Baltiska och ryska kväkare lever med ständiga risker. Men de planerar ändå att resa till östra Ukraina för att bidra till fredsprocessen. Julia Rybergs besök hos nya kväkargrupper i Baltikum leder till lektioner i både historia och samtid.
Jag besökte nyligen de baltiska länderna. Det var sex år sedan jag reste i tjänsten till de små kväkargrupperna i varje land. ‘Där två eller tre är församlade’ gäller bokstavligen i många kväkarsammanhang. Syftet var att lyssna på glädjeämnen och utmaningar i andaktslivet, att efterhöra behov av kunskap och fördjupning. Kväkartraditionen i Lettland, Litauen och Estland är inte lika lång och förankrad som här i Sverige – för att inte tala om i Storbritannien och Amerika.
Och jag, med säkert tretton generationer kväkarliv i bagaget, kände mig lite som museiföremål i sammanhang där kväkargrupper relativt nyligen bildats. Galina, från Moskva, följde med som tolk. Hon ville även få erfarenhet av att resa i sådana uppdrag – som vi kallar ‘resande Vänner’ och som kan liknas vid ett pastoralt möte utan pastor, eftersom vi alla delar sådant ansvar. Hon anförtrodde mig sin oro och otrygghet: skulle hon som ryska välkomnas bland de baltiska Vännerna, i synnerhet under aktuella politiska oroligheter?
Det är ingen lång resa – en knapp timme från Arlanda – men avstånd är relativa. Länge var trafiken mellan våra länder starkt begränsad. Ockupation, krig och ofrihet, ekonomiska begränsningar är erfarenheter som jag, som amerikafödd svenska, inte kommit i närheten av. Jag märkte vissa skillnader från förra resan. Då tog en barsk kvinna emot i hotellreceptionen i Riga – jag störde nog mest när jag checkade in. Nu var det en brett leende tjej, vars serviceanda visserligen inte matchade amerikanska överdrifter i sådana sammanhang, men som ändå verkade glad att få oss som gäster. Och det fanns wifi på rummet!
Det märktes också i lettiska Liepaja, kustsamhället som under andra världskriget till stor del förstördes och under ockupationen hade en viktig militär roll. Förra gången var det tungt att vistas där. Denna gång förstod jag varför Liepaja kallas ‘staden där vinden är född’ och upplevde leende lätthet när vi hade stilla andakt på den lysande vita sandstranden.
I Vilnius bjöd våra värdar på en historielektion. De är nästan en generation yngre än jag och lever helt nära flera skikt och sekler av sin historia. Under en vandring genom staden, i synnerhet genom delar där det judiska gettot en gång låg, levandegjordes poeten Moyshe Kulnaks beskrivning av staden: ‘Du är en mörk amulett, satt i Litauen. Du är en psalm, stavad i lera och i järn, varje kullersten en bön, varje vägg en hymn.’ Jag blev varse ett kollektivt lidande som fortsätter att prägla nya generationer. En ung kväkarpappa talar om en fragmentering av samhället som påverkar individernas självbild, självförtroende och relationer. Han söker ett fullödigare sätt att vara pappa på, söker frigöra sig från det kollektiva lidandets ok. Samtidigt upplever de alla en stark oro, som gränsar till rädsla, över det som händer i Ukraina och vetskap att historia upprepar sig.
Dock fanns det, även i Vilnius, folk som gick med lätta steg på bönetyngda kullerstenar. Vi fick besöka konstnärernas kvarter, där Republiken Užupis utropades av invånarna 1 april 1997 som självständig republik, och där dess författning på fler än 15 språk fyller ett plakat längs en hel gata. Punkt 10 lyder: ‘Alla människor har rätt att älska och ta hand om en katt.’ Det var också i Vilnius som jag lärde mig om den Baltiska kedjan, en självständighetsmanifestation 1989 där nära två miljoner människor bildade en obruten 600 km lång kedja genom de tre länderna. Framtidshopp, fredslängtan och stolthet är tydliga inslag i samtal som i samma andetag berör mörk dåtid och orolig framtid.
I Tallinn togs vi emot av två män som håller kväkarnärvaron vid liv. En av dem förbereder sig, tillsammans med en kväkare från Moskva, för en resa till östra Ukraina, där de ska undersöka möjligheter för kväkarbidrag, om än så lite, till fredsarbete och samförstånd mellan människor. Han väntar på besked från utrikesdepartementet att det är säkert att resa, och vi är många som med hopp och spänning ska följa deras fredsresa
Galina hade förstås ingen anledning att känna oro. Hon mottogs med glädje och tacksamhet av de baltiska kväkarna. De förenades i den oro och rädsla som även de ryska kväkarna upplever. För Galina innebar besöket ett tillfälle att andas fritt. Jag frågade hur hon hanterar den tunga stämningen och bygger fred i sin vardag. Hon berättade om den etniska mångfald hon möter längs sin väg till arbetet. Hon har frågat var och en varifrån de kommer. Samtal och gemenskap har uppstått. Hennes väg till arbetet är nu ‘en leendets väg’. De litauiska och ryska kväkarna har börjat tala med varandra om en inter-etnisk fredsansträngning. När en av litauerna nämnde sitt engagemang för en ortodox präst i Moskva som riskerar livet nu pga sin kritik mot såväl kyrka som stat – och deras sammanblandning – berättade Galina om sin fd professor Alexander Men, en högt respekterad ortodox präst, teolog och ekumen, som halshöggs 1990.
Jag åkte till Baltikum för att tjäna och undervisa. Jag åkte som erfaren kväkare vars kväkararv sträcker sig över 300 år. Men det var de baltiska kväkarnas historiska arv som stod i centrum. De undervisade mig och bjöd generöst på sin sorg, glädje, oro och sitt hopp. De tackade mig för att vara ‘ett levande brev’ från den tradition som förenar oss bortom etnicitet, nationalitet och historiska sammanhang. Jag har börjat leka med tanken att vi, var och en, är levande brev till varandra. Bara vi vågar öppna oss och ‘läsa’, finns enorma rikedomar att hämta.