Tystnaden på den fulla bussen tidigt en sömnig måndag bröts av en ung mamma som började skälla på sitt barn. Gällt haglade grova anklagelser, hot och ironiska salvor över den lille pojken, som då och då kved 'men mamma.

Våld på morgonbussen – men ingen gör nåt

Julia Ryberg

Tystnaden på den fulla bussen tidigt en sömnig måndag bröts av en ung mamma som började skälla på sitt barn. Gällt haglade grova anklagelser, hot och ironiska salvor över den lille pojken, som då och då kved ‘men mamma…mamma’. Mammans blick flackade utmanande över oss, som om hon sökte publikens reaktion på skådespelet. Med stort obehag anade jag att detta var mer än en mamma som för tillfället tappat fattningen.

Tystnaden ändrade karaktär när vi alla tvingades ta del av dramat, vars upphov, sammanhang och följder vi passagerare bara kunde spekulera om. Ingen sa eller gjorde något. Jag gick av efter några hållplatser. Trängseln hindrade mig från att vända mig om och ge pojken åtminstone ett leende. Mitt hjärta sjönk ytterligare när jag såg att mamman höll i en barnvagn. Ett barn till…

Händelsen har förföljt mig. Jag såg därför fram emot kväkarnas årsmöte, då temat Icke-våld i vardagen: begränsningar och möjligheter skulle bjuda på en workshop om beredskap att möta hatspråk med civilkurage. Vi skulle utforska kreativa sätt att förvandla spända konfliktsituationer.

Workshopledaren bekräftade det jag visste, att de flesta av oss inte har fostrats i att betrakta konflikter som spännande möjligheter att växa. Vi borde lära oss att bråka lika naturligt som vi lär oss att borsta tänderna, menade hon.

Händelsen på bussen användes under workshopens rollspel. Jag spelade mamman. Effekten var dramatisk för oss alla. Känslor av skam, skuld, vrede, sorg och utanförskap överväldigade mig. De andra upplevde busspassagerarnas vanmakt.

Kväkarnas grundare, George Fox, skrev 1650 om sina erfarenheter under tider av intensivt sökande efter sanning och äkthet. Han hade våldsamma och fasansfulla inre visioner av mänsklig grymhet. Han ropade till Gud i förtvivlan – varför skulle han, en fredens man, få uppleva sådan fasa? Svaret kom, att han skulle få erfara alla tillstånd för att kunna tala till alla tillstånd. I detta erfor han Guds oändliga kärlek. Och kväkarnas fredsbudskap föddes ur George Fox insikt, att ickevåldstanken värnar förövarens själ i minst lika stor utsträckning som offrets.

Några idéer kom ur workshopen, och jag ser fram emot nya tillfällen att lära mig. Bestående för mig är dock smärtsam insikt i vad som kan rymmas i en förövares själ. Kanske är det första steget i beredskap att möta vardagens våldssituationer.

Vad hade jag kunnat göra på bussen den där morgonen? Jag vågade inte ens möta mammans blick.

 

 

2 kommentarer på “Våld på morgonbussen – men ingen gör nåt

  1. Elisabeth Arborelius skriver:

    Varmt tack för mycket berörande, nyanserad o väsentlig krönika. Tänker att måtte jag våga ingripa om/när det blir min tur?
    elisabeth arborelius

  2. Else-Britt kjellqvist skriver:

    Julia, ja varför kunde du inte säga ifrån till denna kvinna? Så att pojken fått ett vittne och glimt av ett hopp. Att detta är fel, att det finns vuxna som reagerar. Workshop i all ära men svårast av allt är att leva i verkligheten. Och det gäller oss alla.
    Och den enda förövare vi med säkerhet vet något om är oss själva.
    Vill inte att du ska uppfatta detta som en anklagelse, i så fall är den lika mycket riktad mot mig själv.

    Vänlig hälsning, Else-Britt Kjellqvist