I tisdagskväll intervjuades poeten och författaren Kristian Lundberg i SVT:s Kulturnyheterna, där det framkom att han skriver dikter om den pågående debatten om flyktingspolitiken, Reva, kyrkan och gränspolisen. Kristian Lundberg har nu skrivit en dikt särskilt för Dagens Seglora. Lundberg har tidigare debatterat dessa frågor här på Dagens Seglora. Vi är så glada att vi kan presentera en nyskriven dikt av Kristian Lundberg för våra läsare.

Det är mars, en onsdag
Ett plötsligt snöfall överraskar mig
just när jag skall stryka bort ett par löv
från min väns gravsten  Jag är en människa
Jag tänker just så, i samma ögonblick som
dagen tätnar samman i ett snöfall

”Jag är en människa”
I flera dagar nu har jag läst berättelser om vad
människor gör mot människor och det är en
speciell slags svindel som tar plats inom mig
Det är en historielöshet som blir tydlig

Krigstidens räls läggs ut genom
Sverige, med tågvagnar fyllda med tyska soldater
där vi alla samlas omkring plikten att selektera
människa från människa, giltig från ogiltig
Innanför gränsen, utanför gränsen
Det är främmande berättelser, anonyma röster
från en avlägsen plats, precis intill mig  Det är
ett annat land än det som jag rör mig genom

Jag är alla dessa vardagar, alla dessa planlösa dagar
innanför gränsen, allt det meningslösa som bara
förlorats genom mig och nu sitter jag här
en kväll som glider in mot natt och ser
enskilda formuleringar som lagda intill varandra
bildar ett mönster som jag inte längre
kan bortse ifrån: Du är inte en människa
Det är vad som sägs  Du får inte ta plats
Det finns en mörk dödsvirvel  Meningar, ord
”Vår dotter grät. De släpade honom ner för trapphuset.”

Jag andas ut och just då kommer det här snöfallet
som i ett enda ögonblick gör allt levande, nära, precis intill
”och först flera dagar senare fick jag veta att han var på Förvaret.
Jag frågade honom. Är du rädd? Han svarade: Ja. Jag
är mycket rädd nu.”

Vi skall föras förbi detta
Jag rör vid orden, utsagorna, försöker skapa
tydliga sammanhang
Det är synligt, detta våld
Det arbetar också i mig
Det blir en skarp gräns mellan det som syns och det som
förblir osynligt, som rädslan när civilklädd polis
mönstrar morgontrötta resenärer en stockholmsdag
när jag själv lycklig och fri sitter halvsovande på väg
mot Humlegatan och ser det nervösa rycket i ansiktet
hos pojken intill mig

Handen och tanken länkas samman
Det vita tätnar  Det är ett dagsljus, kornigt
Vi säger till varandra att vi är omslutna av overkligheten
Blomsterkransar, fotografier, en liten ljuslykta som blinkar
till i det tätnande snöfallet  Min vän tog sitt liv  Han reste
bort  Han sade till oss ”Jag måste vara ifred en stund”  Efter
det bara den här märkliga tystnaden  Han hade sagt: ”Jag
måste bara resa bort ett tag, bara vara tyst.”

Nu ligger hans kropp i det mörka, intill en
främmande varelse
innanför gränser
där vi är helt maktlösa, inte som här

Idag förstår jag hur vi ägs
blir egendom i en allt mörkare ekonomi
varelser i ett större kollektivt minne som långsamt raderas
för att förvandlas ”Människa” blir ”Volym” och ”Fristad”
stavas nu ”Deporterad”
Vem är det som jag skall minnas? Skuggorna
som plötsligt bara försvinner, utan spår?

En kvinna på en mindre ort skriver till mig
om sin dotters far, som nu sitter inlåst
på Förvaret i Åstorp
Hon berättar hur hennes man släpades
ner för trapporna
till hyreshuset, drogs in i den anonyma tjänstebilen,
bara försvann, bort – eftersom det inte längre
finns ett hem, bara denna minnesförlust, denna
hemlöshet  Och för oss alla andra är det bara en
vardag som meningslöst tar form i ett snöfall,
långt ifrån det dagliga våld som finns i Gränspolisens
uttalande om att det inte finns fredade zoner för barn
som saknar giltiga skäl till att finnas innanför
gränsen, människor som nu bara försvinner

upplöses som vita virvlande snöflingor

Kristian Lundberg