppståndelsen gör döden och våldet om intet, så gör evangeliet skammen om intet. När Paulus kallar det för ”en Guds kraft som räddar” så menar han inte från helveteskval vid en framtida sortering av själar, utan här och nu, från skam och förnedring. För skam är inte bara fråga om pinsamhet, det innebär också att vara avskuren från mänsklig medkänsla, något som är lika dödligt idag som det var för Paulus samtida, för dem som inte hade någon egen möjlighet till försörjning.

Genom evangeliet upprättades en alternativ gemenskap som omfattade alla som erkände Jesus som sin frälsare, oavsett hur de gjorde det och oavsett hur de levde i övrigt, som judar eller greker. Att Paulus framhåller judarna främst beror på att församlingarna i Rom dominerades av hednakristna, eftersom judarna på Claudius order deporterats från Rom år 49, bara några år innan brevet skrevs. Det är inte så att den hedniska förståelsen av evangeliet har ersatt den judiska eller gjort den irrelevant. Paulus är inte bara jude, han är stolt över det, men utan att förhäva sig över de hednakristna. Korset har gjort slut på alla sådana rangordningar.

För mig har de queera bibelstudierna, som nu har pågått i åtskilliga år med ständigt växlande deltagare, varit en gemenskap som har gjort evangeliet konkret genom att vara en motpol till skammen. För att vara HBT-person är att leva med skam. Att leva med en identitet som är en förolämpning för många människor är mer påfrestande än vad som är behagligt att föreställa sig, och därför är alla så kallade ”safe spaces” så värdefulla.

Från första början har de queera bibelstudierna varit en plats dit alla får komma, där var och en får tolka Bibeln på sitt eget sätt och där vi inte dömer varandra. Att finna en sådan plats och att få möta Guds ord där, det är en Guds kraft som kan förändra våra liv, att göra människor av oss som i mångas ögon varit icke-människor.

Niklas Olaison