Sladdar är tröttsamt svårhanterade och inte särskilt snygga. Med andra ord påminner de om väldigt mycket annat som vi försöker göra oss av med här i samhället. Problemet är att vi kanske glömmer bort att vissa sladdar är nödvändiga. Någonstans måste energin komma ifrån, skriver Erikka Chapman.

Sladdar ligger högt på listan över saker jag har svårt att hantera, i gott sällskap av färgen gult och reklam för kabel-TV. Jag lindar dem i rullar, stänger in dem i skåp, trycker ner dem i nätpåsar. Vi är många som lider av sladdhatet. Kanske är det vårt fel att vi har ett samhälle där utmattningsdepression hindrar kompetenta människor från att kunna bidra med sina resurser.

Skala bort. Behåll kärnan. ”Det är personal som kostar.” Varje person ska fylla så många roller som möjligt, spilltiden minskas. Allt som kostar måste ge något mätbart i resultat. Jag förstår resonemanget. Det verkar bara som att vi tappat något. Stuvat in en ganska väsentlig sladd i skåpet och nu inte hittar den.

Prova att svara ja på följande påståenden.

Semester är en tid då ingen kollar jobbmejlen eller svarar i jobbtelefonen. Vården är ett lämpligt yrkesområde för känsliga, inlyssnande personer, för att tempot är lugnt och personalen får höra så många spännande levnadsöden. På alla arbetsplatser finns alltid gott om vikarier. Lite dötid på arbetet ger tid till reflektion och återhämtning.
Hur kändes det?

Jag har ingen smartphone. Den dag min trogna knappmobil går i graven ska jag överväga att skaffa en sådan där hemsk historia som kräver att jag programmerar om mina tumrörelser. Jag lånar alltid mina vänners så fort jag behöver kolla något på internet. Fantastiska uppfinningar. Särskilt det här med appar, som jag börjar förstå vitsen med tio år efter alla andra.

Det görs ett fantastiskt arbete med rehabiliterande åtgärder som sjukgymnastik, trädgård, djur och natur. Det är bra att personer med utmattningsdepression gradvis får gå tillbaka till arbetet genom arbetsträning. Men jag har mött så många utbrända vars resurser hade kunnat tas tillvara på ett mycket bättre sätt, om situationen sett annorlunda ut innan de blev sjuka. Verksamheter byggs upp efter principen att personalen är effektiv och fokuserad minst 40 timmar i veckan och lyckligt befriad från sjukdomar, skilsmässor, bråkiga barn och trasig diskmaskin. Den som inte klarar att hålla tempot blir till slut sjuk. Då finns caféer, häststall och trädgårdar att återhämta sig i. Där finns medmänsklighet, vila och egen tid.

Känns det inte lite tråkigt att så kunniga förskollärare, landskapsarkitekter, säljansvariga, sjuksköterskor och kommuntjänstemän inte längre kan bidra med sin kunskap i arbetslivet?

Det är lite som att ha en smartphone som tekoppsunderlägg. Det är kitschigt och lite nytänkande, och det är klart att det är bra att den kommer till användning. Och det är himla skönt att slippa sladdar.

Vi motarbetar det trassliga i vårt kreativa, produktiva samhälle. Det verkar bara som att vi har effektiviserat bort laddaren. Fram till dess att alla har en soldriven, sladdlös laddare som sätts direkt på fönsterrutan måste vi nog dras med sladdhelvetet. Nästa gång jag vill ta bort allt oväsentligt ska jag fråga mig själv en extra gång om det som ser tillsnurrat och svårblickbart ut, egentligen är del av det väsentliga.