Så har det hänt igen. En Symbolfråga har dykt upp i debatten.

Pinsamt enögd handslagsdebatt

Mattias Irving

Så har det hänt igen. En Symbolfråga har dykt upp i debatten. Symbolfrågorna verkar perifera och ofta allmänt udda, men bär på en stark laddning. Debatten om Tintin i Kongo till exempel. Den handlade inte bara om ett gammalt seriealbum, om någon trodde det.

Frågor som handlar om strukturer är svårdebatterade. Det går sällan att peka ut någon att gå i debatt emot när det inte är någon enskild människas fel. Frågorna ligger bara och jäser istället. Därför får vi symbolfrågor: Små russin av indignation. De bär på en större problematik, och någonstans hoppas vi kunna lösa de stora problemen genom att debattera de små.

En man i Trollhättan vägrade att ta en kvinna i hand på den nya arbetsplatsen, och hänvisade till sin muslimska tro. Han nekades tjänsten, eftersom arbetsledaren menade att han måste kunna ta både män och kvinnor i hand som en del av arbetsuppgifterna. Men Trollhättans kommun menade då att mannen blev diskriminerad. Han fick ett skadestånd, medan arbetsledaren fick en tillsägelse.

Debatten var igång. Man diskuterade ”de” som kommer hit med sin kultur och vägrar anpassa sig till ”oss”. Man diskuterade det misogyna i den muslimska mannens agerande och det absurda i hur långt toleransen har gått. Den som inte redan kan skissa ut diskussionen i grova drag i sitt huvud låg troligen i koma hela 2012.

Förbundet Humanisterna har i en presskommentar tagit tydlig ställning mot kommunens agerande och likställer händelser med en kristen som vägrar skaka hand med en homosexuell. Efter en tids välsignat lugn i spalterna visar de därmed upp sina gamla vanliga takter.

Deras närmaste bundsförvanter i kyrkan är sedan gammalt bloggen Kristen Opinion, där Johanna Andersson kallar det för ”en glädje att ta del av Humanisternas genomgång av frågeställningen.”

Andersson raljerar över tankesmedjan Areopagen, som på sin blogg har mage att kalla frågan ”komplex” istället för att resonera svartvitt. Underförstått: Hon tycker att det är feglir att inte ha en åsikt. Men tycke och tanke följs sällan åt. Om denna symbolfråga verkligen ska leda nånvart, tjäna som bärare av en större problematik, då får vi nog gå lite djupare än till Anderssons slutsats att det rörde sig om en muslim som av religiösa skäl kränkte en svensk kvinna.

Att det även finns gott om muslimska kvinnor som gärna avstår från att ta i män när de hälsar verkar nämligen ha gått feministteologen helt förbi.

Jag minns när de kvinnliga programledarna för Halal-tv inte ville ta Carl Hamilton i hand för ett antal år sedan. De var inte heller bekväma med detta sätt att hälsa på. De ville också markera att allt inte alltid måste ske på majoritetssamhällets villkor. De påminner mig om statsrådet Ulla Lindström, som 1956 vägrade att niga vid drottning Elisabeths statsbesök i Sverige. Hon bugade istället. Det blev skandal i två länder.

Reaktionen blev dock inte att prata om misandri mot Hamilton på samma sätt som flera hävdvunnet islamkritiska bloggar i kyrkans närhet nu anstränger sig för att få stämpla misogyni på Sveriges muslimer. Men då liksom nu restes kraven från liberaler att muslimerna skulle anpassa sig till ”svenska hälsningar”.

Inte för att så kallade ”svenska hälsningar” är helt lätta att redogöra för heller. Har du varit med om att du råkat hälsningskrama någon som kanske inte egentligen velat bli kramad? Kände du dig då kränkt över att personen inte ville kramas tillbaka, eller kändes det pinsamt att du råkat överträda den andres gränser? Har du själv blivit kindpussad fastän du helst hade sluppit? Om exempelvis en kvinna skulle känna sig obekväm med att dagligen bli kindpussad på av det motsatta könet, är det något som du tycker att hon borde förlora jobbet för, eller är det rimligare att söka en kompromiss?

Jag är ingen anhängare av könsseparatism. Jag tror på moskéer med könsblandade grupper och jag vill att även män ska få bära slöja utan att riskera hån och mobbning. Jag tror över huvud taget inte på att koda mänskliga relationer i termer av män och kvinnor som motpoler. Men jag tror ännu mindre på att likt Humanisterna och deras vänner i kristenheten raljera om okända människors presumtiva misogyni för att de ingår i kulturer där män och kvinnor inte typiskt tar på varandra när de hälsar.

Symbolfrågan blev ingen genväg för att lösa det stora problemet (det som Ivar Arpi mer förtjänstfullt än ovannämnda redogör för i SvD). Den illustrerar bara hur skev en debatt kan bli när man aktivt bortser från den kvinnliga delen av mänskligheten och förlägger all agens till männens planhalva. Det är också ett sätt att osynliggöra kvinnan. Lite mer subtilt än att bara avstå från att skaka hand, men ack så effektivt. Effektivitet och rationalitet är ju något vi är väldigt bra på, här i västerlandet.

14 kommentarer på “Pinsamt enögd handslagsdebatt

  1. Ulf Gustafsson skriver:

    Hej Mattias,

    Nu har jag avgivit ett långt svar:
    http://humanistbloggen.blogspot.se/2013/06/konsseparatism-ar-en-form-av-sexism.html

  2. John Nilsson skriver:

    Mattias,
    läste du verkligen det Ivar Arpi skrev i sina avslutande stycken, med hänvisning till Nima Dervish svar till Amanj Aziz?

    ”Dervish sätter fingret på vad som är vanligt i vissa sammanhang: Man åberopar gärna de mänskliga rättigheterna, men bara selektivt, bara när gagnar de egna åsikterna. Men när de kan användas mot den egna positionen begär man i stället tolerans för sin olikhet. Niqab är inget förtryck, det är muslimsk tradition! Men handskakning är ”den vites” förtryck mot ”bruna”.

    Men toleransen får gå åt båda hållen, och det är inte alltid så att en majoritetsbefolkning ska rucka på värderingar för att ge plats för minoritetsuppfattningar. Det handlar inte om rasism. De jämställdhetsvärderingar som Annika Wadsö tog upp, om att behandla könen lika, är lika djupt hållna som de religiösa hos den muslimska man som inte vill skaka hand med kvinnor.”

    Ivar Arpi:
    http://blog.svd.se/ledarbloggen/2013/06/04/rasism-eller-kvinnofortryck/
    (länken i din artikel fungerar inte, Mattias)

    Nima Dervish:
    http://debatt.svt.se/2013/06/03/din-kamp-mot-totalitara-fasoner-glader-mig-broder-amanj/

    Din hänvisning till Ivar Arpi förvånar mig också, efter hans goda insats i går i ”Studio ett” i P1, angående den dansk-svenska debatten om den svenska feminismen:

    http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=5554970

  3. Mattias Irving skriver:

    John, ingen är väl så svartvit att det som sägs i ett sammanhang ska behöva diskvalificera vad hen har att säga i andra sammanhang? Arpi sammanfattar idékonflikten överskådligt och hederligt. Jag håller inte med honom någonstans, men det framkommer ju också av min egen text.

    Det här är inte i min värld en värdekonflikt mellan majoritetsbefolkning och minoriteter. Det är bara frågan om att en minoritet uttrycker redan befintliga värderingar på ett sätt som inte stryker majoriteten medhårs.

    Jag vill verka för att förändra de värderingarna. Men då kan vi inte börja med att hänga ut en minoritet och kräva att just de ska agera som om förändringen redan vore ett faktum. Det är absurt, och troligen även rasistiskt.

  4. Om vi är rasister så är du antifeminist. Ska du börja använda det språkbruket även på oss så är samtalet slut för min del.

    Det finns en intressant diskussion i brytningen mellan allas rätt att hälsa som de vill, allas rätt att diskriminera vem de vill och allas rätt att anställa vem de vill som är värd att diskutera. För det är verkligen inte helt självklart hur man ska resonera i den här typen av gränsdragningsfrågor. Men jag tycker ändå grundprincipen måste vara allas lika rätt och lika värde, hela tiden. Om någon inte respekterar detta är denne inte berättigad till skadestånd från staten – den principen borde vara enkel. Alla har förstås rätt att låta bli att respektera vad de vill, den rätten ifrågasätts inte, men hur kan det vara rimligt att döma ut skadestånd till den diskriminerande parten?

    För lite slagordsretorik så vem är bättre än John Lennon? ”Woman is the nigger of the world.” ”Woman is the slave of the slaves.”

  5. John Nilsson skriver:

    Mattias,
    hur får du ihop satsen:

    ”Det här är inte i min värld en värdekonflikt mellan majoritetsbefolkning och minoriteter”

    med satsen:

    ”Det är bara frågan om att en minoritet uttrycker redan befintliga värderingar på ett sätt som inte stryker majoriteten medhårs”?

    Motsäger du inte dig själv (det du säger i den första meningen), när du i den andra meningen sedan skriver att det handlar just om en minoritets ”redan befintliga värderingar” kontra ”majoriteten” (och rimligen denna majoritets värderingar)?

    Och om nu ”minoriteten” inte har skyldighet att ”stryka medhårs”, varför skulle då ”majoriteten” ha det (intill skyldigheten att betala skadestånd för av minoriteten ensidigt upplevda ”överträdelser”)?

    Menar du att det vore okej om våra ”Nya moderater” skulle betala mindre i skatt än personer med andra politiska tillhörigheter, om de nu inte skulle vilja ”stryka en rödgrön riksdagsmajoritet” medhårs, och betala enligt de skattesatser som beslutats om demokratiskt, genom majoritetsbeslut? Menar du kanske till och med att de skulle ha rätt till skadestånd, om någon vågade kritisera eller utkräva ansvar av dem, för deras handlande efter ”redan befintliga värderingar”?

  6. Mattias Irving skriver:

    John

    du missförstår helt. Du får nog ta och läsa om de där två meningarna.

  7. Tomas Andersson skriver:

    När jag för första gången besökte Spanien så kändes det obekvämt med kindpussandet. Likaså första gången i USA, när en butiksarbetare kommer lite för nära mig som svensk med att stå väldigt nära och fråga ”How are you doing, sir?”. Ingen av de gångerna har jag dock tvekat på att respektera deras sätt. Idag kindpussas jag när jag är i Spanien utan att blinka, och ställer ibland frågan ”Hi, how are you doing?” till butiksföreståndaren på den amerikanska butiken redan innan de hinner hälsa på mig. Det har att göra med respekt. Jag som minoritet ska inte pådyvla andra mitt sätt, jag får anpassa mig till majoriteten helt enkelt. Oavsett om det är av religiösa eller sekulära skäl så måste man anpassa sig för att fungera i samhället, om vi inte vill skapa enklaver som i multikulturalismens namn skapar osämja och osäkerhet. I Sverige respekterar vi kvinnor och män som lika värda, och kan ta varandra i hand. Svårare än så är det inte. Det är inte diskriminerande eller kränkade att kräva respekt för människors lika värde, oavsett om de är kvinna eller man, muslim, kristen eller ateist. Därför kan vi aldrig acceptera att någon inte tar någon i hand för att de inte respekterar den andres lika värde. Tänk om en från Ku Klux Klan hävdar att han enligt sin religion inte får ta en svart i hand? Ska han också få skadestånd?

  8. Mattias Irving skriver:

    Tomas,

    min ledare visar att det handlar om könsseparatism, alltså något som även praktiseras av det svenska samhället. Vi har separata toaletter för män och kvinnor, vi har olika siffror i personnumren som visar på om man är man eller kvinna.

    Om du tycker att detta är att jämföra med apartheid, alltså att det är lika illa att ha olika toaletter för män och kvinnor som det vore att ha olika toaletter för vita och svarta så respekterar jag givetvis den uppfattningen, men jag får intrycket av din text att du inte tolkar det så, utan att du istället betraktar detta som ett fall av en man som försöker sätta sig över och diskriminera en kvinna. Om du läser min text igen ser du att jag argumenterar för att så inte är fallet. Du får gärna förklara hur du tycker att jag har fel där, men det blir en väldigt konstig diskussion om du börjar med att utgå från att det som jag skrivit inte stämde, utan att förklara varför du tycker så.

  9. Tomas Andersson skriver:

    Mattias,

    Du kan inte på allvar jämföra toalettbesök eller personnummer med handslag?

    Att gå på toaletten har inget med respekt att göra, och siffran i personnumret har att göra med enkelheten i hanteringen då datasystem är logiska. Dessutom finns det ändå ganska många platser där toaletterna är gemensamma, t.ex. är de få som i hemmet har könsseparerade toaletter och de flesta arbetsplatser jag varit på har heller inte dem separerade. Endast handikapptoaletten har en annan symbol. När det gäller den delen är det också en hygienisk fråga. I många fall då de är separerade så är det för att män använder urinoarer, och kvinnor sällan gör det.

    Självklart ser jag det som en diskriminering om mannen inte har några problem att ta en man i hand, men däremot inte en kvinna, då är det frågan om diskriminering.

  10. […] Dagens Seglora – Pinsamt enögd handslagsdebatt om Handskakningar i toleransens namn […]

  11. John Nilsson skriver:

    Nej, jag förstår dig inte, Mattias Irving. Kanske är det något för andra lättbegripligt, som går mig förbi i detta, men jag tar i så fall ändå inte på mig allt ansvar för denna förvirring. Det är väl inte för inte, som Pernilla Ouis skrivit om ”Halal-hippiens paradoxer”, eftersom det verkar vara just i skärningspunkten mellan feminism och islam, som vänstern har blivit som mest förvirrad och förvirrande…

    http://www.axess.se/magasin/default.aspx?article=574

    Men muslimer har nu de facto skaffat sig ett övertag gentemot enskilda handhälsande (svenskar och andra), och i vilket fall gentemot mig. Om jag sträcker fram handen för att hälsa på en muslimsk kvinna, ja, då riskerar jag att utsätta henne för en obekväm situation, om hon nu inte vill ta mig i hand och känner sig tvingad att avvisa mitt erbjudande. Jag riskerar förstås också själv att bli avvisad. Men jag tvingas ju idag ändå in i denna situation, där jag måste riskera att utsätta både henne och mig själv för dessa saker, för att själv inte riskera att anklagas för diskriminering. Jag menar: ”min tradition” är ju att ta i hand, och om jag inte erbjuder muslimska kvinnor min handhälsning, utan behandlar dem annorlunda än andra, då riskerar jag väl också anklagelser om ”diskriminering”?

    Det känns alltså som jag befinner mig i ett underläge från början, i hälsningssituationen gentemot muslimer, och jag vet inte om jag tycker att jag ska behöva göra det, att jag så att säga skulle ha gjort mig ”förtjänt” av det. Jag känner det istället som att jag är utsatt för användandet av en härskarteknik, och det gör mig knappast positivare inställd till muslimer än jag tidigare har varit, eller mera beredd att ge upp av mitt eget för dem.

    Så detta handlar förvisso om mera än en abstrakt ”symbolfråga”, det handlar om makt i konkreta personliga relationer och i förlängningen naturligtvis också i det politiska livet. Det handlar närmare bestämt om vem som ska ha makten att sätta agendan för hur umgänget ska se ut framöver, och just det är i alla fall knappast någon liten ”russin”-fråga. Eller missförstår jag också detta?

  12. Lars van der Heeg skriver:

    >> Jag menar: ”min tradition” är ju att ta i hand, och om jag inte erbjuder muslimska kvinnor min handhälsning, utan behandlar dem annorlunda än andra, då riskerar jag väl också anklagelser om ”diskriminering”? <<

    Är det handslaget eller hälsningen som är viktig? Jag har blivit dissad att hälsa på mitt jobb som studentpräst, men tjejerna som varken ville ta mig eller min kvinnliga kollega i hand var hur snälla och artiga som helst och vårt planeringsmöte med fika var precis som vilket annat som helst. Självklart blev både jag och min kollega paffa, men vi hälsade med samma hand mot bröstet och bugning som dem.

    Varför se ett maktspel i det? Däremot gör vi ickemuslimska svenskar frågan till ett maktspel när vi säger att "Här i Sverige hälsar man så".

  13. John Nilsson skriver:

    Mattias Irving – eftersom jag har svårt att förstå dig – du skriver:

    …”hur skev en debatt kan bli när man aktivt bortser från den kvinnliga delen av mänskligheten och förlägger all agens till männens planhalva”…

    Menar du ungefär som det är när feminister bara talar om ”mäns våld mot kvinnor”, om behovet av att ”problematisera mansrollen” och om att ”maskuliniteten är ett samhällsproblem”, men aldrig talar om ”kvinnors våld mot män”, om behovet av att ”problematisera kvinnorollen” eller om att ”feminiteten är ett samhällsproblem”?

    Eller… …menar du alltså att detta med att vissa muslimer inte vill handhälsa på det motsatta könet, bottnar i att det från början varit muslimska kvinnor som inte har velat ha kroppskontakt med andra män än sin egen äkta man (och kanske med sina respektive fäder, bröder etc)? Jag tror för min del faktiskt att det är tvärtom, att det i första hand är (muslimska) män som känt ett behov av att ha koll på sina kvinnor och inte utsätta sig själva för risken att bli bedragna av dem.

    Om du verkligen tror att det är kvinnor som initierat, verkat för och förmått etablera detta sätt att hälsa i (delar av) den muslimska kulturen, hur går det då med tankarna om att ”det är samma strukturer här som där”, för att relatera till en gammal vänsterledares berömda ord (om svenska män och talibaner). Alltså, om muslimska kvinnor kunnat sätta agendan för hur muslimer ska hälsa på varandra och på ”andra”, och i synnerhet på främmande män, trots ett annars helt igenom manligt muslimskt prästvälde, vad händer då med teorierna om ”det globala patriarkatet” och dess förtryck av kvinnor? (Alldeles bortsett från att det i det aktuella fallet trots allt handlar om just en man, och hans ”agens” relativt en kvinna – något som du verkar vilja avleda uppmärksamheten ifrån).