Vi kväkare är en erfarenhetsbaserad rörelse. Vi blir till genom levande erfarenheter som vi delar med varandra, och här delar kväkaren Julia Ryberg några av sina viktigare erfarenheter med läsarna.

Inget överträffar den egna erfarenheten

Julia Ryberg

Vi kväkare är en erfarenhetsbaserad rörelse. Vi blir till genom levande erfarenheter som vi delar med varandra, och här delar kväkaren Julia Ryberg några av sina viktigare erfarenheter med läsarna.

Mina två senaste krönikor skrevs under konvalescensen efter ett benbrott. Vilken enastående tid, som nu är förbi! Den yttre begränsningen har givit stora rikedomar – såväl inre erfarenheter som medmänniskors upplivande samtal, artiklar, videoklipp, länkar, dikter och brev.

Det kom en artikel om värstingskolor i San Francisco, sådana som anställt kurator på heltid eftersom elever får bevittna så många mord. Där bedrivs sedan flera år ett projekt där hela skolan mediterar under tystnad två gånger om dagen. Närvaron, betygen och välbefinnandet har ökat radikalt. Våldet och stressen har minskat radikalt. Både elever och lärare mår bättre. Jag jublar inombords över modet att pröva och härda ut med ett sådant projekt. Hur många yttre och inre liv har räddats? Projektet sprids nu till andra skolor i området. Erfarenheten behöver delas!

Ett videoklipp handlade om ett projekt i Paraguay, där musikinstrument – riktiga violiner och klarinetter! – görs av sådant som hittas i sopberget. De fattiga barnen lyser av sina musikerfarenheter och hela orkestern spelar Mozart med stor lust. Som amatörviolinist vet jag hur erfarenhet, kunskap och gemenskap befruktar varandra och hur utvecklande denna dynamik – inte bara inom musiken! – kan vara oavsett ålder. Jag gläds åt Landfillharmonics!

En kvinna ringde med en ivrig berättelse som jag känner väl igen från många andra samtal. Efter tjugo års sökande efter en andlig hemvist, hittar hon kväkarna på nätet och vill genast ansluta sig. Jag behöver berätta än en gång: vi är en erfarenhetsbaserad rörelse, och det hon läst måste erfaras inifrån. Som väl är, behövde hon varken resa långt eller vänta länge på sin första stilla kväkarandakt. Hon rapporterade senare hur erfarenhet av den tysta tillhörigheten bekräftat det hon läst, och att erfarenheten får växa till sig innan det blir fråga om formell anslutning.

Under konvalescensen ledde jag en 6-veckors online internationell retreat med 25 personer – en är småbarnsförälder, en är nybliven änka, en hotas av uppsägning från ett älskat arbete, en har fått en debiliterande sjukdom, en är lovande ung skådespelerska, en är aktivist bland Londons utslagna, en arbetar på kvinnofängelse i Afghanistan och är ständigt utsatt för traumatiska skeenden. Den gemensamma nämnaren var ett behov av andlig fördjupning mitt i vardagen, men de hade svårigheter med disciplin och ihärdighet. De behövde den hjälp som en grupp – om än per distans – kunde ge. De gjorde stora och djupgående erfarenheter av att det heliga finns mycket nära, mitt i vardagen.

I november, strax före min olycka, ledde jag en träff i England för europeiska kväkare och likasinnade som känner sig isolerade och ensamma med sin tro. Var och en fick komma till klarhet om något som vi ville göra därhemma, som på något sätt uttryckte tron i vardagen. En efter en stod vi upp och bekräftade vår intention inför gruppen. Under sju veckor höll vi sedan varandra uppdaterade via nätet.

Gruppens stöd och förväntan gjorde att vi vågade, härdade ut och genomförde så mycket mer än som annars hade blivit gjort. Mitt löfte kunde inte genomföras på grund av benbrottet. Istället lovade jag att föra en lista över positiva erfarenheter som olyckan fört med sig. Det var en disciplin som bar mig. Listan blev mycket lång. Samtidigt var jag delaktig i en större erfarenhet.

Vad vill dessa fem erfarenheter säga mig? Varför vill jag dela dem med dig? Erfarenhetstemat är högaktuellt för mig, som rustats med helt nya erfarenheter efter en olycka och dess konsekvenser. Jag tänker på CG Jung, som tillfrågats om han tror på Gud. Nej, han tror inte. Han vet. Förstahandserfarenhet är centralt i mitt liv som kväkare. Att höra om, läsa om är en sak. Att våga utforska själv är en annan, vare sig det gäller meditation, musikutövande, olyckor eller online retreat.

Jag tänker på Paulus, som bekräftar det allmänmänskliga: Det goda som vi vill gör vi inte, men det onda som vi inte vill, det gör vi. Det onda kan vara helt enkelt feghet, fantasilöshet, tröghet, inre motstånd, ovilja att betrakta verkligheten såsom den är.

Alla fem exemplen visar hur människor kan övervinna vardagsmotståndet, förverkliga till synes omöjliga idéer. Vår uppgift som medmänniskor är att lyssna på varandras erfarenheter, utmana och utmanas att våga ta steget in i nya erfarenheter, hålla varandra ansvariga att härda ut när splittrande krafter hotar.

Jag hoppas förstås att varje lärare, fängelsearbetare, politiker och församlingspedagog tar till sig San Francisco-erfarenheten om den gemensamma tystnadens förvandlande kraft. Tänk om det blev ett självklart inslag i vår vardag! Jag inser att det är mitt ansvar att trava upp till skolorna i min hemort och berätta.

Kommentarsfältet är stängt.