I all kontakt med domesticerade djur är det vi människor som har maktövertaget, skriver Erikka Chapman. Vi bestämmer när de får mat och hur stor yta de får röra sig på.

Jag kan inte äta mina vänner

Erikka Chapman

I all kontakt med domesticerade djur är det vi människor som har maktövertaget, skriver Erikka Chapman. Vi bestämmer när de får mat och hur stor yta de får röra sig på. Vi låter Ååååååh när vi tycker att de är söta och så utbrister vi hur mycket vi älskar dem. Vad betyder det att vi ”älskar” djur? Betyder det att vi uppskattar den glada känslan vår hjärna skapar när ett djur gör något roligt eller gulligt? Eller betyder det att vi är intresserade av att ta reda på vad djur kan tänkas ha för behov och förändra vårt samhälle efter dem? 

Söta kattfilmer på Youtube brukar få många att utbrista i långa Åååååh. Jag tar det hela steget längre. Jag piper som ett alarm när bilen åker förbi en hage med får. Det är lite som pärlhönsens varningsläte – det bara kastar sig ut ur min mun innan jag hinner stoppa det och varnar alla i min flock att snart kommer Stora Fårfrossan som tar sig uttryck i en hel serie läten baserade på alfabetets alla vokaler. Jag frossar inte i får på matbordet för det känns så oförskämt att äta upp någon jag just bjudit in i vänskapskretsen. Det känns som den svåraste formen av raggningsreplik. ”Vilken fint hår du har. Vill du följa med hem till mig och bli kvällsmat?” Jag förstår om de flesta tackor betackar sig. Tack, men nej tack. Synd att så få får välja själva. Till skillnad från i Liftarens guide till galaxen, där kossan har framavlats för att vilja begå självmord och på människospråk kunna berätta det för sina middagsgäster, misstänker jag att de flesta får inte skulle vilja ge sig själva eller sina barn till middagsbordet. Det är bara en gissning, precis som allt annat jag får gissa mig till i förhållande till fåren.

Vi är en grupp som, inspirerade av Gotlands djurfristad, har bildat Djurens fristad Lund. Vi har ingen aning om fåren känner sig fria eller inte i vår fristad. Vi kan bara utgå från vad vi vet om fårs beteende och behov för att försöka att skapa livsmiljöer där de ska ha det så bra som det är möjligt. Samtidigt är de företrädare för alla andra av sin art, och andra arter, som används och utnyttjas istället för att ses som individer. Vi vill att människor ska få träffa djur och öva på ett nytt sätt att bemöta dem.

I all kontakt med domesticerade djur är det vi människor som har maktövertaget. Vi bestämmer när de får mat och hur stor yta de får röra sig på. Vi låter Ååååååh när vi tycker att de är söta och så utbrister vi hur mycket vi älskar dem. Vad betyder det att vi ”älskar” djur? Betyder det att vi uppskattar den glada känslan vår hjärna skapar när ett djur gör något roligt eller gulligt? Eller betyder det att vi är intresserade av att ta reda på vad djur kan tänkas ha för behov och förändra vårt samhälle efter dem? Att älska någon utan att se den som en egen individ är en primitiv, förminskande form av kärlek.

Vi ”har” inte djur. Vi har ett ansvar för att ge omvårdnad till djur. Under tusentals år har vi människor levt tillsammans med djur och format deras beteende så att de nu är helt beroende av oss. Vi har gjort det för att överleva och på många platser på jorden överlever människor fortfarande genom att föda upp och äta djur. Här i Skåne är det fullt möjligt att överleva utan att äta djur. Det går t o m att själva odla maten vi behöver. Vi har den fantastiska friheten att utforska nya sätt att förhålla oss till djuren omkring oss. Tusentals år av tradition förändras inte över en natt. Våra vanor är djupt rotade. Ett allra första steg är att börja titta på vårt språkbruk. Äger vi djur? Det fanns en tid då barn var egendom. Idag får barn vara individer.

Vi är inte rationella och konsekventa varelser. Vi gosar med hundar och äter grisar. Jag själv vill se alla djur som individer och kan inte motstå att äta lax, trots att det går emot hur jag egentligen vill leva. Det är inte rationellt att låta som en pärlhöna varje gång jag ser en fårhage, men den där lyckliga underbara känslan kanske kan få vara bränsle i processen att omforma flera tusen år gamla synsätt på djur. Jag älskar får. Nu är det bäst att jag börjar leva upp till vad det betyder.

5 kommentarer på “Jag kan inte äta mina vänner

  1. Anna skriver:

    De djur vi har i har fångenskap slipper bli mat åt andra rovdjur, får värme och trygghet och slipper svältdöden vilket annars drabbar det djur som inte blir föda åt annan. Är du säker på att djuren misstycker med dealen förutsatt att avlivningen går smärtfritt och ångestfritt den dag den kommer? (Vilket den tyvärr inte gör nu.)

  2. Erikka Chapman skriver:

    Jag är verkligen inte säker på någonting om vad djuren tycker. Jag tror att vi får förhålla oss med stor ödmjukhet inför det faktum att vi inte vet. Vi gör alla vårt bästa i att försöka förstå och förhålla oss med respekt. Så det är kanske mer rättvist att utgå från mig själv och vem jag vill och kan vara. Vem gör det mig till om jag dödar ett djur? Det är en högst personlig fråga, säkert med olika svar för olika personer. För mig är svaret att jag måste stänga av en del av min empati för att kunna döda och det är något jag inte vill göra.

  3. Anna skriver:

    Nej och jag vill ju egentligen inte göra det heller. Om jag kom in i ett slakthus skulle jag garanterat äta vegetariskt den dagen, och kanske nästa också. Men sen?

    Jag tycker det hela blir så oerhört mycket svårare av att jag upplever en sanning i att för mycket kolhydrater (även långsamma sådana) kan göra oss med fibro och andra tillstånd sjukare – vi har upplevt att vi får livet tillbaka när vi skippar frukterna och rotfrukterna. Alla kan helt enkelt inte bibehålla en god hälsa med vegetarisk kost, hur mycket bönor man än äter.

    Samtidigt ”måste jag stänga av min empati” precis hela tiden för det finns alltid någon människa som lider i min närhet eller längre bort och jag är bara beredd att att vara empatisk till en viss gräns. ”Ge till de fattiga, visst – men inte ska jag behöva avstå snabbare uppkoppling för det?”

  4. Erikka Chapman skriver:

    Jag känner verkligen igen mig i de tankarna. Det kan inte vara helt svart eller vitt, utan vi gör alla så mycket vi kan. Det kan inte vara så att vi antingen är veganer och moraliska eller annars omoraliska. Ibland likställs alla andra val än att vara vegan med att vara omoralisk. Vi gör ju alla vad vi kan. Om det är möjligt att välja bort kött från djurfabrikerna så är ju det i sig en bra grej. Det är lätt att stirra sig blind på just den delen en själv tycker är viktig – för vissa är det att vara vegan, för andra att hjälpa tiggare, eller inte flyga, eller bara köpa ekologiskt, eller att undvika plast. Det är också lätt att påstå att andra inte har någon empati för att de inte gör samma val som man själv… så det är nog viktigt att vara tålmodig med sig själv och andra och se att alla pusselbitar behövs.

  5. Anna skriver:

    Exakt så. Samtidigt får man ju inte ”skita i” det lilla man kan göra, bara för att man stänger av empatin i andra fall, nödvändigt eller inte. Måste jag påminna mig själv ibland.
    Ja, mitt ställningstagande har hittills blivit att försöka bry mig om var köttet kommer ifrån och hur det är uppfött (och tvinga mig själv att betala mera fast jag liksom alla andra anser mig ha ont om pengar) samt så ofta som möjligt köpa vilt (älg förstår jag ”måste” skjutas då den inte har några naturliga fiender längre).
    Bra diskussion och inlägg!