Jag har två synder att bekänna. Jag samlar på kitsch och blonda, norska män. I överkonsumtionens tid, som råkar sammanfalla med tiden då främlingsfientliga partier kommer in i både vår riksdag och grannlandets regering, torde det finnas viktigare saker att ägna sig åt. NRK redigerar bort kritik mot norska regeringen ur Skavlan och min första tanke är: Åh nej, han är ju så söt. Jag biktar mig i förhoppningen att mitt förlösande ska frigöra användbar kraft.
Jag köper hellre på snygg design än användbarhet, och äger därför en orange citruspress som inte ens med god vilja kan pressa all saft ur en apelsinhalva. Nämnda press står på display i köket trots att jag inte tål citrus. Det kan inte vara förnuft som styr vem och vad som får en framträdande roll i våra liv och i vårt samhälle.
Min lesbiskhet till trots har jag en stark dragning till tre norska män. Samtidigt. Två av dem kan dock kanske räknas som en, för det norska komikerparet Ylvis tycks svårdelade. Om jag verkligen måste välja vill jag ha den blonda. Han kan få sitta bredvid citruspressen och vare morgon fråga mig Hvem vill ha denne?
En annan blond norrman som lever farligt nära min citruspress är ovan nämnda Skavlan. Jag har aldrig haft någon egen TV, så jag visste inte ens att han fanns förrän för några veckor sedan, men det var kärlek vid första ögonkastet. Jag lade honom genast till min samling, som påbörjades i tidiga tonår och fick sig en fruktansvärd törn när en blond norsk man hotade att förinta mitt förtroende för hela hårfärgen. Sedan tog jag mig samman och insåg att en persons handlingar inte kan få mig att döma ut alla med samma hårfärg, och fortsatte lugnt med att lägga till nya norska rågtottar.
Min kärlek till estetik överträffar vida mitt förnuft, oavsett om det gäller kitsch eller det varma leendet hos någon jag bevisligen inte vill ha om hen kommer tillräckligt nära. Det här går ner i djupa lager av mitt medvetande. Designerkitsch och lusekoftor ger en känsla av mening och trygghet. Som ett brandlarm ringer klockorna i någon analyserande del av hjärnan. Vi tror på det här. Vi är fler än jag som tror på det här. Kanske är det inte den brandgula pressen för oätbar frukt som är motivet för allas längtan, men det finns något som styr oss att handla på sätt som inte alls gynnar mänsklighetens bästa. Inte ens vårt eget bästa.
Jag tror inte på ondska. Jag tror på en barnslig glädje när vi upptäcker något färgglatt, även om det inte är helt miljövänligt, och en barnslig rädsla när vi möter något som inte passar in. Och jag tror att de följer oss ända in i riksdagshuset. Det skrämmer mig när den oreflekterade känsloreaktionen i oss får makt och förkläs som logik och nödvändighet. NRK redigerar bort kritiken mot regeringen som får stämningen att vända håll i Skavlan. Vi vill ha det mysigt. SVT klarar av lite kritik mot Norges regering – det förstör inte vår svenska fredagsstämning.
Vilka har det inte mysigt en fredagkväll? Där borde all politik börja. Min gissning är att svaret inte blir min samling av blonda, norska män.
Jag bekänner: Jag är varken förnuftig, logisk eller förutsägbar. I valet mellan det som gynnar mig och det som gynnar miljön och resten av världen kommer jag att välja det med snyggast färg.
