Äntligen samlar sig Sveriges Kristna Råd i ett uttalande mot polisens etniska profilering i jakten på papperslösa. Demonstrationer får stor och bred uppslutning i Göteborg, Malmö och Stockholm.

Kyrkans tidning borde kunna bättre

Peter Lööv Roos

Äntligen samlar sig Sveriges Kristna Råd i ett uttalande mot polisens etniska profilering i jakten på papperslösa. Demonstrationer får stor och bred uppslutning i Göteborg, Malmö och Stockholm. Det är något av Påskupproret 2 i luften. Då frågar sig Kyrkans tidning (14/3) i ett helsidesuppslag: ”Är påståendet egentligen sant?”. Som att etnisk profilering – racial profiling – skulle vara något nytt eller ens begränsat till hetsjakten på papperslösa. Jag får en overklighetskänsla: lever vi i samma land? Träffande och självupplevt skriver journalisten Patrik Lundberg i Helsingborgs Dagblad (19/3):

”Förra veckan läste alla författaren Jonas Hassen Khemiris öppna brev till justitieminister Beatrice Ask (M). Han berättade om sina upplevelser av att vara icke-vit i Sverige. Om hur polisen misstänktliggjorde honom för hans hudfärg. Alla grät och jag grät. Men mina tårar rann inte i affekt. De rann inte för att rasismen i samhället sanktioneras av staten.

Jag grät av vanmakt. För Jonas Hassen Khemiris vittnesmål är bara ett av tusentals. Etnisk profilering har pågått så länge jag har funnits. Problemet är att det sällan har skildrats. Förklaringen: Sveriges journalistkår är kritvit.

Förra veckan publicerade Expressen en genomgång av representationen i de fyra största dagstidningarna. Av 1907 artiklar var 36 skrivna av personer med utomeuropeisk bakgrund. Det är 1,9 procent. Så är det även på HD. Jag är den enda journalisten som är född utanför Europa. Under förra veckan gjorde jag tre försök att få till en intern diskussion. Jag fick inte ett enda svar. Alla höll tyst, jag fick näsblod.”

Etnisk profilering – racial profiling – känns i kroppen, precis som annan rasism. I en svidande vidräkning med bagatelliseringar av vardagsrasismen berättar dramatikern Nasim Aghili i en radiokrönika:

”Vi som fick rasismen planterad i våra kroppar fick höra att vi överdrev, att vi var för arga, för bittra, för polemiska, till och med stridslystna, lättkränkta… Rasismen som översköljde våra kroppar gjorde oss förlamade. Ofta också arga, aktivistiska, sorgsna. Men alltid fysiskt påverkade.

För rasism känns i kroppen. Och den känslan är inte intellektuell, den inte hypotetisk, den är inte bitter, inte ”kränkt”. Rasism är en våldsam handling som översköljer min kropp och sätter den ur spel. Den lägger sig tung, inuti, och orsakar en förflyttning, och det tar tid att hämta sig. Och den här känslan inte bara ett avlägset minne…”

Kyrkans Tidnings distanserade ”Är påståendet egentligen sant?” sviker människor som har rasismens erfarenhet i kroppen och befäster det ständigt pågående misstänkliggörandet, osynliggörandet. Det uttrycker ett ”Varför överdriver de så? Varför är de så arga, så polemiska? Rasism? Det måste vara något annat”. Återigen: etnisk profilering – racial profiling – är inget nytt.

Helt sant är att journalistik också handlar om att ”ge motbilder och ställa frågor till redan vedertagna sanningar”. Men sättet Kyrkans Tidnings gör det på förbryllar. Det påminner om Uppdrag Gransknings infamösa barnfattigdomsreportage. Inget intresse för vad forskare säger, exempelvis kriminologen Jerzy Sarnecki, som beskriver det som ”självklart” och ”oundvikligt” att lagstiftningen för inre utlänningskontroll leder till etnisk diskriminering.

Polisen ges the benefit of the doubt i artikeln och får närmast sympatier. Kritiken mot polisen kallas ”drev”. Utan några egentliga följdfrågor kan chefen för gränspolisen i Stockholm trumma in påståenden om hur man ”faktiskt gör” och indignerat deklarera att ”det är fördomsfullt att tro att vi bara letar efter människor som har ett utseende som avviker från en svensk norm”.

Alldeles som att jag som vit på allvar skulle kunna tänkas bli avkrävd legitimation om jag skulle ”verka nervös”, en av många extremt subjektiva grunder som gränspolischefer runt om i landet i andra intervjuer har berättat om att de går på – förutom utseendet. Nej, som vit har jag privilegier som är en del av den strukturella rasismen.

”Är påståendet egentligen sant?”… Jag kommer att tänka på en Rädda Barnen-studie om ungdomars upplevelser av rasism. Ungdomarna i studien har vuxit upp i Sverige, några är födda i landet medan andra kom hit i unga år. Föräldrarna kommer från olika delar av världen. Två av de intervjuade är utlandsadopterade. Bland annat handlar det om möten med poliser. Vad en pojke i studien berättar om känner jag så väl igen från andra ungdomars förtroliga berättelser, där jag bor i en förort till Uppsala:

”Vissa gånger får man smäll för någonting man inte har gjort. Polisen tar dig och stoppar in dig i bilen och frågar ‘vad gjorde du här?’. ‘Ingenting jag satt ute’. Ska man berätta för dom [‘svenska’ ungdomar], dom skrattar och blir chockade, dom tror inte att det här kan hända, för det händer ju inte. Det händer ju inte för dom därborta liksom.”

Studien heter träffande nog ”Det måste vara något annat”. Man vill så gärna tro att rasismen inte är en verklighet. Att den åtminstone inte skulle vara strukturell. Nog måste man kunna lita på polisen, trots allt?

Kom igen, Kyrkans Tidning, ni kan bättre än den där artikeln förra veckan. Visst, båda våra redaktioner är väldigt vita, men det är ingen ursäkt. Nu tar vi fighten för allas lika värde och värdighet – tillsammans!

3 kommentarer på “Kyrkans tidning borde kunna bättre

  1. Svante Fregert skriver:

    Kyrkans Tidning ifrågasätter naturligtvis inte förekomsten av etnisk diskriminering i vårt land, vilket ledarskribenten tillskriver artiklarna i fråga. Vad vår artikel handlar om är huruvida gränspolisen systematiskt använder etnisk profilering inom ramen för en ny arbetsmetod att avvisa fler gömda. Därför är det också relevant att intervjua gränspolisen själv. Och när reportern upptäcker att källorna för påståendet om ”racial profiling” just i samband med polisens identitetskontroller är få efterlyser han fler källor, vilket också det följer en viktig journalistisk grundprincip. Kyrkans Tidning har som få andra redaktioner under lång tid varit starkt engagerad i frågor om migration, invandring och asylsökande. Kyrkans Tidnings reporter David Qviström har just idag blivit nominerad till Röda Korsets journalistpris för sitt reportage ”Det svenska språket var allt de fick med sig” om en romsk familj som efter flera års vistelse i Sverige avvisats till Serbien. Läs det på kyrkanstidning.se.
    Svante Fregert, tf chefredaktör och ansvarig utgivare Kyrkans Tidning

  2. Ida Buren skriver:

    Vilken tänkvärd och bra artikel av Peter Lööv Ros. Så viktigt det är att vi som har opinionsbildande positioner är ödmjuka med dom, inser vår makt och reflekterar över vad vi kan göra för att bidra till en förändring. Även om den förändringen kan innebära att vi själva måste dela med oss av vår maktposition och utrymme. Mycket synd att Svante Fregert från Kyrkans Tidning inte tar upp inviten utan istället direkt går i försvarsställning. Vad är han orolig att förlora kan jag inte låta bli att fråga mig?

  3. Peter Lööv Roos skriver:

    Svante Fregert: Artiklarna i Kyrkans Tidning förvånar alldeles särskilt just därför att KT vanligtvis så förtjänstfullt bevakar frågor om migration, invandring och asylsökande. David Qviströms reportage som blivit nominerad till Röda Korsets journalistpris är också verkligen lysande; det är viktig, gedigen och engagerad journalistik som jag har den största respekt för. Men nu gäller det Reva-artiklarna 14/3. Anledningarna till min kritik ger jag i ledaren. Läs den gärna igen. I den påstår jag inte att KT ifrågasätter att etnisk diskriminering förekommer i Sverige. Däremot sätter jag, liksom Patrik Lundberg i Helsingborgs Dagblad, in den etniska profileringen inom Reva i ett större sammanhang av strukturell rasism och diskriminering i vårt land; en strukturell rasism och diskriminering som det kan vara svårt och smärtsamt att se, men som vi måste tackla, tillsammans. Helsingborgs Dagblad ska ha cred för att Patrik Lundberg ges möjlighet att öppet och kritiskt analysera och problematisera det egna redaktionella sammanhanget. Så kan man börja förändra, på allvar.