Thomas Fell öppnade dörren för de första kväkarna, gav dem skydd intill sin död. Men han var själv aldrig medlem. Samma paradox präglar allas våra liv i någon mån. Vi går ständigt mellan att vara inuti, tillsammans, och utanför, enskilda, skriver Julia Ryberg.
Vi är säkert många som brottas med en paradox. Varje liv är unikt och heligt – jag vill bli den jag är ämnad att vara. Varje liv ingår samtidigt i ett större sammanhang där gränsen mellan oss är mycket tunn – jag vill uppgå i helheten. Jag hade anledning att begrunda detta under en resa nyligen till England.
Morgonflyget till Heathrow var helt fullt. Motorerna tystnade och passagerarna – mest affärsmän – gjorde sig redo att lämna planet. Dörren gick inte att få upp. Vi fick vänta. Gången var tätt packad med otåliga människor, mobiler och handbagage i händerna. Ett anonymitetens hav blickade jag ut över. Ingen pratade. Jag vilade ögonen på varje ansikte nära mig. Då kom insikten: Varje människa bär på något av Gud. Under ett omvälvande ögonblick förvandlades ett otåligt, anonymt människohav till en mäktig gestaltning av Gud. Hela planet är fyllt av dig! ropade min själ. Det var nära att jag ropade helt högt, men så galen får man väl inte vara…
Samma kväll gick jag med några vänner på körkonsert. Efter pausen skulle Brahms Tyska Requiem framföras av en stor kör. När pausen närmade sig sitt slut, började körmedlemmar komma in på scen. Jag betraktade varje människa som tog sig fram till sin plats på läktaren. Alla var svartklädda. Nästan alla var vithåriga. Några med rullatorer, andra med käppar. Flera böjda ryggar. En del orkade inte stå och lämnade gluggar i raderna.
Jag erkänner att jag var lite spänd på hur musikupplevelsen skulle te sig. Jag slog bort fördomar och försökte hålla mig öppen. Dirigenten slog in första ackordet. En mäktig och gemensam röst fyllde konsertsalen. Något inom mig mjuknade, smälte och gav sig hän. De var ett med varandra och jag var ett med dem. Jag överlämnade mig i körens händer.
Dagen därpå reste jag till Swarthmoor Hall, nära Ulverston. Det var där, i domaren Thomas Fells hem, som de första 1600-talskväkarna fick en fristad. De utsatte sig för stora risker medan de vandrade och förkunnade det inre Kristusljusets omedelbarhet. Domarens hustru, Margaret, hade blivit övertygad av den förkunnelsen efter att ha hört den vandrande predikanten George Fox tala. Och hon ropade i sitt inre: Vi är tjuvar! Vi är tjuvar! Vi har tagit till oss Skriften i ord men vet inget av den i oss själva.
Inte bara hon, utan flera av de åtta barnen och tjänstefolket hade tagit till sig budskapet under tiden domaren Fell var bortrest i tjänsten. Han möttes på hemvägen av en orolig delegation som varnade honom inför hemkomsten: hela familjen och hushållet hade förhäxats – på den tiden en mycket farlig anklagelse. Men nej. Margaret serverade sin makes kvällsmat, förklarade sedan lugnt för honom vad som hade hänt och bad honom samtala med Fox.
Därpå öppnade Fell sitt hem för kväkarrörelsen och var dess beskyddare – utan att själv bli medlem – intill sin död. Hustrun Margaret fick fria händer att tala, skriva och publicera, värna rörelsens tillväxt, uppvakta kungen åtskilliga gånger för att vädja om religiös frihet allmänt och i specifika fall. Det var hon som först formulerade och uppvaktade kungen med det fredsbudskap som varit kännetecknande för kväkarsamfundet sedan dess. Hon satt flera gånger i fängelse efter makens död – fyra år vid ett tillfälle. Alla hennes talanger och resurser togs i bruk som mamma och godsägare, som moder för en ny och utsatt rörelse, som en röst för ett Gudsrike utan våld och förtryck.
Vi vandrade till Margarets gravplats. Höns pickar på en gräsplätt som omgärdas av en gammal stenmur. Över 200 av de första kväkarna ligger där i omärkta gravar. Jag kände mig ett med dem bortom tid och rum. Jag stod där med den kvinna som nu förestår Swarthmoor Hall. Vi begrundade Margaret Fells specifika livsgärning och den gränslösa livets rörelse den uppgår i. Jag vill att även mitt liv ska vara ett heligt experiment, sa hon helt stilla.
Vilket insikt! Att livet kan vara ett heligt experiment.
För att gå den vägen, är det rimligt att riskera sitt jag i övergivandet för att vara med i att gestalta något av det för oss möjligt heligt.
Kväkarnas stilla andakt er ett sådant experiment.