Niklas Olaison bloggar om queerteologi med inriktning på Paulus. Genom själva det faktum att den bekännelse som Paulus citerar innehåller så många olika element så lyckas han placera in sig i en rik och ibland motstridig tradition och visar att man trots allt kan enas om det väsentliga, skriver Olaison.
Paulus hälsningsfras i Rom 1:1-7 är osedvanligt lång och invecklad även för Paulus, och lyckas med konststycket att väva in både en presentation av Paulus själv och hans status och en sammanfattning av det evangelium som han förkunnar. Båda dessa saker är nödvändiga för Paulus eftersom han talar till en okänd och splittrad församling, som förmodligen bestod av en rad olika små församlingar som samlades i olika hus, och som uppenbarligen rymde olika teologier.
Likadant väver Paulus trosbekännelse, eller kanske snarare sammanfattningen av hans evangelium, skickligt samma olika element, hämtade från olika teologier. Dels finns där motivet med Jesus som ett skott av Davids ätt, men dels också en distinktion mellan kött och ande som är typiskt hellenistisk. Ingendera är egentligen Paulus egen, och man kan se att det finns flera ord och begrepp, som ordet ”insatt” som antyder en adoptionistisk teologi, men han lyckas forma dessa förmodligen traditionella formuleringar och göra dem till sina egna.
Robert Jewetts kommentar, som kommer att få vara min Vergilius på min resa genom Romarbrevet, gör en rekonstruktion av trosbekännelsen som citeras av Paulus här, och menar att denna har utvecklats i flera steg, först från en judekristen formulering som betonar Jesus härkomst från David och att han insatts som världshärskare genom sin uppståndelse, som sedan modifierats genom tillägget ”i köttet” och ”i anden”, som tonar ner Jesu fysiska härstamning och upprättar en dualism mellan kött och ande såsom två metafysiska riken.
I Paulus version bemöter han båda dessa tendenser genom ytterligare några tillägg. ”Genom ande” blir ”genom helighetens ande”. För Paulus räcker det inte med att besitta ande (eller göra anspråk på det), utan det kräver också en helighet, en självbehärskning som visar sig i ens uppförande. Å andra sidan relativiserar han betydelsen av härstamningen från David genom att benämna Jesus som Guds son och peka på att det är Guds makt som har insatt honom i väldet.
På ett sätt är det tillräckligt som bekännelse att bekänna att Jesus är Herre, som Paulus gör i slutet av denna långa mening, och där han till slut talar med egen röst. Men det finns en poäng i att han tar upp och instämmer i en bekännelse som han kanske inte var helt bekväm med i alla delar, precis som många kristna idag inte är helt bekväma med alla element i trosbekännelsen.
Men genom själva det faktum att den bekännelse som Paulus citerar innehåller så många olika element så lyckas han placera in sig i en rik och ibland motstridig tradition och visar att man trots allt kan enas om det väsentliga, den korsfäste Kristus, genom vars uppståndelse Gud gör allt om intet som står Gud emot, hela det romerska rikets våldsapparat som kommer till uttryck i korsfästelsen (det värsta man kunde göra en människa).
Till detta kommer Paulus specifika kallelse såsom apostel till hedningarna. Det innebär att ingen är diskvalificerad från Guds nåd på grund av börd, social status eller rituell orenhet, ett hoppfullt budskap till queers om något.
Niklas Olaison
