Oavsett uppvaknande gäller den egna inre topografin, vägar till mänskliga möten eller fågelperspektivet på de stora sammanhangen, så gäller det att inte somna om, skriver Julia Ryberg och berättar om tre uppvaknnanden.

Tystnaden på den fulla bussen tidigt en sömnig måndag bröts av en ung mamma som började skälla på sitt barn. Gällt haglade grova anklagelser, hot och ironiska salvor över den lille pojken, som då och då kved ‘men mamma…mamma’. Mammans blick flackade utmanande över oss, som om hon sökte publikens reaktion på skådespelet. Med stort obehag anade jag att detta var mer än en mamma som för tillfället tappat fattningen. Men ingen sa eller gjorde något. Inte heller jag, skriver Julia Ryberg.

En idé föddes om en workshop för alla åldrar, där vi rustar oss att möta det hatspråk vi möter på bussen, i skolan, på arbetsplatsen och i politiken. En långsiktig lösning kräver ett inre förändringsarbete som bereder oss på att föra fred. Att fäkta och fly vet vi alltför väl hur man gör. En tredje vägens subversivt avväpnande ord och handling – som Jesus var mästare på – måste bli vår väg, skriver Julia Ryberg.

Det började med hennes ivriga brev: “Jag har hittat kväkarna på nätet. Hur kan jag lära mig mer?” En intensiv och glädjefull resa mot medlemskap följde. Vi såg fram emot att följas åt som samfundssystrar på ett internationellt kväkarmöte i Peru i januari 2016. Dagen efter jag brutit foten, ställde hon upp som chaufför på […]

Under en vandring på Kretas södra kust utforskar Julia Ryberg den tystlåtna och milda tredje vägen, mellan flykt och kamp, ickevåldets och den kristna gemenskapens väg.

Kväkarnas tysta andakt fascinerar många. Men fastän Julia Ryberg varit i kväkarnas sammanhang mycket lång tid lär hon sig något nytt om tystnad, av en medmänniska som inte hör.

Julia Ryberg får en uppenbarelse när hon upptäcker en ny dimension i sitt fiolspelande. Längtan och förväntningar kan stänga befrielsens ofta överraskande vägar.

Att leva som man lär innebär inte bara att agera fredsskapare genom manifestationer. Det innebär också att göra allvar av orden ”att söka ljuset i varje människa”, även i våra mest radikala meningsmotståndare. Det skriver Julia Ryberg.

Baltiska och ryska kväkare lever med ständiga risker. Men de planerar ändå att resa till östra Ukraina för att bidra till fredsprocessen. Julia Rybergs besök hos nya kväkargrupper i Baltikum leder till lektioner i både historia och samtid.

I mötet med finska romer i Eskilstuna får Julia Ryberg syn på sin okunskap och ser möjligheterna till självutveckling i mötet med andra.

Kväkarna har en beslutsordning: Varje beslut föregås av tystnad och begrundan. Tal och lyssnande hänger samman. Men det kräver disciplin. En oväntad förfrågan utmanar fredsarbetsgruppen i Strasbourg, där Julia Ryberg deltar.

Thomas Fell öppnade dörren för de första kväkarna, gav dem skydd intill sin död. Men han var själv aldrig medlem. Samma paradox präglar allas våra liv i någon mån. Vi går ständigt mellan att vara inuti, tillsammans, och utanför, enskilda, skriver Julia Ryberg.

Insikten att vi är varandras följeslagare kommer med en stulen kappa. Kris och hopp finns ständigt nära intill oss, skriver Julia Ryberg.

Vi kväkare är en erfarenhetsbaserad rörelse. Vi blir till genom levande erfarenheter som vi delar med varandra, och här delar kväkaren Julia Ryberg några av sina viktigare erfarenheter med läsarna.

Under trasighetens tid togs något ifrån mig. Efter läkandet gavs det till mig på nytt, och jag mötte det igen, som vore det första gången, skriver Julia Ryberg.

Ett dramatiskt benbrott sätter perspektiv på väntandets högtid, men också på läkning, frihet och fångenskap, skriver Julia Ryberg.