Normkritik handlar inte om att leva utan värderingar, utan om att vara öppen för andras upplevelser och erfarenheter som bryter mot det normala, skriver Erikka Chapman.

”Det handlar inte om kärlek”, väste min vän förargat i respons till ett tal om rätten att älska vem man vill. ”Könsidentitet handlar ju inte om vem man blir kär i.” Jag kunde för mitt liv inte smittas av hens kritiska förhållningssätt. Jag hade precis brutit med en lång tradition av att sky Lunds stadsfester för att istället glatt dansa till schlager på Stortorget. Jag, som möter både valborg och karneval med samma misantropiska harang om högljudda studenter, hade plötsligt en flagga målad på kinden och firade glatt Lunds allra första Pride.

Under en promenad senare på kvällen höll min vän ett brandtal för normkritik och jag förstod bättre vad hen reagerat på under Pridetalen. Att arbeta normkritiskt är större än att slåss för rätten att få bli kär i vem man vill och att få pussas på Stortorget. Vi är många som faller utanför normen, inte bara genom vem vi älskar, utan även för vilken könsidentitet vi har eller hur vi väljer att leva våra liv. Pride handlar inte så mycket om att sätta fokus på oss, som att ifrågasätta normen som begränsar oss – heteronormen.

Pride är platsen där alla vi som fick IG på heteronormsprovet och inte fick vår normallicens samlas årligen för att fira att livet faktiskt är rätt bra ändå. Med några års mellanrum lägger vi till en bokstav till i den numera ganska långa förkortning som försöker förklara för omvärlden exakt hur det är vi bryter mot normen. Hbtqia och så vidare, tills vi har arbetat oss igenom alfabetet och kommit på att hoppsan, precis alla bokstäver behöver inkluderas om vi ska kunna kommunicera.

Heteronormen är den där oskrivna lagen som vi alla lär oss ungefär samtidigt som vi förstår att vi ska äta med en kniv och en gaffel. Heteronormen lyder: att en person har ett av endast två möjliga kön och att personen vill ha en kärleksrelation med en, och endast en, annan person och att den andra personen ska vara av det s.k. motsatta av dessa två kön. Det här antagandet bygger vi hela vårt samhälle på. Det betyder inte alls att alla lever så, men vår lagstiftning, popmusik, filmkultur och samtalen runt grillen speglar den bilden.

Heteronormen är förstås inte ett ont påfund som någon en gång uppfann för att göra livet surt för alla som inte passade in i den. Heteronormen handlar om att göra världen begriplig och har vuxit fram för att ge vissa makt och trygghet. När vi nu tittar på hur den har orsakat människor lidande måste vi hitta andra sätt att skapa trygghet än genom att upprätthålla den. För svaret på vilka normer vi måste ifrågasätta är helt enkelt dem som människor lider av att stå utanför. De normer som ger vissa makt och andra utanförskap. Hur vet vi vilka normer det är? Vi lyssnar till andras upplevelser.

Som vit har jag en skyldighet att lyssna till upplevelsen av att vara icke-vit, för jag kan inte påstå att jag vet hur det är att leva utanför vithetsnormen. Som cis-kvinna, d v s att jag är född i en kropp som uppfattas som kvinna av andra och själv identifierar mig som sådan, måste jag lyssna till transkvinnors upplevelser. Det är inte svårare än så.

Att arbeta normkritiskt handlar inte om att leva utan några egna värderingar, utan om att vara öppen inför andras upplevelser. Att acceptera att människan framför mig har en berättelse som är lika viktig som min egen. I de fall mina vanor, värderingar och ideologier skadar någon annan behöver jag ta till mig deras upplevelser och göra mitt bästa för att förändra mig.

Jag tycker nog ändå att Pride handlar om kärlek. Pride handlar om att skapa ett samhälle byggt på kärlek där ingen grupp har makt och privilegier på bekostnad av andra. Det är en kärlek större än att få älska vem vi vill. Det handlar också om att älska dem vi inte förstår, genom att lyssna till deras berättelser. Inte för att visa tolerans, utan för att vi ska förstå hur vi själva behöver förändras så att vi inte oavsiktligt skadar någon.