Idag hade jag fiollektion. I tolv år har läraren arbetat med mig. Idag kunde han inte spela på grund av en armskada, men han lärde mig hur jag kunde hålla fiolen och föra snäckan, längst ut på fiolhalsen, i mjuka cirklar samtidigt som jag spelade en enda lång, långsam ton och gungade lätt med benen och rörde stråkarmen i mjuka vågrörelser. Det var en uppenbarelse. Det kändes som om jag svävade och fiolen svävade och han sa sååååå ska du spela! Den känslan ska du ha när du spelar. Jag begriper ingenting, utbrast jag. Varför har du inte visat mig detta förrän nu? Ja du, svarade han, det var väl inte dags förrän nu.
Jag har längtat intensivt efter en sådan befriande känsla i spelet. Jag har nämligen större förväntningar på mig själv än jag någonsin kan uppfylla, och jag är oftast fokuserad på det som inte går bra. Ofta undrar jag om jag överhuvudtaget utvecklas. En mycket befriande upplevelse fick jag idag, och jag kan nog hitta tillbaka till den känslan framöver. Är det verkligen så att jag inte var mogen förrän nu?
Längtan har varit ett tema sedan jag skrev sist. Förväntningar också, och hur de påverkar mig – oss. Jag har även funderat på vad det är att växa och mogna, inte minst för att jag nyss fyllde 60 och börjar känna mig vuxen. Först nu börjar jag kanske upptäcka det mest grundläggande i konsten att leva.
En upptäckt är att livet ofta bjuder på sådant man behöver fast man inte visste om det. Jag har haft en växande drivkraft att vara fredsbyggare på ett mer aktivt sätt, tala sanning till makten och rumstera om (om än på ett kanske något stillsamt kväkerskt sätt!). Jag blev då lite förvånad när jag fick i arbetsuppgift att under sex veckor ledsaga en liten grupp människor i andliga övningar i en online retreat. Det betyder att jag på betald arbetstid måste ägna mig åt att gå inåt. Tacksamhetsövningar, reflekterande övningar, mindfulness-övningar, andnings- och vandringsmeditationer. Och jag blir påmind om att den yttre gärningen växer ur ett inre tillstånd.
En andra upptäckt är följden av att fokusera på besvikelse och brustna förväntningar. Man blir liksom identisk med sina sorger. Jag var på dåligt humör och helt fokuserad på det som stör mig i livet, när jag deltog i en meditation och fick fokusera på följande ord av 1600-talets kväkare George Fox: Se inte på frestelserna, förvirringarna och det brustna. Se istället på ljuset som upptäcker dem. Ty om du ser ner i det brustna och i distraktionerna, slukas du av dem. Om du istället ser på ljuset som upptäcker dem, kommer du att lyfta blicken över dem. Däri är första steget mot freden. Orden kom som en befrielse, och känslan av missnöje ersattes av stor tacksamhet för Guds ljus som uppenbarar den innersta och yttersta verkligheten.
En tredje upptäckt handlar om längtan. Jag har levt med en drivande, nästan förtärande längtan att på ett annat – bättre – sätt brukas som fredsbyggare. Om jag bara kunde hitta det rätta sammanhanget, de rätta samarbetspartners, de rätta orden, hade de rätta kunskaperna… då kanske! – kunde jag bättre bekämpa ondskan, våldet, fundamentalismen. Jag märkte att min längtan hade nästan blivit en krigisk inställning fokuserad på svårigheter och hinder.
Jag gillar inte att Efesierbrevets ord kommer för mig: Använd därför allt som hör till Guds vapenrustning, så att ni kan stå emot fienden när han än anfaller er. Jag vill inte att min längtan ska vara krigisk och ‘anti’. Finns det ett annat ord än icke-våld, något som snarare uttrycker en positiv kraft? Även Gandhis ahimsa betyder just att inte skada. Då mindes jag hans satyagraha, som betyder fredskraft. Den kommer, tror jag, ur en lustfylld längtan som ser fredskraftens möjligheter överallt.
Jag har nog drabbats av växtvärk. Jag blir varse nya aspekter av invanda begrepp. Jag växer in i ny förståelse av hur längtan och förväntningar verkar i mig. Jag förundras när den näring jag egentligen behöver kommer min väg på oväntade sätt. Mycket pekar mot större enkelhet, glädje och ljus. Men det är också utmanande när verkligheten blir tydligare och tiden blir för knapp för oväsentligheter.
Jag behöver vara beredd att växa i insikt. Jag gladdes djupt åt utnämningen av en fantastisk ung flicka till Nobels Fredspristagare. Och sedan, utan att på något sätt förringa den ungas enastående arbete, har fredsforskaren Johan Galtung utmanat mig att ifrågasätta utnämningen som ett utslag av västvärldens hyckleri och dåliga samvete.
Det var en uppenbarelse, precis som på min fiollektion. Det verkar som att budskapet är att jag behöver lära mig vara inte så instängd i förväntningar och längtan utan mer öppen för uppenbarelser och överraskningar. De bjuder på rikedomar och befrielse.
