Terapisessionen med Skånes gråa och uppenbart deprimerade vintertroll leder till insikten att vi blir friskare av att leva hållbart, skriver Erikka Chapman.
Den skånska vintern är inte en meteorologisk företeelse utan andedräkten från ett väldigt grått litet troll. Det är därför det snöar horisontellt i Skåne och finns ett slags rå fukt även i minusgraderna. Det är den häpnadsväckande upptäckten jag gjorde när jag ovetandes råkade trampa på Vintertrollets gråtrassliga svans. Vårt oväntade möte på kvällspromenaden förklarade inte bara Skånes erbarmliga vinterväder, utan påminde också om hur viktigt det är med trygga anknytningar till våra närstående. Uppenbarligen har vi människor något gemensamt med troll i vår desperata jakt efter den senaste hipsterprylen. Jag bjöd in Vintertrollet till testund och det blev sådär plaskblött i hallen och lerigt i badrummet, men vi lyckades hitta tillräckligt många handdukar för att kunna vistas i köket.
Det är en stressreaktion. Jag behöver inte prata länge med Vintertrollet för att förstå att hens destruktiva pustande och blåsande av blötsnö är ett desperat försök att döva känslan av otrygghet, ute i den där mörka, kalla tomheten. Vintertrollet är en ensam varelse som puffar och blåser dimma och snörök över fälten, stackarn, alldeles utan en känsla av mening och sammanhang. Hen bor ingenstans utan går runt och blåser yrväder kring oss ungefär som andra köper en ny bil eller åker på solsemester. När hen blir rastlös finns det alltid en snödriva att blåsa liv i. Andra ser på handbolls-EM men Vintertrollet flyttar snön från åkrarna till vägarna för att se när bilarna kör fast.
Jag tänker på Annika Tibblins Hållbarhetspsykologi. Hon menar att vår oförmåga att leva ekologiskt och socialt hållbart beror på att vi använder konsumtion som en självmedicinering mot otrygghet. Avsaknaden av en trygg anknytning till våra närstående gör oss otrygga. Det blir en ond spiral där vi blir stressade av att inte ha en trygg anknytning och inte kan knyta an för att vi är stressade.
”Det är inte kört för dig”, säger jag vänligt till Vintertrollet som snörvlar och hostar i värmen. ”Det är möjligt att skapa trygga anknytningar med andra.” Jag tänker att det ändå finns positiva saker att fokusera på i situationen. Något att bygga på. ”Du har ju lungstyrka”, säger jag, ”en stark kondition, kreativitet och du är ju uppenbart verbal. Du har just berättat om ditt liv för mig.” Hen ler för första gången under samtalet. ”Du lyssnar ju”, svarar hen.
Jag gör en anteckning i sinnet att det är en bra plats att börja på för att skapa trygghet, att lyssna och bli lyssnad till. Hållbarhetspsykologin vill skapa de där trygga rummen som ger oss alternativ till det vi brukar döva vår rastlöshet och otrygghet med. Den tar hänsyn till varelsens alla delar och söker sätt att leva i samklang med naturens resurser och behov. Det räcker inte att vi vet hur vi borde leva för att inte förstöra miljön – vi behöver vara trygga och lugna för att klara av det.
Vintertrollet och jag kramas ordentligt innan hen går. Hen har nästan torkat helt nu. Jag lovar att hen får komma tillbaka och dricka te precis när hen vill. Jag jobbar hemifrån just nu så jag har gott om tid. Tid att prata. Sitta framför brasan. Laga mat på egenodlade grönsaker. Teckna.
Senare går jag hemåt genom Lund och från himlen mot marken faller vit, lugn snö i gatlyktornas sken. Det är vindstilla och vackert.
