”Vi har fått ta in volontärer som lär barnen att leka”, berättade en pedagog på en skola. ”Annars slåss barnen bara.” På en asfalterad skolgård med begränsat utrymme finns inte mycket annat att göra än organiserade lekar, skriver Erikka Chapman, trädgårdsingenjör som vet vad gröna rum och växter betyder för människors hälsa.

Den gnagande ensamheten i samhället kan botas genom större gemenskap. Aldrig har två vuxna orkat sköta en gård på egen hand, och för vår tids självhushållare behövs nya drömmar att samlas kring, skriver Erikka Chapman.

Jesus med läppstift, Maria med mustasch. Hädelse eller ironi, frågar sig Erikka Chapman. Det finns ironi som förfrämligar, men också ironi som befriar.

I all kontakt med domesticerade djur är det vi människor som har maktövertaget, skriver Erikka Chapman. Vi bestämmer när de får mat och hur stor yta de får röra sig på. Vi låter Ååååååh när vi tycker att de är söta och så utbrister vi hur mycket vi älskar dem. Vad betyder det att vi ”älskar” djur? Betyder det att vi uppskattar den glada känslan vår hjärna skapar när ett djur gör något roligt eller gulligt? Eller betyder det att vi är intresserade av att ta reda på vad djur kan tänkas ha för behov och förändra vårt samhälle efter dem?

Vi rycks lätt med i paniken när vi läser om allt från Daesh och ebola till u-båtar i Östersjön. Rädslan utarmar vår förmåga att besvara situationer på ett konstruktivt sätt, och vi behöver öva oss i att inte bli rädda utan istället se människan. Det skriver Erikka Chapman.

Det finns en ömhet inför livet som får mig att vilja leva med hönor på uteplatsen. En lycka över att få dela mitt liv med andra levande väsen, skriver Erikka Chapman.

Någon har klottrat på valaffischerna: ”Permaculture is the solution”. Hur vi väljer att leva vår vardag är lika viktigt som vilka vi röstar fram till makten, skriver Erikka Chapman.

Normkritik handlar inte om att leva utan värderingar, utan om att vara öppen för andras upplevelser och erfarenheter som bryter mot det normala, skriver Erikka Chapman.

I en fiktiv tv-studio möts de stora tänkarna och gör upp med sin, och vår, världsbild. Erikka Chapman har transkriberat samtalet.

De ändlösa festnätternas tomhet motsägs bara av människornas möten med varandra. Då är det inte längre tomhet, men kanske en början på ett Gudsrike där vi slutar vara flock och blir till som människor, skriver Erikka Chapman.

Kraften som kommer ur frihet, frivillighet och delaktighet är mycket starkare än motivationen som alla kontrollerande instanser förväntas ge oss. Jag ställer mig i en tradition av handgriplig politik. Själv spinner jag konstgarn, skriver Erikka Chapman.

Terapisessionen med Skånes gråa och uppenbart deprimerade vintertroll leder till insikten att vi blir friskare av att leva hållbart, skriver Erikka Chapman.

Jag har ingen aning om vad jag skulle göra om jag hade hela skapelsens resurser till att få människor att uppleva kärleken. Jag tycker om presentpapper, så jag skulle förmodligen försöka slå in den i små paket, skriver Erikka Chapman.

Sladdar är tröttsamt svårhanterade och inte särskilt snygga. Med andra ord påminner de om väldigt mycket annat som vi försöker göra oss av med här i samhället. Problemet är att vi kanske glömmer bort att vissa sladdar är nödvändiga. Någonstans måste energin komma ifrån, skriver Erikka Chapman.

Jag har två synder att bekänna. Jag samlar på kitsch och blonda, norska män. I överkonsumtionens tid, som råkar sammanfalla med tiden då främlingsfientliga partier kommer in i både vår riksdag och grannlandets regering, torde det finnas viktigare saker att ägna sig åt. Men jag bekänner: I valet mellan det som gynnar mig och det som gynnar miljön och resten av världen kommer jag att välja det med snyggast färg, skriver Erikka Chapman.

För att vara något annat än rasist i ett samhälle som fram tills ganska nyligen såg människor av en annan hudfärg än vit som rent biologiskt mer primitiva, måste vi ha gjort upp med våra värderande tankar, skriver Erikka Chapman.