En brutal diktatur är inte lösningen på ISIS. Assads regim fortsätter sin terror mot civilbefolkningen, som redan är pressad av ISIS. Omvärldens lama agerande är en skam för världssamfundet, skriver Somar Al Naher, skribent och opinionsbildare, i sin första text som krönikör på Dagens Seglora.

Det talas allt tystare om Syriens diktator Bashar al-Assad. När ministrarna Margot Wallström, Morgan Johansson och Isabella Lövin nyligen skrev en debattartikel på Dagens Nyheter – om en ny strategi för Syrien – nämndes inte Assad en enda gång.

Att politiker backar från kravet på Assads avgång, eller inte ens låtsas om hans brott, beror antagligen på ISIS framfart i Syrien. I en kortsiktig analys som många verkar göra blir Assad en garant i kampen mot terrorsekten. Det är precis den premiss som Assad har velat att omvärlden ska ställa upp på. Välj mellan mig eller terroristerna har varit hans paroll.

Men den som följt utvecklingen i Syrien vet att Assad inte gör någon skillnad mellan terrorister, civila, demonstranter och rebeller. Redan år 2011 när de fredliga protesterna inleddes mot honom besvarades sånger och plakater med pansarvagnar och kulsprutor. Progressiva rörelser kvävdes innan de ens hann få luft.

Och så har det fortsatt sedan dess. I veckan släppte Human Rights Watch, en rapport som visar att regimen inte har trappat av attackerna mot civila under tiden som ISIS ökat sin framfart i landet. Den syriska regeringen har tvärtom genomfört omfattande urskillningslösa flygattacker mot tätbefolkade civila områden runt om i Syrien. Måltavlorna har varit sjukhus, skolor och moskéer. Som resultat av attackerna har runt 2000 barn dödats bara under det senaste året.

Detta är en skam för världssamfundet. För ett år sedan antog FN:s säkerhetsråd en resolution som uppmanade alla parter i syrienkriget att upphöra med attacker mot civila områden. Flera rapporter och vittnesmål från landet visar att Assad snarare ökat användningen av så kallade ”barrel bombs”. Alltså tunnor fyllda med skrot och explosiva medel som släpps ner från helikoptrar. Billig ammunition som vållar oerhört stor skada på hus och civila.

Hur ska syrierna på marken klara av att både bekämpa terrorister och Assad på samma gång? Hur ska städer kunna bygga upp ett försvar mot ISIS på marken om regimen samtidigt krossar allt liv och trygghet från luften? Den som vill lösa syrienkonflikten långsiktigt måste förstå Assad och hans allierades inverkan och ansvar för den uppkomna situationen. Att försvaga civila områden är att försvaga motståndet mot ISIS.

FN:s nya sändebud Staffan de Mistura har nyligen föreslagit en lokal vapenvila i staden Aleppo. Han försöker få till en förhandling mellan regim och opposition. Men regeringsmotståndarna har ställt sig kritiska till planen. Ingen litar på att Assad kommer att lägga ner vapnen mot civila eftersom det hittills inte har infriats.

De Misturas träder in i en rejäl uppförsbacke, förtroendet för FN är på botten. Han är den tredje i raden på posten efter att både toppdiplomaterna Kofi Annan och Lakhdar Brahimi gett upp. Den förstnämnde kastade in handduken redan efter ett halvår i samband med att både Ryssland och Kina stoppat flera initiativ i FN:s säkerhetsråd.

Människorna i Syrien kräver av oss att inte acceptera ett val mellan de två stridande diktaturerna Assad och ISIS. Även om det till synes verkar rimligt att på kort sikt tro att Assad utgör en stark part mot terrorister. På lång sikt är det dock ett ödesdigert misstag att tro att en diktatur är svaret på Syriens kris och framtid.