Ett dramatiskt benbrott sätter perspektiv på väntandets högtid, men också på läkning, frihet och fångenskap, skriver Julia Ryberg.

Veckorna i advent är en väntanstid inför Ljusets ankomst. Det är en riktning med accelererande tempo mot årets slut. Oavsett hur mycket vi önskar ta det enkelt, frestas många av oss att stressa, köpa, äta och detaljplanera logistiken inför helgerna. Inför denna krönika hade jag börjat reflektera kring hur vi hanterar väntanstider. Den havandes väntanstid inför det som ska födas. Mörkrets väntanstid inför Ljusets ankomst och så vidare.

Sedan fick jag annat att tänka på.

Plötsligt låg jag på marken i mörkret, i regnet, med en isande klar insikt att fallet hade drabbat mitt vänstra ben på ett mindre fördelaktigt sätt. Det blev en helvetesfärd i baksätet på bilen till akuten med makens tröstande ord knappt hörbara över mina vrål.

Det blev ett par frakturer och avslitna ledband, operation och helbensgips och en rätt lång väg mot att förhoppningsvis kunna gå i fjällen till hösten. En väntanstid har börjat.

Två veckor i sängen med benet i högläge erbjuder mycket tid för eftertanke kring temat väntanstider. Mycket snart fick jag klart för mig att väntanstiden inte får gå ut på att otåligt räkna timmar till nästa smärtstillande tablett, räkna dagar till första återbesöket för byte av gips, till andra återbesöket för borttagning av gips, till tredje återbesöket för borttagning av spikar—och så småningom till besked att det nyläkta har tränats klart och livet kan återgå till det normala.

Nej, väntanstiden blir även väntan inför undret att det faktiskt pågår en läkningsprocess inne i mig, helt utan att jag behöver göra något annat än att inte hindra den. Väntanstiden är väntan inför det som jag kommer att lära mig under den kommande tiden. Redan nu har jag överraskats av såväl öppningar och oväntade gåvor som av mindre roliga insikter om min egen otålighet och tillkortakommanden.

Under de första morfinstinna dagarna hyste jag en kavat förväntan på hur bra detta kommer att vara för mig, hur mycket jag kommer att få läst och skrivet och gjort under den påtvingade vilan. Två veckor senare har jag inte gjort annat än ta emot en omsorgsvåg från familj och vänner, som tröstat och uppmuntrat på alla de möjliga sätt. Att hoppa sig fram till toaletten med bultande ben och tungt gips räcker som prestation.

Jag inser att väntanstiden inte nödvändigtvis tänker sammanfalla med min förväntan på att vara en högpresterande konvalescent.

Mycket av väntanstiden har hittills upptagits av att försöka sätta min skada och smärta i perspektiv. Mitt brutna ben är inte diagnos på en livshotande sjukdom. Det är inte heller en bruten arm som hotar fiolspelet. Det är inte orsakat av en tyfon i Filippinerna utan möjlighet till vård. Det läks enligt en normalprocess som kan mätas i veckor och månader. Däremot gör det mycket ont och inverkar dramatiskt på mitt liv under en tid. Det kräver mycket av mina närmaste.

Jag blir omtumlad av att få brev från en svårt cancersjuk vän som säger att det måste vara helt vidrigt att inte kunna röra på sig. Visst. Men min instängdhet är varken i fängelsehåla eller själsligt mörker. Jag börjar förstå sanningen om tankens och själens frihet.

Den sjuka vännen citerar den buddistiska lärdomen att smärta är nödvändig men lidande är frivilligt—och jag inser att hela livets väntanstid behövs för att till fullo förstå det. Den svenska sjukvården var på topp för mig. Barnbarnen har kul med alla hjälpmedel som uppenbarat sig utan att jag ens visste jag behövde dem. Tänk hur många människor skulle behöva dem! Min väntanstid är begränsad och välsignad.

Kväkarnas stilla andakt kallas ibland waiting worship, alltså väntande tillbedjan. Visst väntar vi på att gudomlig insikt skall komma under den stilla timmen, men viktigare är att vara i ett tillstånd av väntan inför något, inför Någon. Det är ett lyssnande efter det vi ofta på olika sätt dövar under våra vanliga vardagstimmar.

Jag hade naivt trott att min väntanstid skulle vara som en enda lång andakt, då jag har hur mycket tid som helst för meditation, betraktelse, bön. Pyttsan.

Det är att vänta inför mig själv—otålig, irriterad och hur rörig som helst i tankarna. Dock har min väntanstid redan erbjudit flera skimrande stunder med viktiga samtal som har fått ta mycket mer tid, mycket mer uppmärksamhet än jag någonsin hade kunnat ge under mindre begränsade omständigheter. Och detta är min väntanstids främsta lärdom hittills: Stor frihet föds ur en stor begränsning. Då har jag känt hur tillvaron stannar upp och nästan håller andan—som inför förlossningsmiraklet.

Jag anar att benets läkningsprocess kommer att vara mycket mera rättfram och förutsägbar än de processer som kommit igång inom mig, tack vare en påtvingad väntanstid som på något sätt är kanske just det jag behöver. När tiden är inne blir det ett minne av benbrottet 2013. Dess lärdomar kommer dock att tjäna mig under de ständiga väntanstider som utgör detta liv.