Statsvetaren Bo Rothstein har inte gjort sig känd som en vän av genusanalyser i det förflutna. Döm om min förvåning när han skriver intressant om hotet från de unga, arga och ratade männen i samhället: Inför kravet att agera ut en manlighet som begränsar snarare än befriar, ser många unga män sig frånsprungna i livet av en ung kvinnogeneration som får bättre studieresultat, får fler relationer och prövar fler olika yrken i livet.
Hotet som Rothstein målar upp är en generation av ”dubbelt ratade” unga män. De ratas på arbetsmarknaden, och de ratas i samlivet. Rothstein menar att det finns mekanismer för val av partner i vårt samhälle, som leder till att män som saknar arbete upplevs som mindre attraktiva och får svårare att finna en livspartner.
Jag ställer mig generellt tveksam till upptecknandet av sådana enkla kausala samband, inte minst för att det kan finnas dolda element som sådan statistik inte säger något om. Men Rothstein gör ändå (troligen motvilligt) genusvetenskapen en tjänst med sin artikel: Han pekar ut patriarkatets mekanismer, och visar att både män och kvinnor deltar i att upprätthålla det.
Erfarenheten att förlora makt och möjligheter är nämligen intimt förknippad med erfarenheten av förlorad ”manlighet”. Det vittnar inte bara Rothsteins statistik om, utan också många av de unga män som själva står arbetslösa. ”Manlighet” ses aldrig som något i sig avvikande från samhällets berättelse, utan det är snarare frånvaron av manlighet som betecknas som problematisk – särskilt när det rör sig om män som blir frånsprungna av kvinnor.
Det finns säkert många orsaker till att skillnaderna ökar i betyg mellan män och kvinnor. Men det är samtidigt symptomatiskt att frågan väcks på många håll: När män underordnas kvinnor så höjs varningsflaggor betydligt snabbare än när det förhåller sig tvärtom.
För den som inte med egna ögon tagit del av hur det alltför ofta ser ut på Internets större sajter, kan det tyckas konstigt att utmåla dessa frånsprungna unga män som ett konkret samhällsproblem. Men det är en direkt försvårande omständighet att de samtidigt är lågutbildade, arbetslösa, ensamma – och internetburna.
Den som besöker forum på nätet vet att majoriteten av användarna i de allra flesta fall uttrycker arkaiska synsätt på kvinnors och mäns roller, och gärna faller in i misogyna och råa jargonger. En ung man utan tydlig egen identitet, men med gott om tid att surfa på nätet, löper stor risk att dras in i en självförstärkande homosocialitet som alltför lätt spiller över i destruktiva attityder.
Den som börjar knyta sin känsla av maskulinitet till den egna förmågan att etablera en över- och underordning, förmågan att ha och utöva makt, riskerar ständigt att falla in i våld som en tydlig utväg för att bevara ordningen. De mörka dåd som följer i manlighetens spår betraktas alltför ofta just så: Som en oundviklig följd av tingens ordning, en ”tragedi” som det så ofta kallas i media när en man mördar den kvinna han lever med. Det djupt vilseledande med ordet ”familjetragedi” är att de klassiska tragiska dramerna bygger på premissen att olyckan inte kan undvikas. Den är inbyggd i systemet, och hur historiens hjälte än agerar blir resultatet detsamma. Halva mänskligheten reduceras till rekvisita i det skådespel som berättar historien om mannens återtagande av sin egen maskulinitet.
Men så fungerar inte människor av kött och blod, och så ska vi naturligtvis inte heller betrakta männen. Det är inte en naturlag att främst män ska vara dem som begår brott och mördar andra människor. Länge har fokus legat på kvinnorollen, att vi måste förändra förhållningssätt och synsätt på kvinnan för att komma framåt som samhälle. Ett problem som det medför är att vårt synsätt på manligheten alltför sällan görs till objekt för kritisk granskning. Feminismen behöver lyfta fram den urspårade manligheten som ett faktiskt samhällsproblem.
Under tisdagskvällen publicerade den amerikanska feministen Anita Sarkeesian ett drabbande avsnitt av sin analysserie om hur kvinnor gestaltas i populärkulturens narrativ. Det dröjde inte ens en timme efter att avsnittet publicerades på Youtube innan det togs ner, till följd av en storm av nätets organiserade antifeminister som missbrukat Youtubes funktion för att rapportera stötande eller olagligt innehåll. Nu är avsnittet uppe igen och jag rekommenderar alla att se det.
Hej. Läser ibland denna sida(Seglora)Jag tycker att manlighet successivt fått en annan betydelse. Det blir mer och mer ingredienser av: ”stöddighet” ”grandiost-beteende” ”macho”. Och just den typen av män som ”kvinnor älskar…att hata” går mer och mer hem, lite här och var men inte minst just hos kvinnor.
Respekt är ett gammalt fin ord (tycker jag) som i takt med samhällets förändring även det fått mer av ”våld” i sig, eller?
Eftersom jag arbetar med invandrare (jag arbetar på rättspsyk) kan jag göra en jämförelse : ”Svenskar” där ute… som hamnat i marginalen måste STÅ på invandrare för att KÄNNA sig lite större (gå med i SD)”Invandrare” där inne…måste STÅ på bögar, Svenska män med oklar manlighet, kvinnor, för att känna SIG lite större.
Hur kommer vi i ens en diskussion kring detta utan att trampa om en hel busslast med ömma tår???
PS:jag beställde igår en bok med titeln ”TYST, de introvertas betydelse i ett samhälle där alla hörs och syns.” Hoppas det blir bra i sommarledigheten. ;)
Hej.
Hej Ola!
Intressant reflektion. Jag tror att det kan finnas en viktig poäng i det du säger, att behovet av att upprätta hierarkier syns på många nivåer, och ofta är ett specifikt manligt problem. My Vingren skriver om liknande frågor apropå att upploppsmakarna i Husby var nästan uteslutande män.
Mattias Irving:
”Länge har fokus legat på kvinnorollen, att vi måste förändra förhållningssätt och synsätt på kvinnan för att komma framåt som samhälle. Ett problem som det medför är att vårt synsätt på manligheten alltför sällan görs till objekt för kritisk granskning.”
Vårt synsätt på kvinnligheten görs väl i princip aldrig till ett objekt för kritisk granskning? Bara ditt sätt att försöka avleda den uppmärksamhet, som Bo Rothstein fäster på kvinnors objektifierande partnerval av män (som ekonomiska försörjare), talar sitt eget tydliga språk: att lyfta upp mäns svårigheter till diskussion, enbart för männens egen skull, är ett ”tema non grata”, något som inte är önskvärt, eller ens möjligt, i dagens feministiskt präglade diskussionsklimat (vilket du ju så villigt ”reproducerar”…).
Alltså, män kan faktiskt ha problem och svårigheter, de är inte bara ”problem och svårigheter”. Ska det vara så svårt att förstå? Den här artikeln visar att du inte är beredd att erkänna det, menar jag. ”Men in distress” förvandlas alltid till ”damsels in distress” i feministers huvuden, av någon outgrundlig anledning. Lustigt nog verkar också publiceringen av denna artikel följa samma ”narrativ” som vilken saga eller vilket datorspel som helst, enligt ovan, när författaren rider in till feminismens och kvinnors försvar, som räddare åt ”damsels in distress” från den stora stygga Rothstein, som för en kort sekund önskat rikta sökarljuset lite åt ett annat håll. På något sätt känns det inte så ”fräscht”…
John,
ingen har någonstans påstått att män är ett problem. jag menar tydligt i min artikel att skilja på individer som är bärare av Y-kromosomer och på den större patriarkala berättelsen om ”manlighet”.
Mattias, angående ditt svar till Ola:
”My Vingren”…
Använder du samma My Vingren som fotograferar mäns skrev i kollektivtrafiken som referens? Seriöst?
http://machoikollektivtrafiken.se/
Jag tycker definitivt att My Vingrens text står på egna meriter och tillförde mycket till en polariserad och könsblind debatt. Vad du tycker om hennes övriga projekt bekymrar mig föga.
”Vi har valt polarisering som en medveten strategi”…
http://machoikollektivtrafiken.se/?page_id=2
John, polarisering är snart sagt varje politisk organisations strategi för att nå ut med sitt budskap. Tidningar använder polariseringsvinkel eftersom en konflikt gör artiklar intressantare att läsa. Politiker väljer att polarisera mot varandra för att ge väljare tydliga alternativ. Det finns inget problem med att polarisera. Men det måste göras hederligt.
Hej Mattias,
Bra text! En sak tycker jag dock du har fekl i (kanske jag läser det för bokstavligt).
”Det är inte en naturlag att främst män ska vara dem som begår brott och mördar andra människor.”
Jo, det är styrt av naturlagar att män är generellt mer våldsamma. Oavsett hur mycket vi lyckas reducera mäns våldsbenägenhet, utgår jag ifrån att det ändå främst kommer vara män som begår våldshandlingar. (Om vi nu inte förändrar mäns biologi i sig.)
Mattias, Bo Rothstein har tidigare diskuterat genusfrågor i flera artiklar, t.ex. ”Det moderna patriarkatet – den kausala mekanismen. En teori om asymmetriskt partnerval”, och jag tycker att han är en av de mest konstruktiva av de progressiva samhällsdebattörerna. Med tanke på att Dagens Seglora flitigt har diskuterat fascistiska strömningar i dagens Europa tycker jag Bo Rothsteins observation om de potentiella risker med ett samhälle med en allt större andel unga, arbetslösa och ratade män utan framtidsutsikter är väldigt angelägen.
Erik, jag håller helt med dig om det. Rothstein sätter fingret på att även kvinnor deltar i återskapandet av de patriarkala normerna. Han har i andra sammanhang visat sig mindre begiven på att konstruktivt diskutera genusforskning, utan det har mest handlat om att genusvetenskapen borde avvecklas. Det är en hållning som inte har vunnit honom några särskilt omfattande sympatier i mina sammanhang.
Ulf, det fina med att vara människa är att vi ständigt omformulerar våra egna levnadsbetingelser. Biologiska drag uttrycks aldrig i ett vakuum, och det finns inga ”rena” biologiska uttrycksformer. De flesta av oss lär sig ordet för ”fot” innan vi ens har lärt oss att gå. Vi agerar alltid in i en kontext som avgör vilka uttryck som det ens är meningsfullt för oss att gestalta.
Det är inte mannens biologi som gör att vissa inte kan skilja på kärlek och ägande. På samma sätt är det att nedvärdera mannens förmåga att fatta självständiga beslut att kalla honom ett offer under biologiska impulser och drifter. Det är till och med så raffinerat att det kanske är just berättelsen om att män har en ”grottman” inom sig, som gör att vissa ser detta urspårande som ett meningsfullt sätt att agera på, att de tror sig kunna kommunicera något till omgivningen genom att begå våldsdåd eller mord.
Slutligen: Om kriminalitet verkligen var biologiskt bestämt och inte socialt bestämt, varför ser vi inte en jämnare fördelning av kriminalitet och våldsdåd över alla samhällsgrupper? Varför är det i de socialt utsatta delarna av samhället som män agerar kriminellt? De är ju genetiskt identiska med ostraffade män i bättre bemedlade familjer.
Mattias, tack för ditt snabba svar och att du ändå verkar dela Bo Rothsteins oro för denna trend. Angående genusvetenskapen är mig veterligt Bo Rothsteins åsikt densamma som min egen, att den skall verka inom och bedömas på samma premisser som alla andra forskningsområden vid fria universitet men utan politisk styrning i from av riktade medel och ”Nationella Sekreterariat” etc.
Mattias I,
Du vet säkert att du inte alls bemötte min lilla kritik, utan något helt annat. (Det du skrev senast är jag inte oense med dig om.)
Min kritik bestod bara i den mening jag citerade och då speciellt ordet FRÄMST. I vilken kontext du befinner dig eller samhällsgrupp du än undersöker är det FRÄMST män som begår våldsbrott.