Kväkarna har en beslutsordning: Varje beslut föregås av tystnad och begrundan. Tal och lyssnande hänger samman. Men det kräver disciplin. En oväntad förfrågan utmanar fredsarbetsgruppen i Strasbourg, där Julia Ryberg deltar.
Representanter från europeiska kväkarmöten träffades nyligen på årsmöte i Strasbourg. Det är alltid spännande att se hur vår beslutsordning kommer att fungera. Vi söker enighet i alla frågor, och då får lyhört lyssnande på varandra ur andaktsfull tystnad ersätta debatt, polemik och omröstning. Beslutsmetoden har tjänat oss sedan 1650-talet – men det kräver disciplin! Just denna helg hade vi en diger dagordning, och då blev det extra viktigt med tystnaden.
Helgen skulle också ägnas åt ett antal workshops kring fredstemat. Jag såg för mig ännu ett tillfälle att bli nedstämd över världsläget och frustrerad över min oförmåga att verka konstruktivt. Skulle jag känna mig berörd eller distanserad? Vi delades in i mindre grupper. Första workshopen handlade om att under tystnad begrunda hur krig har påverkat våra liv. Vi skulle sedan ur tystnaden berätta vår krigshistoria för varandra, utan att kommentera varandras bidrag.
Född i USA på 50-talet, inflyttad till Sverige på 70-talet hade jag ingen krigshistoria att berätta. Trodde jag! Under tystnaden begrundade jag att mina föräldrar hade bråttom att gifta sig då min far riskerade ett fängelsestraff som vapenvägrare. Jag blev till kort därefter. Jag begrundade att min kväkarsläkt emigrerade till Amerika från Nordirland 1740 och från Norge 1865 på grund av sin vägran att bära vapen. Under Amerikas inbördeskrig tvångsinkallades min mors gammelfarfar. William vägrade bära sitt gevär, som bands fast på ryggen. En natt rullade han tyst bort från lägret och flydde. Morgonen därpå märkte ingen att han var borta. Senare den dagen utkämpade regementet slaget vid Appomattox, där 13047 miste livet. William var på flykt från North Carolina till Indiana, där han mötte kväkare och anslöt sig till rörelsen. Och jag tänkte på de många år från 1970-talet och vidare, då mitt svenska hem blev en fristad för utvisningshotade flyktingar som hade mycket närmare erfarenheter av krig och våld. Nog hade jag en krigshistoria att berätta när det blev min tur! Gemenskapen djupnade när vi insåg hur genomgripande krig är.
Under den andra workshopen skulle vi släppa fantasin fri och tillsammans i vår grupp föreställa oss en värld utan krig. Imagine a world without war. Vilket befriande uppdrag! Vi föreställde oss alla resurser som inte skulle behövas till vapentillverkning, militärstyrkor och gränsbevakning. Vi föreställde oss alla resurser som skulle befrias till utbildning, hälso- och sjukvård, miljöarbete, avskaffande av fattigdom och slaveri och hunger. Vi föreställde oss hur rädsla skulle försvinna. Vi blev nästan lite upprymda.
Och sedan var det dags att komma tillbaka till verkligheten. Under tystnad fick var och en komma till klarhet om vad just hon eller han kan göra – i det lilla – för att visionen kan bli verklighet. Det var utmanande och förpliktande. Det kändes bra att sedan berätta för de andra i lilla gruppen. Nog kan vi påverka!
Sista workshopen skulle vara avslutningsfest i storgrupp. Varje mindre grupp skulle genom sång, dans, teater, bild gestalta sina handlingsplaner. Min grupp såg fram emot att bland annat översätta John Lennons Imagine till nynorsk och sjunga den med teatraliska inslag.
Men det blev något helt annat. En rysk och en estnisk deltagare hade oväntat bett att få en punkt på den annars färdiggenomgångna årsmötesdagordningen. Så gör man väl inte! Det var en överraskning, ett bristande förberett förslag om att de två skulle resa tillsammans till östra Ukraina för att undersöka hur kväkarna kan bidra till fredsarbete i området. Högst en halvtimme skulle ärendet få. Vi skulle ju ha fest! Vår tradition trogen, tog vi deras förslag och begäran om andligt och ekonomiskt stöd in i andaktstystnaden. Jag var nog inte ensam om att tvivla på att det kunde bli något beslut med ett sådant hastigt påkommet och dåligt förberett förslag. Men jag började föreställa mig hur det skulle vara om det var mitt lands gränser som utmanades. Hade helgens olika workshops haft så genomgripande verkan på dessa två, att deras föreställningsarbete och personliga handlingsplaner utmynnade i en gudagiven hjärteangelägenhet som helt enkelt måste följas?
Efter en halvtimmes arbete var vi eniga om att skippa festen. En annan gestaltning av helgens arbete höll på att ta form genom två individer som sökte allas vår delaktighet och stöd. Och det blev så. En stödgrupp utsågs med erfarna fredsbyggande kväkare. Vi gjorde en insamling till utgifter. Vi hade enats om att förslaget – om än i behov av vidare bearbetning – var något vi ville stödja som en gestaltning av temat: Imagine a world without war. En sång vällde upp ur gruppen och vi samlades till stilla kvällsandakt.
Det är bra ibland att göra saker annorlunda. Börja med stilla begrundan innan man talar. Lyssna noga utan att behöva kommentera. Låta planerna – även när det gäller fest – ändras när en annan sorts firande vill ske. Föreställa sig en värld som vilar på helt andra grunder, och tro att du och jag kan bidra.
