Jag har ingen aning om vad jag skulle göra om jag hade hela skapelsens resurser till att få människor att uppleva kärleken. Jag tycker om presentpapper, så jag skulle förmodligen försöka slå in den i små paket, skriver Erikka Chapman.
Postorderkatalogen, något förlegad, men Gud är inte så hipp. Gud tycker om när människor slickar på frimärken, klistrar igen kuverten, går till brevlådan. Gud sitter och pillar upp ett kuvert i taget. Till en bergsby i Spanien ska det skickas tre timmar ömhet, i Västerås saknas det givmildhet, Visby ska få en dos solidaritet och en upplevelse av genomgripande frid till tanten på hörnet.
Om du var Gud, och din uppgift var att få mänskligheten att verkligen förstå och uppleva kärlek, hur skulle du göra?
Så praktiskt det vore. De som inte själva hade som livsmål att nå till den gudomliga kärleken skulle lätt kunnat få sin frälsning genom idogt arbete i kyrkans postordergrupper.
I brist på Guds Postorder lever vi i en kärlekslös värld där lidandet överträffar glädjen och de få märkbara gåvor vi får från Gud går att räkna på ena handen. Vi drabbas av olyckor och sjukdomar som ingen kärleksfull Gud kunde önska oss, och Guds egentliga önskningar tappas bort på vägen i ett virrvarr av ondska och missförstånd. Antingen det, eller så lever vi i villfarelsen att det vi upplever inte är gåvor från Gud.
En definition av Kärlek: en villighet att vara sårbar och öppen, på bekostnad av status och trygghet, i förtröstan på andras godhet och Guds närvaro. Går det att skicka den villigheten på posten? Kanske är det en gåva vi får genom att leva oss igenom livets smärta.
Jag tror inte att lidandet är vad som gör oss till kärleksfulla medmänniskor. Jag tror att kärlek gör oss kärleksfulla. Kärlek i form av gudomlig nåd, mänsklig gemenskap, att bli sedd, lyssnad till, rörd vid, skrattat med (inte åt). Att säga till någon som lider att lidandet är en gåva från Gud är lika användbart som att säga till en drunknande att det är bra med simlektioner. När vi vägrar kliva in i andras svårigheter för att underlätta har vi distanserat oss och blivit teoretiker, långt ifrån utlevare av kärlek.
Jag har ingen aning om vad jag skulle göra om jag hade hela skapelsens resurser till att få människor att uppleva kärleken. Jag tycker om presentpapper, så jag skulle förmodligen försöka slå in den i små paket. Helst skulle jag försöka eliminera allt lidande hos mänskligheten, men jag vet samtidigt att det är just mitt lidande har gjort mig mer mottaglig för ömheten hos kärleken.
Tänk ett samhälle där varje person blev sedd och lyssnad till, fick sina behov tillgodosedda, var del av ett sammanhang. I ett sådant samhälle skulle kanske smärtorna vara hanterbara. Jag bläddrar igenom postorderkataloger men har hittills bara hittat verktyg och arbetskläder. Upplevelsen av medmänsklighet kommer från en annan, mer självupplevd källa. ”Det gör ont i mig när det gör ont i dig.”
Before you know what kindness really is
you must lose things,
feel the future dissolve in a moment
Ur Kindness av Naomi Shihab Nye
Det är inte lidandet i sig jag känner tacksamhet för. Det är ödmjukheten inför andra människor, förståelsen för mig själv som människa, ömheten inför livet och känslan av Guds närvaro jag är tacksam för. Kärleken som uppenbarar sig när allt annat faller bort. Som ett brev på posten.