Ett litet gäng borgerliga tyckare och en sittande minister attackerar en akademiker för ett tankefel som han inte har begått. Mattias Irving gör upp med en debatt där bara rasisterna är vinnare.

Humor har varit en snackis under sommaren sedan Jonas Gardell på twitter skämtade om kvinnor som bär burka. Många upplevde skämten som respektlösa, och flera kvinnor berättade att de dagarna efter skämtet blev påhoppade i sociala medier för att de bar slöja. Mattias Irving skriver om humor i hatets gränsland.

Ett uteblivet handslag i Trollhättan har blivit en ny Symbolfråga av samma slag som Tintin i Kongo, pepparkaksgubbarna och Lilla Hjärtat. Men den här gången illustrerar den inte något större samhällsproblem, utan bara hur skev en debatt kan bli när debattörerna inte är intresserade av sanningen, skriver Mattias Irving.

En allt större grupp unga män stängs in i sina könsroller och ofta är det kvinnorna som får lida. Dags att betrakta maskuliniteten som ett samhällsproblem, skriver Mattias Irving.

Det är dags att sluta tycka så mycket, och börja se förorten och dess invånare, skriver Mattias Irving.

Vladislav Tornovi, Amanda Todd, Maria i Landskrona och 13-åringen i Kumla som tog sitt liv, de är alla offer för hederskulturen, skriver Mattias Irving.

Tankesmedjan Timbros kulturdel verkar inte begivna på att respektera sina meningsmotståndare. Mattias Irving skriver om ett skådespel som är under all kritik.

I mina senaste duster med sekularister och liberaler har diskussionen ständigt återkommit till en samhällsvision, om en värld där människor är fria att komma och gå i en värld utan gränser, i en expansion utan slut. Det är en problematisk bild av vad det innebär att vara människa.

Av naturliga skäl tillämpar vi ett visst mått av sunt förnuft och anständighet när vi diskuterar. Detta är något som Publicistklubben uppenbarligen har stora problem med. De vill öppna för alla debatter, släppa in alla frågor i det offentliga. Det är komplett vansinne.

När tidningarna slutar beklaga sig över att vi påpekar den främlingsfientlighet som de själva lyfter fram, så kanske vi kan få en seriös debatt om vart Sverige är på väg. Men i dagsläget har ett tragikomiskt moment 22 utvecklat sig, skriver Mattias Irving.

När vi återpublicerade det upprop mot REVA som redan undertecknats av teologer, poeter, filosofer, författare, så hade vi aldrig kunnat ana vilken respons det skulle få. Ett tag strömmade det in flera kommentarer i minuten, folk som också ville skriva under. Men att förvalta opinionen och ge den röst är en utmaning. Biskoparna borde ta större ansvar, skriver Mattias Irving.

Europas länder balanserar på en slak lina i försvaret av suveräniteten. I finanskrisens spår frodas separatismen och viljan till självbestämmande. Men vad betyder suveränitet i en globaliserad värld? Auktoritära fascistiska lösningar vinner mark medan demokratin brottas med storkapitalet, skriver Mattias Irving.

Till skillnad från Billström skulle jag aldrig kunna ta uppdraget som migrationsminister, skriver Mattias Irving. Det är en post i samhället där du ofrånkomligen måste ta det yttersta ansvaret för beslut som luktar av oskyldigt blod. Men Billström är en man med starka principer. En sådan princip är att lagen måste efterlevas till varje pris. Han gör inte ens skillnad mellan en papperslös och en mördare. Om vi slutar jaga papperslösa kan vi lika gärna lägga ner rättsväsendet, menar han, och låter på rösten som att han inte alls brinner passionerat för att utvisa folk.

Varför ställs inga kritiska frågor till Maria Sveland, undrade Janne Josefsson i det nu famösa debaclet på Gräv 2013 i Göteborg – en historia utan vinnare, skriver Mattias Irving.

Frågan om huvuddukens betydelse har diskuterats på Dagens Seglora under veckan som gått. Många som kallar sig feminister – oftast män – vidhåller att den egna tolkningen av plaggets innebörd är den rätta. De menar sig veta mer om huvudduken än den som har fattat ett eget beslut att bära plagget men uppger helt andra orsaker och inte känner igen sig i att plagget skulle ha en förtryckande betydelse, skriver Mattias Irving.

Debatten om muslimhatet är en repig skiva. Vi som skriver om frågorna målas ut som alarmister av meningsmotståndarna – alltid en fruktbar väg att gå för att slippa ta ansvar, skriver Mattias Irving.