Den första söndagen i fastan höll Seglora smedja temasöndag i Nacka kyrka. Då predikade Helle Klein på temat Prövningens stund, på evangelietexten Matt.4:1-11, om Jesu frestelser i öknen och om vikten av att välja att vara människa.

Den polske poeten Adam Zagajewski skriver i essäsamlingen ”Solidaritet och ensamhet”:

”Hur ska man leva efter så många världsundergångar? Adorno ansåg att poesi inte var möjligt efter Auschwitz. Men på vita snöret hänger tvätt på tork, ett litet barn hörs skratta. Barnen kommer att växa upp och bli polis eller präst. Därför är jag av den åsikten att man efter världens undergång bör leva som alltid. Självklart minnas vad som hänt och vad som kommer att hända. Och trots det leva som alltid. Gå långa promenader. Se solen gå ner. Tro på Gud. Läsa dikter. Höra på musik. Hjälpa andra. Sätta käppar i hjulet för tyrannerna. Vara glad åt kärleken och bedrövad över döden. Som alltid”.

Sällan har väl denna söndagens tema – Prövningens stund – känts så aktuellt. Det som på senare tid har hänt i Paris och Köpenhamn, det vi ser i den framväxande politiska och religiösa extremismen där jihadister och fascister dansar en gemensam dödsdans och i grunden utmanar Europas demokratier, ja det är i sanning en prövningens stund.

Vi går nu in i fastan. Det är tid för reflexion. Ängelns fråga till Hagar i GT-texten vi nyss hörde: Hagar… varifrån kommer du och vart är du på väg? Är Guds fråga till oss alla – vilka är vi, vad vill vi med våra liv.

I Prövningens stund får vi fråga oss själva och samhället om vi står på livets sida eller destruktionens, om vi tror på barmhärtighetens Gud eller på det auktoritäras demoner, om vi låter kärleken till nästan gå före religiös dogmatism eller alla politiska idéer som vill göra den Andre till din fiende. I Prövningens stund får vi utmana oss själva, våra invanda föreställningar och även vår tro på Gud. Fastan är inget för fundamentalister.

i Sven Delblancs Samuels bok, den tragiska historien om prästen Samuel, skakas de troendes tro många gånger i sina grundvalar. En av romanfigurerna – Cecilia – måste tro för att över huvud taget orka. ”Och så länge en människa behöver mig vill jag underkasta mig och genomlida och överleva allt”, säger hon. När andra i hennes omgivning flyr försöker hon hålla sig kvar i verkligheten.

”Vem vill inte gömma sig från världen, vem vill inte slippa? Men jag får inte gömma mig från vardagen och jag får inte smita undan. Jag måste stå kvar därute i verklighetens strider och kämpa för barnen så länge jag orkar dra efter andan och lyfta en arm”, säger Cecilia i Samuels bok.

Etikern Lögstrup har sagt: ”Tro, det är att inte dra sig undan.”

Men hur ska vi orka. Hur ska vi orka bevara det djupast mänskliga inom oss och i vår värld? Det är nog om detta som dagens evangelietext handlar – den om Jesu prövningar.

För urkyrkan var dagens evangelietext om hur Jesus frestas i öknen något av det mest centrala och betydelsefulla i Bibeln. Det pågick nämligen en kyrkokamp – där somliga ville förandliga evangeliet och hävdade att Jesus inte hade varit människa och att till det kristna hörde att förakta det kroppsliga, det djupast mänskliga.

Kyrkofäderna som gick segrande ur denna strid hävdade däremot att Jesus var sann människa, sann Gud och att Skaparen älskar sin skapelse, hela sin mänsklighet. I syndafallet då Adam försöker göra sig till Gud går det fel. Frälsning handlar om att vrida rätt det som blivit fel, att läka det som gått sönder. Kyrkofäderna använder mer ord som läkning och helande medan Luther senare på 1500-talet använder det juridiska språket som synd, dom och rätt och nåd.

Jag tror att vår kyrka i dag behöver plocka upp kyrkofädernas språk och predika behovet av helhet, av skapelseteologi, av kärlek, helande och läkning.

Läkningsprocessen börjar där i öknen. När Jesus hade döpts i Jordanfloden och skulle börja sitt verk var det hans tur att utsättas för liknande prövning som en gång Adam, den första människan. Jesus frestas av Djävulen till att göra bröd av stenar, att kasta sig utför tempelmuren och ändå förbli oskadd, att vinna alla riken i världen. Kort och gott: Han frestas till just upphöjdhet över det mänskliga.

Djävulen börjar sina frestelser med att säga: Är du Guds son så… han försöker alltså locka fram det gudomliga anspråket hos Jesus.

Intressant är Jesus sätt att avvärja attackerna. Genomgående citerar han Gamla testamentet – faktum är att i den kyrkokamp som pågick i urkyrkan ville somliga ta bort Gamla testamentets texter, vi ser det i vår tids ersättningsteologi – men Jesus var jude och för honom var detta hans heliga skrifter, och genomgående placerar han sig själv lågt – det vill säga, han svarar Djävulen: Jag är människa!

Adams nederlag i syndafallet bestod i att han övergav det mänskliga och gjorde sig till Gud.
Jesu seger i öknen ligger i bevarandet av det mänskliga – Djävulen står maktlös inför denne nye Adam – Jesus väljer att vara Människa.

Han går inte maktens väg utan utgivandets och tjänandets väg. Han väljer inte egoismens flykt utan stannar kvar i den kamp det är att vara människa. Det är där i sårbarheten, i öppenheten gentemot andra – som människoblivandet sker. Jesus väljer att vara Medmänniska, inte Övermänniska.

Det är något helt annat än det övermänniskoideal som stundtals predikas i vår tid i ett allt hårdnande samhällsklimat, där snart bara den starke orkar leva.

Vi är nu i Fastans tid. Från öknen till korset – det är Jesu väg, där han i ord och gärning predikar frihet för de fångna, bröd åt de hungrande, liv åt de misströstande och Människovärde åt de utstötta och föraktade – det är den utgivande kärlekens väg. Inte någon gång går hans fromhet ut på att gagna sig själv, nej han visar på en mänsklig tillvaro där allt är bortskänkt, riktningen i den etiska kompass som Jesus ger oss går mot Gud och nästan. Han bygger inte kyrkoinstitution, han bygger gemenskap, han reser inga murar utan spränger gränser och fyller tomrum med den kärlek som inte söker sitt.

Den djävulska rösten ropar allt starkare i dag och försöker att få oss att avstå vår medmänsklighet. Då blir Jesu rop till Djävulen: Jag är människa! så oerhört angeläget. I mötet med Den Andre möter du Kristus. Filosofen Lévinas har sagt; Kärleken är en oavbruten uppsikt över Den Andre.

Prästen och antinazisten Dietrich Bonhoeffer skrev då han satt fängslad nazisternas fängelse:

”Senare har jag fått erfara … att man först lär sig tro genom helt och fullt jordeliv. När man fullständigt gett upp att göra sig till någonting särskilt – det må vara helgon eller en omvänd syndare eller en kyrkoman, en s k präst i sin prydno … – och detta kallar jag dennasidighet, att leva mitt uppe i rikedomen av uppgifter, problem, framgångar och misslyckanden, erfarenheter och rådvillhet – då kastar man sig helt i Guds armar..,”

I sina brev och skrifter inifrån fängelset berättar Bonhoeffer om ett samtal han hade haft med en ung fransk präst – de hade diskuterat vad de egentligen ville med sina liv – hade den franske prästen sagt: Jag skulle vilja vara ett helgon. Bonhoeffer önskade sig något annat – han ville bli en riktig människa, leva helt och fullt i detta livet – det han kallade dennasidighet.

Ju närmare jag kommer detta livet desto närmare kommer jag Kristus, menade Bonhoeffer.

Här påminner Bonhoeffer om urkyrkans första stora teologer som exempelvis kyrkofader Ireanaeus som hävdade att ”Frälsning, det är att bli Människa.”

Faktum är att under Bonhoeffers tid, under nazismens härjningar pågick också en kyrkokamp som handlade om huruvida kyrkan skulle liera sig med människoföraktets lakejer eller fortsätta hävda alla människors lika värde.

Också i dag står människovärdet på spel och Europas kristna strider om huruvida det är nationalismens identitetsbygge som är kyrkans väg eller om vår identitet ska sökas i det syskonskap som finns i själva skapelsens grund – vi är alla Guds barn – om vi så är judar, muslimer, kristna, buddister, ateister – vi hör ihop och är satta att leva i gemenskap med varandra.

Filosofen Simone Weil uttalar något av evangeliets sentens: ”Inte gå till sin nästa för Gud, utan drivas av Gud mot sin nästa som av bågskytten pilen mot målet”, skrev hon i ”Tyngden och nåden”.

Vår reformator Martin Luther har sagt i en av sina Postillor om just denna första söndagen i fastan att ”rätt gudstjänst”, det är att älska och tjäna sin nästa.

Efter gudstjänsten har vi en temasöndag där biskop emeritus Jonas Jonson ska föreläsa om Nathan Söderblom. Under brinnande första världskriget skrev Söderblom sitt böndagsplakat: ”Aldrig har världen behövt barmhärtighet mer än nu.”

Hade vi haft den typen av böndagsplakat i dag med skulle de orden behöva återupprepas: Aldrig har världen behövt barmhärtighet mer än nu.

Ja i prövningens tid, då vi prövas som människor då vi frestas att tro oss om att vara gudar med rätt att döma vem som hör till och inte, då vi frestas att gå själviskhetens och inskränkthetens ökenvandring , då vi frestas att dela upp världen i vi mot dem.

Ja i prövningens tid då vi som kyrka frestas att vara alla till lags och välja tystnadens bekvämlighet, då vi frestas att tro att vår kristna identitet förminskas i öppenheten mot andra religioner.

Ja i denna prövningens tid ljuder evangeliet om Jesus som väljer livets och nästankärlekens väg, som helar och läker det söndriga.

Och där i orons mörker, i rädslans natt, hör vi Guds skaparröst som ropar:

Vackra Människa, ge aldrig upp! Du är buren och älskad och kallad att älska.